Min berättelse: ”Lotta”

Han dök upp i mitt liv efter att jag skiljt mig från den man jag har några barn med. Jag var ensam, hade dåligt ställt och som jag förstår idag var jag ett riktigt bra offer för den nye mannen. Det blev ett par stormiga år då vi gjorde slut och försonades flera gånger. Jag såg de problem han hade med dåligt ölsinne, dålig ekonomi men blundade hårt. Han var en känd kvinnokarl som bara hade haft korta relationer, tänk att han ändå fastnade för mig! Jag ursäktade hans beteende med att han hade varit ungkarl länge, tänkte att med mig blir det annorlunda och jag ville verkligen inte vara ensam. Ursäkterna för hans beteende blev många under åren.

När jag hade barnen hos mig passade han på att vara ute och roade sig, jag mådde skit eftersom han hade ett flirtigt beteende. Jag fick höra att jag var svartsjuk, att jag inte unnade honom att vara ute med kompisarna. De gånger han ville träffa mig och jag var upptagen med annat blev han skitsur. Däremellan var han uppvaktande och jag kände mig som den enda kvinnan på jorden för honom.

Efter två år gjorde han slut på ”riktigt” och jag mådde jättedåligt, men började ändå gå ut och dansa och hade det kul. När jag nästan kommit över honom så dök han upp igen: ” livet utan mig var värre än livet med mig ”. Jag svalde betet och det hemska var att det var jag som ställde krav på att vi då skulle flytta ihop, vilket vi gjorde.

Vi var tillsammans i många år och jag fick två barn med honom, stormiga år blev det. År av passion, kränkningar, bråk, gråt, vanmakt, förtvivlan och glädje. Så många gånger jag ville packa väskan och gå, så många gånger jag var förtvivlad över att våra två barn blev vittne till våra bråk och hur jag flippade ur. Så dåligt samvete över att jag inte lyckades behärska mig och vara den kloka mamma som jag ansåg vara för barnen skull. Min man blev inte nöjd förrän jag stod och skrek av vanmakt efter flera timmars bråk om saker jag till slut inte visste hur det började, att nå fram till honom gick inte – allt kom tillbaka som en projektil.

Först då blev han lugn, han tittade på mig och sa att det är nåt fel på mig, att jag var psykiskt sjuk och måste söka hjälp och inför barnen blev han den kloka pappan och jag den tokiga mamman. Sen gick han och lade sig, somnade på nolltid och jag grät mig igenom natten – fattade inte vad som hänt och hur detta kunnat hända.  Oftast kunde det börja med att han såg att jag inte var riktigt glad eller nöjd över något. Av erfarenhet så visste jag att det inte var någon idé att säga vad det var för då var bråket igång. Jag brukade svara att ”det är inget speciellt, det går över”. Han gav sig inte förrän jag berättade vad det var och sen var bråket igång och varje gång förbannade jag mig själv att jag inte stod emot hans tjat.

Dagen efter fick jag be om ursäkt för husfridens skull och jag visste egentligen inte vad jag bad om ursäkt för, den godtogs men inför barnen kände jag mig som skit. Herregud, det var ju jag som var den kloka och jag hade barn sen tidigare – jag hade aldrig betett mig så här med deras pappa. Vad var fel? Han slog mig aldrig men hade ett hotfullt beteende och var/är verbalt otrevlig. De ord han kallat mig genom åren är fantasifulla och otaliga.

Jag hade lovat mig själv att aldrig mera utsätta mig själv och mina barn för skilsmässa och nu hade jag två barn till som jag visste behövde mig till 100 %.  Det var jag som var klippan, jobbade mindre och som tog hand om allt i hemmet.

Han förväntade sig ordning och reda i hemmet och kunde irritera sig över skor i hallen, misslyckade toabesök av barnen etc. Så innan han kom hem gick jag en runda i huset för att eliminera risken till irritation . Skrattretande idag då det ser ut som ett åsknedslag runt honom .

När jag till slut upptäckte att han hade massor av kontokortsskulder samt spelade bort tusentals kronor i månaden, då slocknade något. Han som tyckte att JAG skulle vara rädd om mina pengar när jag fick lite extra i lön! Vi delade på fasta utgifter fast jag hade mycket mindre i lön, vi var gifta och hade barn ihop men jag hade ingen insyn i hans ekonomi, han handlade det han ville ha utan att rådfråga mig om det var något annat som jag tyckte behövdes etc. Han kunde ge mig saker men om jag ”misskötte” mig med något som gjorde honom arg kunde han hota om att ta tillbaka det, han fick mig att känna mig otacksam.  Till det kom att han jobbade mycket och tyckte han hade gjort rätt för att sitta med sin whiskey halva natten och slappna av, vilket resulterade i att han låg kvar halva lördag och ibland halva söndag och med alkohol i kroppen blev han odräglig .

Eftersom jag inte var redo för skilsmässa så tvingade jag honom att gå på terapi för spelberoende men dit gick han bara en gång – han tyckte att han inte platsade där.  Vi gick på parterapi men alla råd och hemläxor vi fick gick inte att använda i praktiken . Vi lånade upp på huset för att rädda hans skulder, gud vad jag har ångrat detta – han skulle fått ta hand om sina skulder och jag skulle skickat honom på dörren men nej, han fick så många chanser trots hans beteende mot mig. En helg blev han ordentligt full (en av många helger) och ställde till ett helvete två nätter i rad och då var det som en rullgardin rullades ner för mig. Det här livet hade jag verkligen inte gjort mig förtjänt av.  Då beslutade jag mig för skilsmässa.

Jag hade inga pengar att köpa bostad för och bostadskön var lång, det skulle ta flera år innan jag skulle få en lägenhet.  Efter andra försöket på banken så var det en kvinna som lyssnade på mig, jag grät och berättade om hur jag hade det. Hon gav mig ett lånelöfte och ordnade så jag kunde lägga en liten kontantinsats, denna kvinna tänker jag på många gånger – hon, ängeln som räddade mig och såg till att jag kunde flytta. Jag fick tag på en lägenhet nära min man så sönerna fick lika nära till oss och skolan, men det tog 4 månader innan jag kunde flytta.  Fyra sjuka månader.

Jag fick välja mellan att flytta till någon kvarterslokal, en kompis eller att bo kvar, men då var kravet att skulle jag ligga med honom som en hustru tills jag skulle flytta – vi var ju fortfarande gifta.  Jag ville inte bosätta mig på något konstigt ställe med barnen, jag tyckte jag hade min rätt att bo kvar till flytten. Trots att det fanns en sommarstuga som var hans så fick jag inte flytta dit under tiden och han ville inte bo där heller. Så jag bodde kvar i huset.

Han började gå ut och dansa för att kolla marknaden och gick på dejt medan jag bodde kvar. En mycket märklig känsla, jag var inte svartsjuk men känslan att jag var så lätt att byta ut efter alla år samtidigt som han sa att han älskade mig och ville ha mig kvar.  Jag fick det inte att gå ihop – för mig var det inget bevis på kärlek.

Jag har inte många minnen av mina barn från den här tiden och jag känner mig idag bitter att han tog ifrån mig minnen av dem. Det är tid som aldrig kommer tillbaka, barnen var små så och mitt fokus var på överlevnad.

Till slut kom då flytten då jag förutom lite möbler samlat ihop lite saker i smyg, fotoalbum och minnessaker om barnen etc.

Jag låste upp min lägenhetsdörr, ramlade ihop innanför dörren, jag var fri!

Fortsättning följer under rubriken ”Våra berättelser om eftervåldet”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s