Min berättelse: Embla

Jag vispar grädde och steker pannkakor.

Förälskelsen sätts i bruk.

Han var så lugn och fåordig.

Vi hade talat så mycket i telefon innan så det kändes som om vi redan känt varann en evighet.

Våra trasiga skärvor inom oss sattes samman så vi blev lagade av varann.

Det var så det kändes iallafall.

Jag som knappt kan vara tyst kände att alla våra olikheter var vad vi behövde!

Vad den ena saknade hade den andra.

Han var så fin med mina 2 stora barn.

Dom var då 7 och 8.5 år gamla.

Min dotter Julia är kopia av mig i sättet. Men hon är en större drömmare än mig

Hon är modigare än mig

Hon vågar berätta om sina hjärteämnen utan att vara rädd för att tårarna ska rulla nerför hennes kinder.

Det tycker jag är modigt!

Många är vi som inte vågar beröra de mest känsliga, ens i tanken i vår egen ensamhet.

Man vill inte lyfta på locket på Pandoras ask.

Så vi utvecklar oss lite annorlunda mot vad vi skulle ha blivit om vi hade haft förmåga/ möjligheter att tala om vissa saker när de begavs och hade vi dessutom haft någon som lyssnade så hade vi får vara oss själva så som vår genetiska sammansättning hade planerat för oss från början.

Istället låser in våra ”små försvarslösa jag” och lägger lager på lager av en ny människa runt om tills vi är vuxna och fullt utväxta.

Den sorgsna rösten inuti hörs inte längre av alla lager.

Har man tur så kan man skönja ett tyst mummel mellan raderna av vad vi talar om eller berättar för våra mödrar/fädrar/syskon , dom människorna som betyder mest för oss.

Vi spenderar hela våra liv med att vägra slita av våra lager och lyssna på orden på vad den lilla/lille jag vill ha sagt.

Vissa knarkar, super, spelar, missbrukar allt eller vad som helst.

En strategi för att hålla oss än mer bedövade från vårt inre.

Falskeligen skyddade från våran sårbarhet.

Min son Adam är en drömmare, god med alla varelser här på jorden.

Cynisk humor som är så cynisk ibland så jag många gånger övervägt att få pojken frälst för att säkra hans plats i himmelriket.

Han tar inte så stor plats däremot.

Julia var yvig och högljudd från födsel så det blev nog så att Adam fick stå åt sidan till förmån av sin yngre syster.

Men han och Tressex kom överens.

Jag hade nyligen flyttat till ett stort hus med barnen november år 2009 .

Det var den värsta vintern sedan SMHI började sina mätningar.

Jag undrade då, ”vad i helvete har jag gjort”

Barnen sov med mig i stora sängen varje natt.

Huset var så stort och mitt sovrum var så långt bort så dom sov med mig de första månaderna tills dom hade vant sig.

Och då träffade jag Tressex.

Han var allt jag någonsin önskat och drömt om

Han var så glad och skojig och snöbollarna flög över trädgården, Iglos byggdes, snögubbar fick sina näsor och knappar.

Barnens skratt med Tressex hade kunnat starta en lavin eller ordna en spricka i isen

Jag föll ner i förälskelsens gegga och kravlade runt där som ett blint grodyngel

( Hoppsan! Kan man ana ett uns bitterhet med denna jämförelse? Oh Well)

Han hade redan hört alla mina drömmar, önskningar och värderingar i timtals över telefon i flera månader innan (han hade hade en tjej som han kastade samma dag han träffade mig. Men inget av det visste jag)

Han hade studerat mig.

Och han lagade INTE mina skärvor med sina.

Utan han sydde fast sig på mig.

Transformationen var i gång.

Jag förstod det inte då.

 

Inte ens när vi var på besök hos hans far med fru och fruns dotter uppfattade jag varningssignalen.

Det var festival i faderns stad.

Och fadern tyckte att han och Tressex kunde gå åt sitt håll i stan och vi tjejer åt vårt håll och så kunde vi mötas tillsammans efter ett par timmar.

Tressex vägrade! Han ville inte!

Han såg rädd ut!

Nästan panikslagen!

Jag förstod ingenting och sa väl nåt för att lugna , fast vad ska man säga när han betedde sig rädd.. För vad??

”Det kanske bara var så att han ville vara med mig , vi är ju förälskade” svarade min hjärna snabbt för att finna logik i de ologiska.  -Där! DÄR!! DÄR SKER SKADAN!!

Något fullständigt ologiskt, reparerar min hjärna med en logik som INTE stämmer med mina värderingar.

År ut och år in med detta och man förlorar sig själv!

Alla lögner/manipulatipner säljs! Och jag var i de sista 2 åren den bäste köparen med min själ som betalning.

Vi gick tillsammans allihop tillslut och kvällen var trevlig!

Tressex höll sig klistrad vid min sida hela kvällen.

Va gulligt – tänkte jag.

