Min berättelse: ”Sofia”

  1. Det första mötet

Vi landade en strålande sommardag på flygplatsen i Zurich, jag och mina förväntansfulla väninnor, och där stod han; lite blyg uppsyn vid väggen strax bakom sin betydligt mer pratglada kollega.  Sträckte fram handen och hälsade: ”Nick, trevligt att träffas”. Han fångade direkt mitt intresse, det var något jag attraherades av. Kanske de intensiva ögonen, eller var det just för att han var så ”laid back”. Jag var van vid att män svärmades kring mig, och att han inte följde samma mönster gjorde mig nyfiken.

Senare på kvällen, efter en hel del alkohol hamnade jag i hans säng och på morgonen kände jag mig ”lättfotad”, jag brukade inte göra såhär. Jag var lite avvaktande under dagen, sällskapet fortsatte festen och också han. Jag har senare förstått att han kände sig mycket kränkt av att jag drog mig undan dagen efter vår kärleksnatt, och det var också hans förklaring till varför han helt öppet tog med sig en ny tjej till huset där vi alla bodde under festhelgen. Han låg med henne med dörren på vid gavel medan både jag och mina tjejkompisar var där. Jag kände mig billig och förnedrad och ångrade att jag så lätt hoppat i säng med honom kvällen innan. Redan då handlade han gränslöst och utan empati, egentligen borde jag aldrig mer pratat med honom efter detta, och det var också det jag sa till mig själv, men detta var bara början, det skulle komma att bli värre. Mycket värre…

 

  1. Jag är kär!

Allt gick väldigt snabbt, efter helgen i Zurich dröjde det ett par veckor innan jag hörde något från honom. Men en dag damp det ner ett mail från honom där han sa att han och några kompisar skulle gå på en konsert i Stockholm och han undrade förstås om jag ville komma dit. Känslan av förnedring efter förra mötet var som bortblåst och jag tackade ja. Kvällen blev minst sagt blöt, en kväll av dekadens med champagnebord för hundratusentals kronor, kändisar och sverigeelit, där han i smyg beställt en fin årgång av Cristal till mig och honom. Jag kände mig speciell och utvald, och som 26 årig vanlig tjej från svenska medelklassen blev jag också imponerad av hans livstil med privatjets, bilar, båtar och lyxiga hus. Några månader senare flög jag över till honom och redan vår första kväll tog han med mig på en filmförhandsvisning som han blivit inbjuden till. Ovetande stod jag hand i hand med honom uppför rulltrappan till biosalongen och väl uppe möttes vi av kamerablixtar, journalister och röd matta. Jag blev chockad, och smickrad ”vem är hon?”, ”Vem är den okända vackra kvinnan som fångat guldpojken?”. Han hade bestämt sig att jag skulle vara hans, och jag sa inte emot.

Jag hade redan förstått efter vår första helg att han var glad i både alkohol och ”det vita”. Det hörde liksom livsstilen till. Han och hans kompisar festade på ett sätt jag inte upplevt förut och jag var med, men kände mig lite som en åskådare. Jag tänkte att han behöver nog bara någon att stadga sig med och att det kanske bara var en period. Jag var själv i en vilsen tid i livet och längtade också efter lite mer stabilitet.

 

3: Det första uppbrottet

Redan efter ett någon månad hade vi vårt första bråk. Han hade tagit med mig på Formel 1 i Monaco och vi festade loss med världseliten på olika lyxjakter medan sprit och droger flödade. Första kvällen åkte vi hem till vårt hotell och han var märkbart berusad. Sluddrade och fick en otrevlig attityd, sarkastiska pikar om min klädsel och att jag inte förde mig på rätt sätt bland hans vänner. Jag blev ledsen men tryckte undan det. Tänkte att ”han har bara fått i sig för mycket”. Dagen efter vaknade han och var fortfarande berusad, tittade på sin telefon och sa att han var tvungen att träffa sin advokat omgående på en restaurang för att diskutera något akut som kommit upp. Jag sa förstås ok och avnjöt en fransk frukost på ett av Monacos bästa hotell på egen hand.

