Min berättelse: ”Charlotte”

Vi träffades på krogen en oktoberkväll. Jag var ledsen för min pojkvän hade gjort slut, jag var 25 år och det kändes som att hela världen hade rasat. Jag såg så mycket fram emot en framtid med honom, med Thomas. Så kom HAN in i bilden och han tog mig med storm. Vilken man! Han var snygg tyckte jag, betydligt äldre än jag, med en fin utbildning, bra jobb och bra lön och ett vackert smakfullt hem. Han stormade in i mitt liv och han överöste mig med kärlek, han var den stora kärleken! Jag kunde inte få nog av honom, ville träffa honom jämt. Vi delade samma intressen av friluftsliv och träning. Han köpte en racercykel till mig och vi började cykla tillsammans, vi åkte skidor och rullskidor och vi löptränade. Han uppvaktade mig på alla tänkbara sätt, vi reste tillsammans och jag lärde känna hans vänner. Väldigt snart kände jag mig mogen att flytta in hos honom och hans lilla dotter, då 3 år gammal. Redan våren därpå blev det så. På semestern samma år, när vi varit tillsammans mindre än ett år så sa han att han ville ha barn med mig. Jag var i sjunde himlen och jag sa ja. Det var när jag blivit gravid i oktober samma år som allt så sakteliga började att ändra sig, även om jag redan tidigare än så märkt av att han blev vansinnigt arg på människor.

Han började alltmer att kommentera mitt utseende och mina kläder som han ansåg opassande. Jag borde köpa sportigare kläder och inte gå runt i jeansjacka eller skjorta med skinnväst som jag älskade. Han blev arg om jag inte var hemma vid vissa tillfällen, som när han ville ”visa upp mig” för sina vänner. Ibland blev han väldigt arg och kallade mig fula saker, som ”jävla subba” eller ”jävla flata”. Jag var i chock de första gångerna, berättade för mina kollegor på arbetet och för min syster. Alla rådde mig att lämna honom omedelbart, men jag var så kär och övertygad om att det var tillfälligt, att han bara inte mådde bra just nu. Han hade också många förklaringar till att det gång på gång blev så här, det berodde på den svåra separation han genomgått och allt ont som hans sons mamma hade gjort honom. Det var så märkligt att han inte bad om förlåtelse utan att det var JAG som fick be om ursäkt, det var enda sättet att få honom att ”bli vanlig” igen efter varje utspel han gjorde, men jag gjorde det för jag ville ha tillbaka den fina mannen jag hade träffat. Dessutom var jag ju gravid…hur skulle jag kunna lämna? Men den mesta tiden var han ändå sitt vanliga kärleksfulla jag, så det fanns gott hopp om en fin framtid med honom. Jag var fortfarande mest lycklig.

Vid ett tillfälle försökte jag lägga mig i uppfostran av hans dotter och sa till henne att hon inte fick äta upp vaniljen ur alla bullarna som stod på bordet, för dem skulle vi fika på när gästerna vi väntade på kom. Hon accepterade, men HAN blev som ett åskmoln, bröt in och sa att dottern visst fick äta upp vaniljen ur alla bullarna och lägga tillbaka dem på fatet efteråt. Jag minns inte vad jag sa, men jag höll inte med. Han blev precis tokig. Vrålade att han inte ville ha ungen vi väntade tillsammans och att han tyckte jag skulle beställa tid för abort. Jag vet att jag var gravid i vecka 15 vid detta tillfälle. Jag blev fruktansvärt ledsen.

Efter att vår första son hade fötts kom en lite lugnare tid. Vi köpte hus tillsammans, renoverade och planerade inför nästa barns ankomst. Jag jobbade både på jobbet och hemma tills jag nästan sprängde mig, men det fungerade. Vi gifte oss och var på bröllopsresa. Det skulle skilja 18 månader på våra barn, så allt gick mycket snabbt.

