Min berättelse: ”Vicky”

Jag var lite över 20 när jag blev tillsammans med mina barns pappa. Vi hade haft en tonårsflört och hade nu träffats igen. Det kändes tryggt på något sätt, som att komma hem. Han började tidigt med att kontrollera mig, detta var så länge sedan att sms var en nymodighet som jag då snabbt fick lära mig för att kunna rapportera om var jag befann mig och när jag kom hem. Det blev allt mer tydligt att han höll i taktpinnen och bara gjorde det som passade honom själv. Han tackade nej eller backade ur i sista stund när jag skulle träffa mina kompisar och det styrdes allt mer till att vi skulle umgås med hans kompisar.

Varningssignalerna

Efter 2 månader kom den första signalen som borde ha räckt när han på fyllan knuffade in mig i köksbänken och kallade mig för ”jävla hora” inför mina chockade vänner. De tog upp den där händelsen flera gånger under de kommande åren men jag viftade senare bort det som ett missförstånd..

Han sa vid ett tillfälle rakt ut till mig att han ansåg sig bättre än alla andra och ”guds gåva till mänskligheten” till och med. Att han satte sina behov före alla andra och att jag skulle veta att jag alltid skulle vara på andra plats. Hade jag då haft den kunskapen jag har idag så hade han snabbt bockat av alla tecken på den personlighetsstörning som han med största sannolikhet har.  Jag märkte också tidigt att hur jag än sa eller gjorde så var det fel, jag minns hur jag till och med sa till honom att jag skulle behöva en regelbok så att jag kunde lära mig hans lag. Jag sa det lite skämtsamt, men det var bara början på nedbrytningen av mig och den jag var.

Just när vi träffades den där bekymmersfria sommaren när solen aldrig ville sluta skina så kändes det som vi var på samma plats i livet och ville samma sak men varje gång vi pratade om barn och familjeliv så var han väldigt tydlig med att han aldrig ville ha barn. Det ledde senare till flera bråk eftersom det för mig var mitt stora mål, att bli mamma och ha 4 barn. Varje gång när han förstod att jag var orubblig på den punkten så kom han med olika sätt att förhala det.

Ekonomin

När vi träffades hade han ett jobb och tjänade ovanlig bra för sin unga ålder men några månader senare blev han uppsagd och sedan levde han på mig större delen av våra år tillsammans, bodde i min lägenhet utan att betala något och körde runt i min bil. Han satt ofta framför datorn och ”gamade” med hörlurarna på, i timmar. Jag blev allt mer osynlig och var mest till för att dra in pengar, laga mat, tvätta hans kläder och finnas tillgänglig för sex.

Otrohetsaffärerna

Men jag räckte inte till, det var mycket internetporr, och lite olika små historier vid sidan av. Saker som nu efteråt är sorgligt solklara men som jag då köpte otaliga lama ursäkter och bortförklaringar för. En av tjejerna sprang vi till och med på utanför vår lägenhetsport och minen av ”oj vilken jobbig situation” som hon gav honom etsade sig fast på näthinnan och låg där och gnagde tillsammans med många andra varningssignaler. Som när han via någon chat jag råkade se bad just henne om nakenbilder.. Även det förklarade han bort med att ”det var bara på skoj”.

Längtan efter barn

Min biologiska klocka tickade allt högre och min längtan efter barn gick tillslut inte att trycka undan. Jag gick suktande förbi bebistillbehörs affärer och dagdrömde om barnvagnar och söta små kläder, jag möttes av gravida magar var jag såg och jag tyckte det var det vackraste som fanns. Jag ville så innerligt få uppleva en graviditet och att bli mamma att jag började överväga att göra slut. Jag och min bästa kompis skojade till och med om att åka till Danmark och inseminera oss och leva i ”kollektiv”. Såhär i efterhand så hade det varit det rätta alternativet men jag var på något konstigt sätt så kär i illusionen av killen som jag ville att han skulle vara och drömmen om den stora lyckliga familjen att jag hade svårt att ta steget.

Men tillslut en dag så sa jag att nu måste du bestämma dig, vill du inte ha barn så måste vi göra slut för jag kan inte kompromissa drömmen att bli mamma. Först sa han ”okej vi skaffar barn då”, men sedan ångrade han sig och tog sitt pick och pack och flyttade ut. Det var inte första gången han flyttade ut och som vanligt så hände något i mig när jag blev fri, det var som att jag levde upp igen samtidigt som jag kunde sakna honom förtvivlat mycket andra stunder. När jag kom hem efter en festkväll så var dörren till min lägenhet öppen, och det stor ett par främmande herrskor innanför dörren. Jag blev först vettskrämd men när jag tittade in i sovrummet så var det han som låg där, naken i min säng. Ja, med facit i hand borde jag ha blivit vettskrämd ändå eftersom det är ett väldigt gränslöst beteende.

Han hade nu bestämt sig för att han ville leva med mig resten av sitt liv och att han gjorde vad som helst som jag ville; ville jag ha ”fyra barn och villa” så skulle han ge mig det. Tyvärr gick jag på det. Vi åkte på en romantisk weekend några veckor senare och jag blev gravid.