Timmarna gick och inte ett knyst från honom. Borde jag ringa? Det är inte riktigt min stil att ringa och tjata på någon, tänkte jag. Jag väntar lite till. Vid lunchtid ringde en av hans bankmän som också var där och meddelade att Nick bett dem att komma och plocka upp mig. Vi skulle titta på första delen av racet i en lägenhet som låg längst med banan. Han skulle komma senare. Jag socialiserade med bankmännen och deras fruar, som säkert var dubbelt så gamla som mig och jag kände mig malplacerad. Var är han och vad gör han? Han tog ju med mig hit för att vi skulle vara tillsammans här, inte att jag skulle fördriva tiden med hans bankmän.

Äntligen blinkar hans namn på displayen och jag svarar; han är så berusad att han knappt kan prata och jag försöker få ur honom var han är. Han svarar osammanhängande och börjar vända situationen till att det var mitt fel eftersom jag var i en lägenhet på insidan av området, och han tydligen på en båt på andra sidan racingbanan. Han ringer gång på gång och blir mer och mer otrevlig. Situationen känns omöjlig. Hur kunde det bli såhär krångligt av något som jag tyckte var ganska enkelt. Han var krånglig. Kunde inte svara ja eller nej på mina frågor och inte heller var han befann sig. Till slut brast jag i gråt, en blandning av förtvivlan och förödmjukelse av att inte kunna nå fram, jag hade aldrig upplevt att någon gjort såhär, att totalt utnyttja min känsla av utlämnande. Jag skämdes över att jag satt gråtande bland okända människor som tafatt försökte trösta mig med ord som ”Han menar inget, han kan bli sådär ibland.”. Såklart de ursäktade honom, han var ju en av deras bästa kunder.

Tillslut skickade han en chaufför som eskorterade mig till yachten han befann sig på. Ingen ursäkt från honom, snarare var han lite sur för att jag ”strulade så förbannat”.  Jag fattade ingenting, beteendet var i mina ögon helt ologiskt och i det tysta väntade jag mig en ursäkt, som förstås aldrig kom.

Behöver jag säga att resan inte var lyckad, och när vi kom hem sa jag till mig själv att bryta förhållandet. Något som han snabbt fångade upp, och manipulerande brast han i gråt, erkände att han hade problem med alkohol och kokain och att allt han ville var att bilda familj och lugna ner sig, och detta med mig. Han bestämde sig för att vara nykter och höll det i 6 månader, och detta gjorde förstås att jag gav förhållandet en ny chans även om beteendet jag sett smakprov på i Monaco bara eskalerade under dessa månader. Men ändå höll jag fast. Han var ju nykter och visade ju faktiskt att han ville förändras.

 

  1. Jag är gravid!

Min familj och mina vänner hängde knappt med i svängarna. På mindre än ett halvår hade han köpt en bostad till mig och honom, en tjusig vindsvåning mitt på fashionabla Östermalm. Jag var lycklig, trodde jag. På kvällarna grät jag och under den här tiden orkade jag inte heller ta mig för särskilt mycket, jag var konstant trött, men visste inte riktigt varför. För det mesta var jag själv eftersom han höll till i Zurich pga hans många företag. Såklart dröjde det inte länge fören jag blev gravid. Jag skulle snart fylla 28 år och min magkänsla sa ”Nej, detta är inte rätt”. Jag gjorde abort och han var ursinnig. Han kastade den nyinköpta förlovningsringen i knät på mig och berättade argt vad jag just gått miste om. Det var ett jobbigt beslut, och smärtan av aborten, främst psykiskt fick jag själv ta hand om. Jag berättade inte för någon för jag skämdes. Han försvann en period i samband med det, i efterhand förstod jag att han hade gott om kvinnor att ”försvinna” till, men det fanns inte i min värld då. Jag var ju ”den utvalda” och i början av vår förälskelse överöste han mig med presenter och komplimanger som gjorde att jag verkligen kände mig speciell. Jag var unik för honom – trodde jag.

