Min berättelse om eftervåldet: ”Charlotte”

I 4 år fortsatte förtrycket med barnen som vapen. Det var tjafs om allt, precis allt, och det blev ett sätt att leva. Det handlade om att ge honom så få kontaktytor som möjligt, aldrig träffas, alltid spela in alla samtal, aldrig vara själv med honom. Han skydde inga medel och han skyddade inte barnen det minsta.

Hämtningar och lämningar var det värsta. En morgon skulle jag hämta barnen hos honom kl. 6.45. Jag hade med mig skor och jackor till pojkarna eftersom han hade sagt att om jag inte hade det så skulle han inte lämna ut dem. Jag ringde på dörren under fem minuter, men ingen kom och öppnade. Ändå såg jag hans mamma genom fönstret och hon såg mig. Till slut öppnade hon dörren, varvid jag frågade henne varför hon inte öppnade när jag ringde på. Svaret blev att barnen inte var klara än. Då kom han fram och började slänga ur sig de mest vidriga saker mitt framför mamman och barnen. ”Jävla feta subba, jävla fitta, jävla slyna”. Jag frågade då hans mamma ”Ställer du upp på det här, U-B?”. ”Vilket då?” Svarade hon. Han fortsatte sitt snack medan han satte på barnen kläderna jag haft med. Sen kom hans kompanjon, de skulle åka och jobba. Jag gick ut med barnen mot vägen. Han och kompanjonen följde efter. Han vad oerhört hotfull. Han skrek könsord både om mig, min mamma och min pappa. Han konstaterade att Thomas, som jag bodde ihop med innan jag träffade honom, hade exakt samma åsikter om mig som vad han själv har.  (Jag träffade senare under sommaren Thomas av en händelse. Han har aldrig pratat med honom, eller känner överhuvudtaget inte till honom. Han har inte ett ont ord att säga om mig!) Kompanjonen sa ingenting. Jag konstaterade bara innan jag gick (högt) att han var en ”bra” kompis som ingenting hade att säga om hans kompanjons beteende.

Ett annat vardagligt tillfälle, sådant som hände högst regelbundet i 4 års tid: Han hämtade barnen på dagis vid halvfemtiden. Direkt när han kommit hem ringde han till mig tre gånger på tio minuter. Första gången skrek han i luren att det saknades en leksaksmotorcykel och en leksaksbil, och att jag skulle se till att komma över med dem på en gång. Nej, sa jag då, men jag kan lämna dem på dagis i morgon. Vi lade på. Han ringde upp igen. Denna gång skrek han att det saknades en blå tröja med beige krage. Den tröjan satte jag på lillpojken i morse sa jag. Se till att den kommer fram skrek han. Jag svarade att det kan jag inte, för den är på dagis. Då skrek han att det saknades en keps också. Se till att den kommer till dagis i morgon din jävla subba….Tredje gången ringde han för att meddela att om jag ville hämta barnen på måndag morgon var jag tvungen att ha med mig skor och jackor som jag hade köpt. Det är inte du som dikterar allting sa jag. Jag bara meddelar vad som gäller svarade han då. Han sa avslutningsvis att ”Du vet hur elak jag kan vara. Du har valt det här och nu ska du få känna på hur elak jag kan vara. Jag kommer göra allt för att vara jävlig ska du veta”. Efter dessa tre ”samtal” var det dags för mig att bege mig till mitt arbete och försöka vara en bra person i mötet med de människor jag skulle hjälpa.

Efter 4 års helvete efter separationen så lugnade han ner sig, detta efter att ha separerat från nästa kvinna. Jag trodde först inte det var möjligt. Vi träffades på tillställningar för barnen och på födelsedagar och liknande. Det var helt fantastiskt och så oväntat, men tyvärr höll det inte i längden. Barnen valde att flytta ifrån honom till sist, då de kände sig kontrollerade och utsatta de med. Reaktionerna efter detta beslut från deras sida blev så starka att de var tvungna att helt bryta med honom och där är vi idag. Även hans dotter har valt samma väg. Efterspelet har medfört nya våldsamheter i form av psykisk och ekonomisk misshandel mot barnen samt psykisk misshandel av mig i olika former. Jag önskar inte min värsta fiende att få uppleva samma sak som vi har fått göra och fortfarande till viss del gör. Vi är fortfarande rädda varje dag, men vi blir starkare och starkare. Under alla år efter separationen har jag haft gott stöd från hans första fru, mamman till hans dotter. Vi har hittat styrkan hos varandra och utan henne vet jag inte hur jag skulle ha klarat dessa år. Syskonen har också hittat kraft hos varandra.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s