Dagen före beräknad förlossning för gemensam son nummer 2 knuffade han omkull mig på garageinfarten utanför sin mammas hus, jag minns inte varför han blivit arg. Jag grät hela den dagen, en förtvivlan utan botten fanns inom mig. Hur kunde han göra så? Han ägnade mig inte en blick, inte en tanke. Hela dagen var han fullt fokuserad på sin dotter, medan jag fick ta hand om mig själv och vår gemensamme 18 mån gamla son. När vår yngste son föddes på morgonen dagen därpå hade vi inte sagt ett enda ord till varandra sedan händelsen med knuffen och jag var helt söndergråten. Det var en sorgens förlossning. Jag grät mycket under dagarna på BB och jag berättade för min rumskamrat där.

Ett halvår senare, oktober månad, skrev jag i min dagbok: ”Några rader om det jävla aset jag bor ihop med. Han är vidrig mot mig. Jag var på gympa idag, var borta 1,5 timma. Han hade barnen. När jag kom hem stod han i dörren med två vrålskrikande ungar och KASTADE lillpojken 6 mån gammal till mig och vrålade: ”Du får fan inte gå på gympa nåt mer, det är du som har valt att gå hemma med barnen så då får du göra det också”. Han verkar överhuvudtaget inte ha en aning om att jag studerar på heltid, sköter nästan allt i hushållet och med barnen plus att jag har besvärligt handeksem. Han är supertrevlig mot alla utom mig, så ingen anar vad jag utsätts för. Han hotar mig. Han pratar om vad som ska hända om jag lämnar honom. Han får mig att bli rädd. Han säger ”Lämnar du mig ska jag lura skjortan av dig. Du kommer aldrig att få vårdnaden om barnen”.

Vid ett annat tillfälle när han var ensam med barnen en kort stund och jag kom tillbaka så skrek lillpojken för fullt och det klarade han inte. Han skakade pojken i luften och skrek åt honom att han skulle hålla käften. Vår son var då max ett år gammal. En annan gång ringde han till mig när jag var på biblioteket och pluggade för att lillpojken fått en jättebula i huvudet, han sa att han hade tappat honom. Jag vet än idag inte om det var så, eller om bulan kommit till på annat sätt.

Våldet mot mig smög sig på efterhand. Han såg hotfull ut, han knuffade mig, ignorerade mig, pratade in med mig när han blev arg. Han köpte dyrbara saker som vi inte hade råd med, han visste att jag mådde dåligt av det. Han blev arbetslös och avstängd från A-kassan, inte för att han gjort något direkt fel utan för att han varit väldigt ärlig med hur han arbetade. Jag var irriterad, tjatade på honom att han var tvungen att fixa detta på något vis, att vi inte kunde klara oss på min lön. Utan förvarning slog han till mig med kraft i ansiktet. Det blev fläskläpp och blåmärke, även rejält svullet inne i kinden. Detta hände en onsdag kväll. Jag var hemma från jobbet under torsdag och fredag, kunde inte visa mig för någon. När jag kom till jobbet på måndag kom en av de närmsta kollegorna fram direkt och sa ”han har ju slagit dig”. Hon såg det direkt.

En sommar blev jag oplanerat gravid, dryga två år efter lillpojkens ankomst. Jag åt minipiller och någon gång hade jag missat att ta tabletten. Jag sa det till honom, men han trodde inte det var någon risk så då brydde jag mig inte heller. Men jag blev gravid. Detta var det värsta som kunde hända för honom. Den terror han utsatte mig för under den här perioden den här sommaren var de värsta veckorna i mitt liv så långt. Han meddelade till att börja med att om jag tänkte behålla ungen så tänkte han inte erkänna att det var hans barn. Han skulle inte bry sig om ungen alls. Dessutom skulle jag omedelbart lämna huset. Några saker skulle jag inte få ta med mig och självklart skulle barnen inte komma med mig heller. Han skrek att jag var tvungen att göra abort samtidigt som han krossade ett tangentbord till en dator framför mina och barnens ögon. Han fortsatte med att slå sönder en köksstol som vi hade på kontoret på övervåningen. Killen som han hade sin firma ihop med kom vid detta tillfälle och såg spåren av det som varit tangentbord och stol, tror han blev rädd för vad han såg. Han pratade inte med mig, bara med barnen och med sin mamma. Hon var helt på hans sida och det var abort som gällde även enligt henne. Jag kände mig helt tömd av sorg, inte över att förlora ett barn utan över att min man pratade så till mig och att han fick med sig sin mamma som ändå var närmare 70 år. Slutligen tvingade han iväg mig till gynmottagningen på sjukhuset. Han stoppade in barnen, mamman och mig i bilen och körde dit, till samma sjukhus där vår yngste son hade fötts två år tidigare. Han stannade vid entrén och släppte av mig där. Han sa bara helt iskallt ”gå in och gör abort”, detta medan våra små killar och mamman hörde på. Hon sa för övrigt ingenting. Han åkte under tiden till en sjö med killarna och mamman för att bada. Det blev inget nytt barn och tur var väl det. Graviditeten slutade med ett missfall, som redan hänt när jag var inne på gyn.