Redan en månad efter aborten blev jag gravid igen. Jag såg det som ett tecken och ignorerade min magkänsla, denna gång blev det ingen abort. När jag vant mig vid tanken av att bli mamma kändes det spännande och mysigt, vi skulle bli en alldeles egen liten familj! Säkert skulle detta få honom att bli mer lugn och också snällare mot mig. Jag bar ju på hans barn. Och såklart tänkte jag att vårt kommande barn skulle få en ekonomisk trygghet eftersom han var mycket förmögen. Jag började likt de flesta gravida kvinnor att boa in mig, han hade vid den här tidpunkten bestämt att barnet skulle födas i Schweiz så vi hyrde ut lägenheten i Stockholm och jag flyttade med min växande mage till hans lägenhet i Zurich. Helt utelämnad utan sociala kontakter eller nätverk, och jag minns att min mamma försökte dölja sin oro när jag framförde detta till henne. Men jag ville så gärna tro att allt skulle bli bra bara han fick den familj och tillhörighet han så länge längtat efter. Jag älskade honom innerligt. Så naivt, så blåögt.. Eller var det helt enkel bara mänskligt av mig. Jag var redan rejält medberoende utan att märka det själv, något han utnyttjade på ett hjärtlöst och uträknande sätt under hela graviditeten.

 

  1. Vad gör jag för fel?

Från att tidigare ”bara” hånat och kallat mig nedlåtande saker började han även bli fysisk alltefter min mage växte. Han försvann också allt oftare på kvällarna, kom hem berusad och ställde sig bredvid sängen där jag sov, drog av mig täcket och ner mig på golvet. Där stod han sedan och iaktog mig med kommentarer som ”Titta på dig. Vilket psycho, ligger där och grinar som en fet kossa”. ”Jag har ångrat mig, jag vill inte ha barn med dig och jag känner en läkare som kan ta bort barnet fast du är halvvägs, vi ska boka tid”. Detta var standard med vissa variationer, men alltid morgonen efter var han arg på mig för att jag betedde mig så illa mot honom. Vad hade jag gjort? Jag förstod aldrig det, och när jag frågade honom och inte bad om ursäkt enligt hans begäran sa han kallt – ”Du kan dra. Packa dina väskor så kan du dra ut ur mitt hus. Din äckliga kossa. ”

Jag packade mina väskor och på väg ut genom dörren sa han alltid ”Är du riktigt säker på det här, fattar du vad du gör om du drar nu? Du förstör vår familj innan ens bebisen är född, är det vad du vill? I så fall: Ge mig kreditkort, nycklar till min lägenhet, bilnyckeln till bilen du kör som är MIN. Dra åt helvete.”

Jag ringde en kompis jag lärt känna och fick sova på hennes soffa ett par dagar, ibland också på hotell, och alltid slutade det med att han ringde och sa att han har något till mig. Med den snälla rösten, den sårbara lilla skamsna pojke han ofta spelade och som alltid fungerade hos mig. Vid ett tillfälle hade han köpt en ny cykel till mig, ett annat några fina diamantörhängen. Jag lät mig köpas. Jag upplevde att jag inte hade ett val, jag var utelämnad i det nya landet, och alla jag kände var genom honom, även min väninna, och jag visste att blir det bråk på riktigt hade jag ingen på min sida. En man med makt och pengar vill ingen bli osams med.

Våldet eskalerade och jag var djupt deprimerad. Maktmissbruket var vidrigt. Likaså den sjukliga svartsjukan hos honom. Trots att jag var höggravid påpekade han ofta att jag luktade mansparfym eller att jag låg runt med andra män. Vilket jag naturligtvis inte gjorde.

Vid ett tillfälle tog han mina nycklar hem och till bilen, kontokort och också telefonen. Han låste in mig och körde sedan iväg. Jag hade ingen aning om när han skulle komma tillbaka. Några timmar? En dag? Flera dagar? Han kom efter några timmar och jag frågade så snällt jag kunde ”När får jag komma ut?” med svaret ”Det skulle du tänkt på lite innan du betedde dig såhär”. Som vanligt hade jag ingen aning om vad jag faktiskt hade gjort. Och som vanligt bad jag om ursäkt för mitt eventuellt dåliga beteende med löfte om att bättra mig.  Jag var vid det tillfället höggravid och fick inte flyga pga risk för att förlossningen skulle starta.  Jag var fast med denna galning och min familj och vänner var djupt oroliga för mig. Det smärtar mig att tänka på vad jag indirekt utsatte dem för under den här tiden, men jag förmådde inte bättre. Jag var fast i denna djävulsdans och kunde inte komma loss. Kunde inte tänka. När han gav sig på mig, främst psykiskt låg jag orörlig i sängen, blundande, med händerna för öronen och vågade knappt andas. Jag lät honom hålla på tills han var klar, och oftast stack han iväg och drack, ibland kom han hem, ibland inte.

