Min berättelse om eftervåldet: ”Kristina”

“Mamma vill skiljas. Hon har ljugit för oss i flera månader.  Hon vill splittra familjen och göra er till slagpåsar. Hon vill att ni ska leva i kappsäck och flytta varje vecka. Bara så ni vet, det här är mammas idé, det är bara mammas fel alltihop!”

Fyra barn. Fyra krossade hjärtan. Sedan avslutar han med “…och det här är ingenting ni pratar om i skolan!” Zipp! Fyra vakuumtätt förslutna munnar.

Barnen är 4, 8, 9 och 10 år. Han har precis talat om för dem att deras värld har rasat samman och att allting är mammas fel. Det är måndag morgon och dags för de äldre barnen att gå till skolan och för mig att ta lilleman till dagis innan jag åker till jobbet. Istället sjukskriver jag skolbarnen och tar med mig minstingen till jobbet några timmar innan mormor hämtar honom. Det första barnen får höra, när jag gått utanför dörren är “där ser ni: mamma bryr sig inte det minsta om er – hon bryr sig bara om sitt jobb”. Det är förstås inte sant att jag brydde mig mer om jobbet än barnen. Men jag hade ett jobb, vilket var mer än vi kunde säga om barnens pappa. Och jag hade inte överlevt mentalt om jag hade stannat hemma med honom och barnen.

När jag kom hem från jobbet den måndagen sprang de tre äldre barnen och gömde sig för mig. De var rädda. För mig. Han berättade “Barnen fick förmiddagen på sig att fundera och efter lunch hade de bestämt sig: de vill bara bo hos mig”. När jag svarade att det inte ska vara barnen som tar ett sånt beslut sa han “Du vill bara ha växelvist boende för att du ska slippa betala underhåll”.

Jag hade varit hemifrån i nio timmar och han hade fullständigt vänt barnen ifrån mig. De “bäddade sekt” för att ytterligare markera att jag var utestängd ur familjen. De tre skolbarnen bäddade sina madrasser på golvet i det som hade varit mitt och makens sovrum, som han slängt ut mig från en månad tidigare. Som en sovsal. De blev som en sekt. Han var sektledaren och de tre barnen var hans trogna undersåtar. Tack och lov lät han 4-åringen behålla sin närhet till mig, så han gick fritt mellan mamma och pappa, de där veckorna jag bodde kvar innan jag kunde lämna huset. Jag vet inte hur jag skulle ha överlevt om alla fyra barn hade vänt mig ryggen.

Han hade inte haft ett riktigt heltidsjobb på flera år, men ändå hade jag skött allting i hushållet och barnen, samtidigt som barnen gått på dagis och fritids baserat på mina arbetstider – inte på att han var arbetslös eller sjukskriven. Men plötsligt var han Årets Myspappa som var bäst på allt. Tog barnen på mysiga utflykter, köpte glass och chips och godis alla dagar i veckan. Och fortsatte lämna allt det tråkiga vardagliga till mig: matlagning, städning, handling, tvätt, räkningar, läxläsning, läggning och väckning av alla barn, tjat, tjat, tjat och tjat. Så barnen fick ju hela tiden bekräftat: Pappa är snäll, glad och generös. Mamma är tjatig, tråkig och fattig.

Ett par dagar efter att jag lämnat in skilsmässoansökan till Tingsrätten meddelar han mig att han pratat med familjerådgivningen och bokat varsin tid åt oss. Jag förstår inte varför han gjort det, men accepterar och går på mitt samtal. Berättar när jag kommer dit att jag inte förstår vad han vill åstadkomma med att vi går på familjerådgivning. Jag börjar berätta hur vårt förhållande har varit och efter tio minuter avbryter hon mig och säger: “det du beskriver är vad vi kallar för psykisk misshandel.” En timme senare går jag därifrån med broschyrer från kvinnofridsrådgivningen i handen och orden “ni ska inte vara gifta” i öronen.

Psykisk misshandel. Alla varningstecken de tog upp i broschyren stämde till 100% på hans beteende. Jag hade ändå svårt att förstå att det jag hade varit med om hade ett namn. Att så många drabbades att det hade ett namn, att det fanns broschyrer, att det fanns andra som förstod. Som kunde stötta och hjälpa mig bearbeta och förstå. Att det faktiskt inte var mitt fel. Det var inte jag som var tokig, korkad, oempatisk och en kossa. Det var inte mitt fel.

