Jag har förträngt så mycket men ibland kommer minnesbilder upp. Som då den där gången då han låste in mej på rummet och stängde in mej i ett hörn, han var så arg. Spottet stänkte i mitt ansikte och jag kunde känna vinddraget från hans armar som for framför mej. Hans ögon var svarta och jag kände hur jag bara gav upp, ingen ide att ens försöka mer, jag orkar inte…. Tårarna rinner och jag sjunker ner där i hörnet. Han skriker att jag ska ta tabletterna ”Du förtjänar inte att leva, du har förstört mitt liv, fattar du det” Vad hade jag gjort? Det var inte jag som stod med yxan, det var inte jag som högg, det var ju han…. Men jag driver honom till allt dumt han gör, jag har fått honom att må dåligt. I den stunden så kändes det som rätt, han skriker att jag förstört mina barn också…. Där och då var jag övertygad om att alla skulle få det bättre om jag försvann. Han trycker in pillren i min mun, jag sväljer inte för jag tvekar lite. Orden haglar över mej om hur värdelös jag är, psykisk sjuk och ful. Nej jag minns inte allt han skrek men på något sätt så väcktes en tanke att jag måste överleva det här så jag kan säga hur mycket jag älskar er till mina barn, sen var jag inställd på att låta de slippa mej. När han försökte tvinga mej att dö planerade jag mitt självmord….. Tiden där är som en dimma men han gick tillslut och låste hänglåset från utsidan till rummet. Jag minns att jag har äcklig smak i munnen av alla smälta tabletter och hur jag kräks. Sitter kvar där inne på rummet länge innan jag klättrar ut från fönstret. När barnen kommer hem lagar jag mat som vanligt och när hans bil svänger in i carporten tar jag fram talrik till han som ingenting. Inom mej ber jag om lugn och inget bråk. Han låser upp till sovrummet och jag säger snabbt att jag ska städa upp. Han kommer in där och tar tag i mej och vill kyssa mej, han hoppas att jag lärt mej nått, säger han och går ut.
Höll du på att döda mej igår? Eller skulle du bara skrämma mej? Skulle du ta ditt liv eller var det bara att markera? Hur medveten är du i stunden? Ögonen helt svarta och du frustar fram dina ord, vet inte vad du säger, allt blir en dimma…. Laddat vapen; du är för stark, jag har ingen chans… Allt måste ske med list…. Jag lovar att inte lämna dej, bara du släpper vapnet, bara du låter bli att skjuta. Situationen har blivit så sjuk. Var det dej själv du skulle skjuta eller eller skulle du skjuta även mej? Var det bara något du sa för att jag stod i vägen?
Jag skulle vilja få andra att förstå hur det är, de som aldrig upplevt eller kommer att uppleva det, psykisk och fysisk misshandel sätter djupa spår och sår. Oftast är man från början lindad runt fingret, man höjs till skyarna och hamnar lite i fällan. Han som gör allt och säger så mycket fint, jag förväntas ställa upp tillbaka och kanske förlåta lite extra……. Man förlåter första gången de spårar ur, de ger ju så mycket, klart det måste brista ibland….. De blir ju ofta så förkrossade av att de brusade upp och gråter och mår dåligt. De måste ju må jättedåligt…. Inte kan vi väl lämna någon som ångrar sej så, som mår så dåligt?! Vi är redan då hjärntvättade. Rätt snart letar vi orsaken hos OSS, för att DE flippar. Man rättar in sej och lär sej leva på deras villkor. Man vill ju inte att han ska må dåligt, inte att han ska flippa och man vill ju ha tillbaka tiden då man blev höjd till skyarna…. Om jag bara….. Han tycker inte om att du pratar med en viss person, tycker inte om när du har vissa kläder, tycker inte om att du går på ett vist sätt…. Sakta sakta utökas det man bör undvika, sakta blir det fler och fler saker som får honom att flippa. Det man tänker då är, förlåt jag ska bättra mej….
Den psykiska misshandeln är den som man skadas mest av, den orsaker störst konsekvenser i livet och det är den som aldrig läker riktigt. En bruten arm, ett köttsår eller ett blåmärke går med tiden bort, det läker. Men rädslan, skammen, det ändrade beteendet, ditt sätt att se på dej själv med mera lever kvar. Har du under flera års tid blivit skriken på, fasthållen, tvingad till att säga/göra saker, blivit hånad för vad du gör, säger, tycker och tänker, så lever den känslan kvar. Det blir svårt att känna sej trygg när någon står för dörren till rummet, det blir svårt att kunna äta och känna matro, det blir svårt att uträtta enklare saker, svårt att ta egna beslut, svårt att våga lita på……. listan kan göras lång. Sen i kontrast till det så är det en lycka utöver det vanliga när man efter många år får uppleva det mysiga med att laga mat med någon och äta ihop, så speciellt att man håller på att börja gråta. Men kontrasten mellan det livet innan och det livet nu, är så in i helvete tufft. Så mycket att bearbeta, pendlar mellan att känna sej dum i huvet, till att vilja springa in i en bättre framtid, till att tvivla och misstro…..
VI BRYTER TYSTNADEN 
Känner så igen från Att man förlåter, anpassar, ifråga sätter sig själv, hur än man gör så gör man fel. Ett år har gått men jag vet inte om jag kommer att kunna lita på någon man igen!
GillaGilla