Min berättelse: ”Kristina”

“Hade det bara varit tillåtet hade jag slagit ihjäl dig för länge sen”, sa mannen som faktiskt aldrig slog mig, innan han vände ryggen till och somnade.

Nästa kväll var han upprörd över och fullständigt oförstående inför mitt ointresse att ha sex med honom. Det slutade naturligtvis med att han fick ligga. Den gången också.

Jag har inget minne av att det skrämde mig att han sa så, för jag var så van att bara ta emot skiten, svälja, tiga och gå vidare. Inte reagera. På med skygglappar och teflon och hoppas att det mesta rinner av mig. Får inte bryta ihop. Får inte låta honom knäcka mig. Barnen behöver mig. Jag måste fungera. Jag får lämna honom sen. Om 16 år har nog alla barn flyttat hemifrån, det kan jag stå ut. Sexton år? Vad har hänt med ens väsen när man tänker “jag kan stå ut i 16 år till”? Jag hade hittills stått ut i tio år, hur kunde jag tro att jag skulle orka ännu mer?

Vad har hänt med ens väsen när man önskar att han någon gång verkligen kunde slå mig? Slå mig, bara! Inte bara hota med det. Inte bara skrika alla dina kränkningar och hot och torna upp dig som ett åskmoln och monster med din höga röst och dina svarta ögon. Slå då! Så jag kan gå! Så jag kan ta barnen och gå och aldrig vända tillbaka igen. Slå då för sjutton, din fegis!

Så sa jag förstås aldrig högt. Men jag har tappat räkningen på alla gånger jag tänkte det. Nu i efterhand förstår jag att jag hade säkert stannat kvar minst lika länge om han faktiskt hade slagit mig. Men just där och då förstod jag inte att det jag var med om också var misshandel. Så jag stannade.

Vad har hänt med ens väsen när det känns normalt och inte-så-farligt att mannen kallar dig för djävla kossa, kärringdjävel, idiot och dåre? Hur kunde jag lära mig leva med det? Första gången han kallade mig kossa (“Spring då, din djävla kossa!”) protesterade jag. Satte ner foten och talade om att det kallar du mig aldrig igen. Hans så kallade ursäkt och förklaring var att han inte visste att jag tyckte det var kränkande att kallas för kossa. Och jag accepterade ursäkten. Jag trodde inte på den, jag kände mig mer kränkt av förklaringen än av kränkningen, men ändå: jag accepterade ursäkten. Och mannen? Ja, han visste ju med säkerhet att jag tyckte det var kränkande att kallas för kossa, så nu var det ju fritt fram att använda igen och igen och igen. Och att rättfärdiga det med “om du inte vill bli kallad för kossa får du ju sluta bete dig som en”.

Vad har hänt med ens väsen när man inte säger ifrån när han vill ta ett banklån till och ett till, trots att jag vet att vi inte har råd med det? När man tänker för sig själv att jag tar hellre smällen med Kronofogden än jag tar diskussionen med honom.

Vad har hänt med ens väsen när man hellre tackar nej till kalas och fester än att ta diskussionen med maken om huruvida det är okej att gå och vill du följa med? När man blir lättad om något av barnen är en anings förkyld så vi kan åberopa sjukdom och tacka nej. Trots att jag egentligen vill säga ja.

Vad har hänt med ens väsen när det är en fullt normal vardag att allting är ditt fel, du gör allting på fel sätt hur mycket du än slår knut på dig själv i strävan att göra honom nöjd och glad, trots att du vet att han ändrar spelreglerna och villkoren hela tiden, så att det aldrig går att göra rätt.

Någonstans inom dig förstår du att det är fel. Det är inte bara att han är lite taskig och orättvis. Det är mer än så. Något är fel och det är faktiskt inte dig det är fel på, trots att han om och om igen övertygar dig om att du måste anstränga dig lite mer. Någonstans förstår du att det som blivit ditt normala faktiskt inte är normalt i ett sunt förhållande. Men… han slår oss ju inte. Han är ju inte bara ett monster. Vi har ju många fina stunder också. Påkostade semestrar. Fin bil. Drömmar om att husrenoveringen någon gång ska bli klar. Många fina stunder, som kanske ser lyckliga och idylliska ut på fasaden och kanske har gett positiva barndomsminnen för våra barn, men som inuti i mig mest skapat ångest och stress. För ju trevligare vi hade det, desto mörkare blev det när smällen kom.

Jag är en intelligent person, barn- och familjekär som alltid varit väldigt ekonomiskt försiktig. När jag träffade min blivande make hade jag precis börjat tänka att jag kommer nog aldrig få bli förälder – jag är ju snart 30 och fortfarande singel. Jag tänkte också att jag aldrig i livet skulle acceptera att ha ett förhållande med någon som inte tycker om min familj.

Plötsligt är han där: stilig, charmig, rolig, trygg, smart, rik och snäll. Han älskar min familj och de älskar honom. Innan jag fyller 30 är jag förlovad, innan 31 är jag gift och innan 32 har vi fått vårt första barn, köpt hus och tömt mina besparingar. Innan jag fyller 34 hatar han min familj och kallar mig ”jävla kossa” för första gången. Innan jag fyller 35 börjar jag tacka nej till kalas hos mina syskon, jag hittar den ena ursäkten efter den andra till varför han inte kan vara med, jag bjuder bara hem vänner till oss när han är bortrest. Innan jag fyller 36 inser jag med sorg i hjärtat, att vi har ett förhållande som inte kommer palla att vi skaffar fler barn än de två vi har.

Vår 4-åring säger glatt till sin kompis: “Ska jag säga alla fula ord som pappa säger till mamma?” – jag ska snart fylla 37 och i magen ligger vårt tredje barn. Vid 39 adopterar vi det fjärde.

Det år jag fyller 40 tackar jag nej till mina närmaste vänners 40-årsfirande. Maken börjar slå sönder våra saker när han blir arg. Han slår aldrig mig eller barnen men han krossar våra vinglas, våra kaffemuggar, min dator och sin telefon mot garagegolvet. Säkert fler saker också, men nu minns jag inte fler. Vår ekonomi har kraschat helt. På min 40-årsdag blir han förbannad och sticker till sin mamma hela dagen.

Året därpå går min pappa bort. Maken vägrar gå på begravningen. Samma år blir han så arg när vi är på semester i sommarhuset så han tar bilen och åker hem. Lämnar mig och barnen 32 mil hemifrån. En månad senare konfronterar min familj mig och säger att jag behöver lämna honom. Jag förnekar inte det de säger, men jag sitter samtidigt och försvarar honom. En vecka senare är han som förbytt: älskvärd, omtänksam, engagerad i barnen och allt det där som jag föll för från början. Jag är 41 år och jag stannar förstås kvar, fastän jag nästan hade förstått att jag inte borde. Den där “andra smekmånaden” varade i ungefär tre månader, tills han plötsligt en dag fräste “jag tänker aldrig visa mig offentligt tillsammans med dig igen”.

När jag är 41 och ett halvt år gammal har vi närmare 5 miljoner kronor i skulder på ett sönderrenoverat hus som Kronofogden vill sälja. Maken hatar min familj och säger att ingen av dem någonsin mer får komma hem till oss. Han slutar prata med mig och sågar itu vår dubbelsäng. En månad senare lämnar jag in en tvistig ansökan om äktenskapsskillnad till Tingsrätten och tre veckor därefter flyttar jag ut ur huset. Jag är fri.

…och mitt nya helvete har precis börjat: vårdnadstvisten.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s