 Det magiska ögonblicket

Vi satt i vår vita soffa, i det där som borde vara ett magiskt ögonblick, vi hade dukat fram hämtmiddagen när jag vänder mig emot honom och berättar att ”jag är gravid” .Det där ögonblicket är så kristallklart för att det tog en så absurd vändning. Från att ha varit himlastormande lycklig med fjärilar i magen och full av förväntan så rasar allt ihop när han med fasa i blicken svarar ”skojar du?”  Sedan blir allt bara katastrof, han vill att jag gör abort. ”Nu vet vi ju att du kan bli gravid så vi kan göra om det om ett år eller så när jag känner mig redo”..

Han gick till datorn och googlade och kom tillbaka full av entusiasm, ”det står att man behöver bara ta en tablett och kissa ut det så är det borta”..

Jag vägrade förstås, detta hade jag drömt om så länge och han hade verkligen fått valmöjligheten att låta mig gå vidare och förvekliga den drömmen med någon annan. Han hade själv valt att komma tillbaka och var med i beslutet att skaffa barn och fullt medvetet och aktivt gjort mig gravid och nu ville han att jag skulle ”kissa ut det” och ”göra om det en annan gång”. Han tjatade dygnet runt om att jag skulle abortera, han var ute och festade kom hem arg och hotfull var och varannan kväll. ”Du förstör mitt liv om du behåller det här barnet” , ”det är djävulens barn du bär i magen ska du veta” ”jag kommer tala om för barnet att jag ville att du skulle göra abort men att du vägrade”.  Så där höll han på, malde och malde. Två gånger var han så full och arg att jag flydde mitt i natten för jag var så rädd, han knuffade in mig i väggen och jag var rädd att han skulle sparka mig i magen och skada barnet. Då ringde han mig och hotade mig att han skulle ”se till att ditt liv blir ett helvete om du lämnar mig nu”

Tillslut blev det helt ohållbart och jag blev sjukskriven pga ”risk för förtidsbörd” pga stress. Men jag förklarade att arbetet var min frizon och inte orsakade mig stressen, då skrev läkaren 50% men rådde mig att slänga ut den blivande pappan för bebisens skull. ”Du måste få lugn och ro både för din och barnets skull” och ”barn mår inte bra att leva i en toxisk mijlö”. Jag önskar att man hade satt mig i kontakt med en kvinnojour då, såhär i efterhand så kan jag känna att det är vad en MVC bör göra i en sådan situation.

Äntligen mamma

Min ljuvliga lilla dotter kom och lyste upp min värld, hon var en riktig solstråle. Men jag var samtidigt så förtvivlat ledsen och fick hålla ihop mig när hon var vaken och släppa ventilen och gråta ut när hon sov. Jag var full av sorg för att det inte blev som jag drömt och jag kände mig så oändligt ensam. Pappan var ute och festade och levde ett bekymmerslöst liv medan jag tog hand om en liten bebis som efter en tid visade sig ha en allvarlig missbildning och en tuff tid av läkarundersökningar, oro och behandlingar följde, något som jag fick hantera helt ensam.

Men jag reste mig, köpte det där huset som jag drömt om och tog tillvara varje ögonblick av den fantastiska dotter jag hade fått, kände en enorm tacksamhet för att få uppleva moderskapet som jag drömt om, även om jag önskade att det sett annorlunda ut. Pappan kom och gick som han ville och krävde ständiga uppdateringar om var vi befanns oss. Vi fick bara resa och lämna hemmet med hans tillstånd trots att han själv bara passerade revy någon timma här och där. Han vägrade ställa upp att avlasta en enda natt trots att dottern gick på mediciner som gav sömnstörningar och hemska mardrömmar med ständiga uppvakningar under natten. Han vägrade även konsekvent att betala underhåll och när jag talade om för honom att föräkringskassan annars skulle begära det av honom så bad han mig göra en lista på det barnet behövde ”för jag tänker fan inte betala en krona till dig”. Men gjorde jag tex en lista för mataffären så köpte han ändå bara det han själv ansåg nödvändigt så det blev på sin höjd ett paket blöjor och ett paket barngröt. Någon enstaka gång gick han till HM för att köpa kläder och kom alltid demonstrativt med fula kläder från pojkavdelningen.

Nästlade sig tillbaka

När jag började frigöra mig allt mer så kände han ett behov av att nästla sig in tillbaka, bjöd med mig när kompisarna hade helger på landet, grillkvällar etc. Utåt började det nog se ut som att vi var en familj, många började nyfiket fråga men han var fortfarande väldigt noga med att bo i sin lägenhet och ha sin ”frihet”. Han var med oss när det passade honom och visade upp oss när han ville. Men han sa samtidigt till mig att vi inte skulle träffa andra utan fokusera på att vara föräldrar till vår dotter, men det gällde tydligen bara mig. När jag på alla hjärtans dag 2010 fick en könssjukdom i present så kände jag ändå att gränsen var nådd. Och även mina vänner som då konfronterade mig om att nu måste han ut ur ditt liv, det här är misshandel och han borde polisanmälas. De ställde till och med ultimatumet att jag fick välja mellan honom eller dem. Men jag var rädd för honom, han hade subtilt talat om för mig att det var hans regler som gällde och skulle jag protestera så skulle det bli krig. Jag ringde familjerådgivningen och bad om råd men mannen jag pratade med svarade något i stil med att ”jaha jag förstår och nu är du bitter” och då förstod jag att det var lönlöst att söka stöd där.