“Allt det här är mammas fel” – det var vad barnen fick lära sig. Om och om och om igen. Han lärde dem det under de 9 timmar de var ensamma den där första dagen. Han tog sig nästan 10 månader till under vilka han fritt kunde fylla barnen med hans sanningar om mig, min familj och andra viktiga vuxna i barnens nätverk. Han lärde dem att hata.

Under samma 10 månader tvingades jag lära mig hur långsamt det går hos Socialtjänst och Tingsrätt, hur orättvist vårt rättsväsende ter sig för den som försöker göra allting rätt. Min advokat sa till mig att “det är en sak att HA rätt, men en helt annan att FÅ rätt”.

Jag började med att föreslå växelvist boende där vi skulle dela på veckan 4+3 dagar, för att omställningen skulle bli så liten som möjligt för barnen, ingen skulle med det behöva gå upp i tid på dagis eller fritids. Han svarade med att “barnen vill bara bo hos mig” och väntade ut mig tills jag kände mig tvungen att ta vårdnadsfrågan till advokat och Tingsrätt (så fick barnen lära sig att det är mamma som bråkar). Där yrkade jag på stadigvarande eller växelvist boende. Han svarade “barnen vill bara bo hos mig”.

På grund av hans beteende trillade det in flertalet orosanmälningar, vilka ledde till en utredning om barnens välmående. I samma veva inleds, pga. min stämning på vårdnaden, en snabbutredning av Familjerätten.

I snabbutredningen sa alla barn “vi vill bara bo hos pappa, det finns ingenting dåligt med pappa, det finns ingenting bra med mamma”. Döttrarna pratade med utredarna utan pappa, men tillsammans med varandra. De uttryckte önskemål om att det skulle vara bra om socialtjänsten beslutar att de ska vara hos mamma varannan helg. Nästa dag mailar pappan till utredarna att han har pratat med flickorna och förklarat att deras önskemål kan bli ett tvingande domslut som förföljer dem till de är 18 år och att de inte alls vill träffa mig så ofta, bifogat ett handskrivet brev från dottern som säger “jag menade inte det jag sa, jag vill bara träffa mamma 1 dag per månad men inte sova hos henne”. Pappan meddelar att han inte tänker medverka i några samarbetssamtal. Och att han “är beredd att ta den bördan” som ensam vårdnad eller stadigvarande boende skulle innebära.

Vi kommer till muntlig förberedelse och där säger han att han visst är villig till samarbetssamtal och vi kommer överens om en umgängesplan för hur barnens umgänge med mig skall trappas upp successivt. Först fasta telefontider i några veckor. Sedan två dagar per vecka i en månad, därefter två månader med varannan helg-umgänge samt hela höstlovet. Då beräknas samarbetssamtalen vara avslutade och förhoppningen är att vi skall kunna komma överens om ett växelvist boende efter det. Jag tycker att det är helt sjukt att barnen skall “skolas in” hos mig på det här viset, men rådmannen säger att jag ska vara tacksam att jag har fått så mycket umgänge som jag fick. Rådmannen har alltså helt gått på pappans lögner och hans mantra att barnen bara vill bo hos honom. Han får mig att känna att det är jag som är skurken, trots att alla mina yrkanden och skriftväxlingar med barnens pappa visar att jag vill att barnen skall ha lika tillgång till pappa som till mamma. Samtidigt som snabbutredningen och pappans skriftväxlingar med mig tydligt visar att han vänder barnen emot mig och förhindrar deras kontakt med mig. Det är, enligt rådmannen, jag som ska skämmas och vara tacksam för det lilla. Jag sväljer förtreten och accepterar överenskommelsen. Överenskommelsen blir vårt första interimistiska beslut.

Av alla umgängestillfällen från vårt interimistiska beslut kom barnen på två. Vi tog upp detta med Tingsrätten och yrkade på vite om inte beslutet följdes, men fick avslag på samtliga punkter, så maken fick ju bara bekräftat att det är okej att trotsa ett tingsrättsbeslut. Så han avbryter samarbetssamtalen innan han ens har gått på sitt första möte. Sen är utredningen om barnens mående klar och den har kommit fram till att barnen är hårt pressade av den konfliktfyllda skilsmässan och vi föreslås en insats för barnen, där de får komma på samtalsgrupp för att bearbeta sina upplevelser. Vi har gemensam vårdnad, så båda föräldrar måste samtycka. Jag säger ja. Pappan säger nej. Utredningen läggs ner.