Men vad var han rädd för?

Jag kunde inte förstå.

Jag kände att det inte stämde trots min hjärnas fem öres förklaring

Frågan ställdes aldrig till honom

Vi alla reagerade på de när han betedde sig så

Men när något är konstigt och oförklarligt och inte minst kraftfullt uttryckt

Så slutar vi leta efter en orsak till de, vi köper de vi hör.

En snabb bedövning läggs på mina instinkter och grundvärderingar.

Min kognitiva förmåga, min inre kompass upphörde att fungera bit för bit

Han var ju trots allt en annan person än jag så det är väl något jag får veta sen

Vi hade ju inte varit ihop så länge.

Släpp de Embla, det är ju så litet och oskyldigt

Detta ologiska samt andra oförklarliga beteenden, åsikter, med motsatt kroppsspråk till vad hans mun uttryckte skulle sedan prägla hela hans kommunikation med mig.

KOGNITIV DISSONANS är den korrekta termen för vad jag utsattes för varje sekund , varje minut , varje dag!

Utan att jag anade så hade processen startat

INGEN kan värja sig när man möter en människa med sådana förmågor.

INGEN!

Monstret var vaken och hungrig och ville livnära sig på delar av min själ som hade egenskaper han själv saknade

Ännu hellre mitt liv som jag själv hade avslutat om det inte vore för att jag slet mig loss .

 

Mina faser under dessa år var följande:

1* Förklarande/ursäktande

av hans beteende trots att INGET ringde nåt igenkännande inom mig.

2* kontroll/kamp

Jag börjar stå på mig.

Jag är van i relationen och jag ser inte mellan fingrarna på de där längre. Jag kräver en förklaring!

Jag vill förstå

Jag tar sakta slut.

Min dödsrullning.

3* Gråt, förtvivlan, mental trötthet. Jag är fast i en labyrint utan slut.

Varje gång jag tror mig se en utgång/lösning.

en gemensam förståelse/ överenskommelse så är de bara ännu en återvändsgränd.

Hopplöshet och självhat

”Varför försöker jag ens”

4* Jag började stamma!

Mitt närminne blev obefintligt.

Jag fick säga högt till mig själv: ”Jag ställer kaffekoppen HÄÄÄR på DISKBÄNKEEEEN!”

Men den försvann ändå

ALLT skrevs upp med tillhörande larm på telefonen.

Tack Gud för reminder appen!

Allt jag behövde glömdes av.

Jag började KBT..

Vilket jag tyckte va ren skit.

Jag förstår idag att de självklart inte fungerade för jag hade ju orsaken till de problemet kvar hemma.

De tog mig 40 minuter i hallen tillslut bara för att komma ut genom dörren.

5* SJÄLSDÖDEN

Jag stirrade ut genom köksfönstret eller över vardagsrummet eller planlöst vart tusan jag befann mig med vidöppen mun.

Hans anklagelser haglade över mig och hans ord kändes FYSISKT som boxar i bröstet.

Svårt att andas

Ingen mer kämparanda kvar i mig.

Jag väntar på att mina celler ska släppa från min kropp så jag förvandlas till ett pulver.

Pulveriseras ut i luften och spridas med vinden bort där ingenting förutom glömskan av vad som var existerar.

Inte ens kraft kvar till att ta självmord.

APATI

_________________________________________

IDAG!

Varje dag är en kamp!

Jag finns inte kvar.

Jag hoppade av ett sjunkande skepp i sista stund och jag ligger på golvet i en livbåt ensam på stilla vatten

Jag tar minut för minut.

Försöker skapa mening i min nya tillvaro för att behålla vettet.

Avståndet mellan oss får räcka för nu.

Lösningar brukar komma med tiden.

”Sitt still i båten Mia forcera inget” säger jag till mig själv.

Ha tålamod

Jag hoppas att jag kan se en skymt av i horisonten av mig själv snart.

Jag bad läkaren skriva ut antidepressiv medicin till mig.

Jag själv hade studerat vilken jag ville ha och jag ville ha nåt med power i då kosta vad det kosta ville.

Men han gjorde som jag sa och skrev ut Cymbalta 60 mg/dag

Idag äter jag 120 mg/dag

Jag kommer ha hunnit  trappa ur den medicinen tills jag är 95 år med den långsamma takten man trappar ner den på.

Man vill INTE sluta tvärt!

Jag glömde den under 2 dagar en gång och det var de värsta jag varit med om.

Ljus, blixtar, röster som inte finns, rivande/kraffsande ljud , yrsel, illamående osv.

Enda bieffekten jag har av den idag är att jag är hes.

Jag talar som Marge Simpson.

Det är en av de lite ovanligare bieffekterna.

Men de är de värt!

Jag lever!

Och vattnet är stilla!

Det är en lycka i sig.

Läs länken om Kognitiv dissonans:

http://psykologa.se/kognitiv-dissonans/

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s