När pappan insåg att han var hårt motarbetad av min omgivning så la han in stora charmoffensiven och lurade in mig i något nytt löfte om att bygga vidare på vår familj och tillsammans flytta tillbaka dit jag bott när vi träffades.

Andra graviditeten

Precis som första gången så blev jag gravid med en gång. Den här gången satt vi på ett cafe när jag berättade den glada nyheten och även den här gången var svaret något i stil med ”skojar du” följt av ”shit vad fort det gick”  Ingen himlastormande glädje denna gången heller.  Han fortsatte att låta lite passivt glad den första tiden så jag sa faktiskt till honom att jag går inte igenom allt detta en gång till. Du får bestämma dig om du är med eller inte annars gör jag abort. Då ville han ändå vara med.

Men återigen så tyckte han att den gravida kvinnokroppen var något motbjudande. Det fanns ingen intimitet eller ömhet, inget känna på magen, prata med bebisen eller nyfiket undrande. Han fortsatte att bo i sin lägenhet medan jag tog hand om dottern och huset själv. Jag kände hans distans och bad honom lova att han inte hade någon annan och fick svaret ”jag kan inte lova någonting”. Vid det laget hade graviditeten gått så långt så att det inte längre fanns någon återvändo, jag fick samtalsstöd på mödravårdscentralen och psykologen sa rakt ut precis som jag hört förut: ”han älskar ju inte dig” ”det här är inte kärlek” Inte heller dom satte mig i kontakt med en kvinnojour, vilket jag nu i efterhand tycker att dom borde ha gjort.

Tillbaka i helvetet

Så kom då dagen för förlossning, han körde mig dit och försvann sedan och kom inte tillbaka förrän allt var över. Han tittade som hastigast på bebisen, konstaterade att jag nog borde stanna kvar över natten och åkte igen. Jag trodde att han tog hand om vår andra dottern under alla de där timmarna men nu efteråt när allt har uppdagats så har jag fått veta att hon var hos min mamma och pappa hela tiden och ingen vet var pappan befann sig..

När vi kom hem nästa dag, mindre än ett dygn efter att vår andra dotter fötts så satte jag mig på sängkanten och ammade henne med den stolta storasystern bredvid mig. Då dyker han upp i dörren och beordrar mig att gå ut i köket och laga middag. Jag talar om för honom att jag ammar just nu så han får vänta lite, då går han i taket och talar om för mig att ”nu är semestern slut och det är dags att återgå till dina sysslor” och det som gjorde så ont: ”du tror att du är så jävla fantastiskt bara för att du har fött ett barn, men det är du inte fatta det” vår 4 åriga dotter lade armarna runt mig och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Jag minns hur jag i förtvivlan tänkte ”hur hamnade jag här igen, hur kunde jag vara så j-a dum att falla i fällan igen”

Slutet

Jag kämpade på i 3 år till med våra döttrar som vittnen. Men tillslut så var det deras välmående som fick mig att fatta beslutet att bryta med honom en gång för alla. Naivt trodde jag då att man hade rätt att skydda sig själv och sina barn mot misshandlande fäder. Båda barnen men framförallt den äldsta hade flera gånger råkat ut för hans omdömeslösa, okontrollerade och irrationella beteende. Det tillsammans med att hon nu var så stor att hon började ifrågasätta min och pappans relation: ”mamma varför gifter du dig inte med någon som älskar dig” var en av hennes funderingar när vi var själva, utom hörhåll från pappan.  Jag förstod att jag gav henne väldigt osund bild av kärlek och hur en man ska behandla en kvinna.

Vi flydde allt oftare hemifrån eftersom hans vredesutbrott mot slutet avlöste varandra och han malde må utan stopp eller straffade med ”the silent treatment” som även den tog sig allt våldsammare former när han började gå rakt in i mig  och slänga upp dörrar framför mig för att visa att jag inte fanns… Jag hade till och med börjat frukta för mitt liv på grund av olika situationer och vågade knappt somna på kvällarna trots att vi inte ens sov i samma rum.

En av våra sista diskussioner som fick mig att förstå att våra döttrar definitvt behövde skyddas från honom var när jag kom på honom med att titta på porr med minderåriga tjejer. När jag konfronterade honom fick jag en historielektion i hur pedofili varit accepterat på romartiden och att det finns kulturer än idag som accepterar det.. att ”alla män tänder på unga tonårstjejer”..

När vi sedan stod där framför domaren 6 månader efter den definitiva separationen som var ett väldigt traumatiskt drama i sig med uppslitande kidnappningar av barnen, stalking och smutskastningskampanjer, så tror jag inte mina öron när han säger ” Jag anser att jag ska ha ensam vårdnad”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s