 

  1. Hjälp mig!

Jag tänkte att jag höll på att bli tokig. Jag ville bort från denna terror. Jag tänkte till och med tanken att jag hellre ville dö än fortsätta leva i det där, något som jag aldrig tänkt om mig själv innan jag träffade honom. När jag ibland skrek och blev utåtagerande flinade han nöjt och sa saker i stil med ”herregud, titta på dig själv. Du är ju helt sinnessjuk, du fattar väl att jag inte orkar vara här hemma med dig!” ”Det här skulle folk se, vad ska jag göra med dig, jag borde ringa psyket”.  Han pressade mig verkligen till en gräns jag inte trodde var möjlig och jag hade tappat mig själv totalt. Jag minns mina galna planlösa bilfärder genom ett gnistrande kallt Zurich med min dotters sparkar i magen och tårarna hysteriskt rinnande. Just då hade jag inget emot om bilen tappat fäste och gjort slut på oss bägge två, så destruktivt blev det. Vem var jag? Vad gillade jag att göra? Höll jag faktiskt på att bli galen? Jag hade inte svar på någon av dessa frågor, jag var ingen..

 

Utåt sett var gravidlyckan total, han uttalade sig i media om vår kommande bebis, handlade bebisgrejor och lovade att när bebisen kommer ska han vara mer hemma och hjälpa till. Jag höll fasaden och spelade med. ”Jaaa, vi mår underbart, jag är så förväntansfull” hörde jag mig själv säga med tillgjort leende. Vid min sida stod han och betedde sig precis som man skulle som blivande pappa. Kärleksfulla strykningar på bebismagen där han överöste mig med komplimanger om vilken fantastisk mamma jag kommer att bli. Allt var bara ett skådespel, och jag var hans marionettdocka och eftersom han var en offentlig person kunde jag ju absolut inte uttala mig hur det egentligen var.

 

  1. Flykten

Vår dotter föddes en kall januarinatt och hon var det finaste jag sett. Livet var för alltid förändrat. Som väntat höll han inte sina löften om att vara hemma mer och skällde istället ut mig för att det såg ut som skit hemma och att jag bara latade mig direkt vi kommit hem från förlossningen. När vårt barn vad 2 veckor fick jag nog. Han hade våldfört sig på mig och indirekt på vårt barn medan vi låg i sängen och sov, han, berusad som vanligt, men ovanligt hotfull och skrämmande. Jag fruktade faktiskt för mitt och barnets liv och funderade först på att hoppa ut genom fönstret för att be om hjälp hos grannarna medan han var nere i källaren och skulle hämta vapen som han sa låg där. Men jag förmådde inte.. Det var vinter och jag och min bebis hade bara tunn pyjamas.

Som tur var somnade han där nere på källarvåningen, berusad som han var. Morgonen efter packade jag tyst en väska och smet med vårt barn, ut genom dörren och in i bilen, startade och körde iväg. Hjärtat höll på att hoppa ur kroppen, adrenalinpåslaget var enormt och jag lyckades.. Jag körde direkt norrut. Vår färd mot Stockholm startade. Jag ringde min mamma och grät i luren; ”Mamma, jag har stuckit och nu kommer jag hem. Jag orkar inte mer..”

Efter en lång bilfärd såg jag min mamma stå och vänta vid cityterminalen där jag kom i bilen med min lilla dotter. Jag hade aldrig i vuxen ålder varit så glad över att se henne. Vi var äntligen trygga. Vi körde hem till henne och efter detta flyttade jag aldrig tillbaka till Zurich. Jag hade inte längre bara mig själv att tänka på och jag tror det var avgörande för mitt beslut.

 

  1. Slutstriden

Skräcksagan fortsatte dock kantrat med uppbrott och försoningar, advokatmöten, samarbetssamtal, familjeterapi och psykisk misshandel. Vi fick också ett till barn två år senare trots att vi just då levde separerat. Sakta, sakta började jag ta mig ur den destruktiva relationen, men hjärtat stretade fortfarande emot. På något konstigt sätt älskade jag honom fortfarande. Sjukt, jag vet, men mitt tillstånd var precis lika sjukt som hans. I åtta år höll vi på sådär. Fram och tillbaka, rättstvister, husköp, resor, bråk och kaos. Och i allt detta fanns våra två små barn, vittnen till alltihop. Jag är dock glad att jag höll så pass mycket avstånd att mina barn tillbringat mestadels av tiden med mig, och på så sätt skonats från det allra värsta. Men oviljan att träffa pappa är ett stort problem, trots att jag genom åren ansträngt mig för att de ska etablera en sund kontakt, men jag kan inte klandra dem. Han är olustig att vara nära.