Jag lägger de avbrutna samarbetssamtalen och utredningen till bevishögen. Min advokat lämnar in ett yrkande om ensam vårdnad för mig och begär en boende- vårdnads- och umgängesutredning av Familjerätten. Utredningen inleds. Maken går inte på sina samtal och låter inte barnen komma till tals heller. Han anmäler skolan till skolinspektionen. Vi har en ny muntlig förberedelse. Maken kommer inte dit. Han har avsagt sig sitt ombud. Det har gått sju månader sedan jag lämnade in skilsmässoansökan. Jag har sedan jag lämnade huset träffat mina tre äldsta barn vid 10 tillfällen, den yngsta på sin höjd 30 dagar. Skolan lämnar in sin andra orosanmälan till Socialtjänsten.

Vi får vårt andra interimistiska beslut. Det säger att barnen skall vara stadigvarande boende hos mig, inom ramen för den gemensamma vårdnaden. Sedvanligt umgänge med pappa varannan fredag-söndag. Beslutet kommer en fredag. Jag försöker kontakta pappan hela fredag em/kväll och lördag fm. Skickar ett SMS och meddelar att jag hämtar barnen på söndag eftermiddag. Åker dit och möts av honom i entrén, där han filmar min ankomst. Ropar in till barnen “Hörni, nu är hon här (han säger mitt förnamn, inte “mamma”), är det någon som vill följa med henne?”. Alla barnen hoppar och skuttar och ropar Nee-ej! Till mig säger han “ja, som du ser vill de inte och det är inte jag som hindrar dem. Hur ska du göra nu, ska du ringa polisen att komma och hämta dem? Ska du det?”. Jag svarar honom inte utan går därifrån medan han ropar efter mig, filmar mig. Ännu ett tingsrättsbeslut som bara är ett papper utan någon som helst tyngd. Det gäller inte honom. Jag står helt maktlös.

På kvällen skickar han ett långt, långt mail till mig. Det handlar om vilken dålig mor jag är, vilket trauma jag skapat åt barnen med min vårdnadstvist, att jag tydligt visat att det är jag som hindrat barnen att träffa sin pappa (han menar alltså de barn som jag har träffat 10 gånger på sju månader) att hela beslutet är byggt på lögner och förtal och manipulerade socialutredningar. Han har till och med svar på tal på den fråga jag aldrig besvarade när jag gick ifrån huset den eftermiddagen. Han skriver “det jag blir våldsamt upprörd över är att du nu tänker driva igenom verkställighet av beslutet genom att be polisen komma och hämta barnen och skjutsa dom till dig. För när du begärt verkställighet av beslut via polisen så tar du ett oåterkalleligt steg rakt ut i en djup avgrund som du aldrig kommer att ta dig upp ur, en avgrund som kommer att göra dina egna barn till dina största fiender.”Fast det sa jag ju aldrig! Han hade ju till och med filmat att jag inte sa det!

Hela mailet avslutas med meningen “Jag kan lova dig att jag är beredd att gå väldigt långt för att barnen ska slippa tvångsboende i din lägenhet… jag är till och med beredd att gå i fängelse för barnens rättighet att få sin röst och vilja hörd av Socialtjänsten och domstolen.”

Han skickade mailet till mig, med kopia till sin familj och några vänner, men också med kopia till Tingsrätten, Socialtjänsten, rektorn och lärarna på barnens skola. När Socialtjänsten får ett mail där en förälder, med fyra barn boende hos sig, säger sig vara beredd att gå i fängelse så blir de oroliga. Väldigt oroliga. Samtidigt har han ju undanhållit barnen från boendeutredningen som Familjerätten genomför. Detta kombinerat gör att de ser en möjlighet att omhänderta barnen. De gör en massiv insats för att få kontakt med honom. Ringer, skickar brev, mailar, åker till och med och ringer på dörren, de kontaktar till och med hans mamma. Kallar honom på möten, som han varken avbokar eller kommer till. Allt är klart för ett omhändertagande, men julen står för dörren, så man avvaktar en månad till.

Några veckor in på det nya året hämtas mina stora barn i skolan och lilleman hämtas hemma i villan. De placeras i två jourhem på annan ort, hemligt för pappan.

Boendeutredningen är klar. Vi har ännu en muntlig förberedelse. Två veckor senare får vi vårt tredje interimistiska beslut: ensam vårdnad för mig. Äntligen!

…eller är det bara ännu ett verkningslöst papper?

Det här är ett exempel ur verkligheten på det legala eftervåldet som tillåts pågå år ut och år in, som förstör barns uppväxt och traumatiserar dem för livet. Med rätt kunskap hos socialtjänst, familjerätt och domstol kan det förhindras.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s