Hösten efter graviditeten var det omöjligt att göra det som gjorts ogjort, jag var så otroligt ledsen och tänkte allt oftare att jag nog var tvungen att lämna honom, men hur skulle det gå till? Jag visste ju vilket helvete han skulle se till att jag utsattes för om jag tog steget och jag ville ju egentligen fortfarande ha tillbaka den härliga människan som jag hade träffat inte så många år tidigare. Hans ord ringde i mitt huvud och jag var så rädd. ”Har du bjudit upp till dans så ska du jävlar få dansa”, ”Jag ska lura skjortan av dig om du lämnar mig”…otäcka ord.

I november blev det alltmer ohållbart. Vi var osams. Jag pratade om mina känslor och vad sommaren hade gjort med mig och vad som skulle behövas för att jag skulle kunna läka. Då blev han helt tokig. Han misshandlade mig framför barnen, 2 och 4 år gamla. Han slog mig över kroppen flera gånger. Tog stryptag på mig och släpade mig genom tv-rummet ut genom hallen. Höll kvar strypgreppet länge, länge och dunkade mitt huvud i dörrposten flera gånger. Jag kämpade för att få luft. Slutligen öppnade han dörren och knuffade mig nedför stentrappan. Jag ramlade baklänges, men slog mig inte så farligt. Barnen vrålade av skräck. De bara skrek mamma i panik. Jag hade nyckeln i fickan, så jag låste upp dörren och gick in efter någon minut, allt mitt fokus var på barnen, så jag var inte ens rädd. Då gjorde han om hela proceduren fast först tog han ifrån mig nycklarna. Den här gången hade jag endast nattlinne på mig och jag var barfota. Det var kallt och snö ute. Jag sprang denna gång runt huset till köksdörren. Jag bankade på av alla krafter och ropade till 4-åringen att han skulle komma och öppna dörren. Han sprang fram till dörren, fortfarande skrek han i panik. HAN kom bakifrån och ropade ”öppna inte dörren, släpp inte in henne”. 4-åringen öppnade dörren och jag tog båda barnen i famnen. Gick upp och la mig tillsammans med dem i deras säng. De somnade till sist. Jag hade handväskan i sängen, tätt intill kroppen ifall jag måste fly under natten. Jag sov inget den natten och det var då jag bestämde att jag inte kunde utsätta barnen för detta mer. Han kom inte tillbaka mer den kvällen/natten.

En märklig händelse var när det kom in en socialanmälan mot oss. En socialsekreterare och en enhetschef läste upp den för oss. Det stod i korta drag att någon sett honom knuffa mig och att de var oroliga för hur våra barn egentligen hade det. De hade alltså upplevt det hela som hotfullt. Socialen frågade om det var okej för oss att sätta in det papperet i en pärm och inte bry oss om det mer, detta eftersom vi redan bett om hjälp i form av samarbetssamtal. Jag blev bara livrädd att helt förlora mina barn. Därför sa jag ja, sätt in papperet i pärmen. Men i efterhand – hur KAN man fråga en kvinna som blivit misshandlad en sådan sak, när misshandlaren sitter bredvid?