En dag för 3 år sedan fick jag nog på riktigt. Nu var det stopp. Hans beteende, missbruk av alkohol, lyxeskorter och kokain blev för mycket. Barnen började också bli äldre och jag ville inte vara den kvinnliga förebild som kuvas av manipulation och kränkningar av sin man. Jag hade nog gått vidare känslomässigt redan ett par år innan uppbrottet, men jag behövde den här tiden för att mentalt och praktiskt förbereda separationen. Han var galen. Han betedde sig galet. Vid ett tillfälle när han hade umgänge med barnen i vårt hus och jag tillfälligt flyttat ut gick han in i min garderob och packade med sig allt han gett av värde. Versace, Gucci, Prada, Luis Vuitton. Alla fina väskor, skor och klänningar som jag fått stal han med sig och jag har aldrig sett röken av dem igen. Polisanmälan gjordes men lades förstås ner i brist på bevis. Jag undrar än idag vad han sedan gjorde med dessa dyrgripar.

Jag vek mig inte. Ömsom hot, ömsom smicker i tusentals sms klädde min vardag i över ett år efter separationen. Jag ansökte om kontaktförbud men fick avslag. Den enda taktiken som fungerade var noll respons eller att svara sakligt och upprepa det han vägrade ta in.  Det stärkte mig. Och gjorde honom svag. Och ursinnig, den vanliga taktiken fungerade inte längre på mig. Jag gick i terapi och började sakta bygga upp min identitet igen. Mitt jobb började gå riktigt bra och jag såg på livet med ljusare glasögon. Och jag hade energi att vara mamma till barnen.

Efter ett tag började även kallelser till domstol komma och där är vi idag. Han vill ha ensam vårdnad, att barnen ska bo hos honom, vill ha huset. Fokus är att jämna mig med marken utan tanke på vad som är till barnens bästa. Förhalning av bodelning, vägra försäljning, vägra en förlikning som inte innebär att jag går lottlös, vägra allt, ändra sig i vad han vill och ändra historierna allteftersom det passar honom och hans dagsform.

Och med rättssystemet vi har i Sverige fungerar tyvärr detta. Han har fått härja fritt och gjort allt för att få mig ifrågasatt. Trots att hans påståenden helt saknar bevisning medan jag har bevis för allt får han lika mycket utrymme som jag i tvisten. Jag har skyldigheter, och han har rättigheter, inte tvärtom.. Lämplighet som mamma och vårdnadshavare ifrågasätts utan bevisad grund trots att jag bevisligen gått genom eld för mina barn. Eld, som deras pappa ständigt häller bensin på. Slug manipulation, makt i form av pengar samt en drivkraft av att förgöra mig, har gjort att cirkusen bara fortsätter. Men nu endast inom rättsväsendet, och tyvärr utblottar galenskaperna mig ekonomiskt. Vid ett tillfälle sa han rakt ut till mig : ”Jag kommer att jämna dig med marken, fattar du inte det. Du kommer aldrig vinna detta, det är lika bra du ger upp”. Tyvärr verkar detta fullt möjligt.

Jag vägrar ge upp. Men i ett samhälle där trovärdigheten hos kvinnan ifrågasätts medan han snarare får ryggdunkar för att han vill ”bara ha tid med sina barn” är det lätt att stundtals vilja strunta i alltihop. Ta allting, ta huset, ta bilen, låt mig bara vara i fred.

Det är just det. Jag vill honom inget illa. Jag vill bara leva mitt liv, vara en bra mamma till mina barn och kunna ge dem ett tryggt hem utan att känna mig jagad av någon som strategiskt vill ödelägga allt detta. Tvisten är inne på tredje året nu och igår kom ytterligare ett besked om en ny stämningsansökan. Ge inte upp, ge inte upp, ge inte upp….

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s