Efter misshandeln var det klart, jag var tvungen att fly. Jag hade ett par lägenheter på gång, men inget var klart och han visste inget om mina planer. I julhelgen tog han med sig båda barnen och barrikaderade sig hemma hos sin mamma. Jag väntade på att de skulle komma hem hela dagen, men när bilen väl rullade in på gården så var det bara han som satt där. Jag undrade förstås var barnen var. Då svarade han att han bara var hemma för att packa deras väskor – för de och han hade nu flyttat till hans mamma – tills jag hade flyttat ut ur huset. Jag blev hysterisk, visste inte hur de mådde, vad han hade sagt till dem. De var inte vana vid att vara med honom, det var jag som var deras trygghet. Jag försökte ta bilen och åka iväg, men han slet nycklarna ur händerna på mig – så att jag inte ens kunde låsa upp min cykel eftersom cykelnyckeln var i samma knippa. Han menade på fullt allvar att jag skulle flytta in i en tom lägenhet, bara ta med mig det allra nödvändigaste – typ våra gamla överblivna saker i källaren. När jag förde på tal att vi skulle dela, sa han förvånat: ”Du har väl inget här som är ditt”. Under någon vecka bodde vi varannan dag i huset, då det var farligt att vistas tillsammans. När jag kom hem efter en sådan dag (och han hade åkt) så hade han fört ut allt av värde i huset, all vår konst, vårt konstglas (vi samlade på konst och konstglas), våra orientaliska mattor, linne, porslin, smycken mm. Han hade också skurit ur fotona ur sina pärmar, så att endast fodralen stod kvar i bokhyllan. Det fanns inte en enda bild på våra barn kvar i huset, han hade till och med ansträngt sig med att plocka ur fotona ur ramarna som stod i hyllor eller hängde på väggarna. Istället för prydnadssaker och tavlor hade han satt upp kräftlyktor och myggljus som han varit och köpt. Det var en väldigt skrämmande upplevelse för mig som jag aldrig glömmer. En annan dag hade han repat sönder lacken på min pappas bil som jag hade lånat, eftersom jag inte fick ha vår bil. Hela bilen fick lackeras om. Jag ville bort, men jag var också envis, jag kunde inte gå helt tomhänt från hemmet. De pengar jag hade när vi träffades hade jag inte längre kvar, dem hade jag betalat till renoveringen av huset, ett hus som det visade sig inte längre tillhörde mig….
Till slut lyckades socialen och en kompis till honom få honom att gå med på att vi skulle dela hemmet. Det blev en mycket dålig delning för mig, men det var värt mycket att komma därifrån. Jag fick med mig det allra viktigaste och köpte resten av det jag behövde för mina allra sista slantar. Det värsta var väl att jag var tvungen att ge upp min del i huset. Hans mamma hade bakom ryggen på mig skrivit på att hon köpt firman som han ägde och alltså var det HON som ägde huset (eftersom den stod i firman). Han satt i orubbat bo med en stor fastighet med en villa och ett hyreshus, jag gick med kläderna på kroppen, några gamla hushållsattiraljer och en taskig bil som vi hade lånat pengar till från mina föräldrar. Lånet fick jag behålla.

Sveket från mamman var också en sådan sak som höll på att fullständigt knäcka mig. Hon ringde även upp mig och uppmanade mig att söka hjälp på psykiatrisk mottagning, då hon menade att jag led av en psykisk störning och behövde akut hjälp.

Det förtryck han utsatte mig för tillsammans med sin mamma gjorde att jag inte klarade av en process. Vi var gifta, jag hade rätt till hälften av vårt hem, våra pengar, vårt hus, men jag klarade inte mer.

Hade jag vetat då vad som väntade de kommande åren så kanske jag ändå hade försökt. I 4 år fortsatte förtrycket med barnen som vapen. Det var tjafs om allt, precis allt, och det blev ett sätt att leva. Det handlade om att ge honom så få kontaktytor som möjligt, aldrig träffas, alltid spela in alla samtal, aldrig vara själv med honom. Han skydde inga medel och han skyddade inte barnen det minsta.

Fortsättning under rubriken ”vi berättar om eftervåldet”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s