Min berättelse om eftervåldet: ”Lotta”

Jag låste upp min lägenhetsdörr, ramlade ihop innanför dörren, jag var fri!  Så glad att jag fått mitt eget hem men så sorgsen, det här var inte vad jag hade tänkt med mitt liv. Jag var i övre medelåldern, pank och nu skulle jag börja om från början. Min räddning var min familj och mina vänner och jag började gå ut och träffa folk igen, jag mådde bättre och bättre men min man försökte nästla in sig och jag var fortfarande svag samt att jag inför barnen ville ha en bra dialog, men detta misstolkades av honom. Vi fortsatte relationen ett tag, en vän såg detta och ruskade om mig. Är det för detta du flyttat? Att börja om med honom?

Efter det bröt jag helt och då började flera års helvete, allt från att jag skulle betala tillbaka pengar sängvägen, soc-anmälningar, polisanmälningar, barn som användes i konflikten och mådde dåligt, samtalskontakt på kvinnofrid samt att jag brakade ihop och blev långtidssjukskriven.

Barnen:

När pappan förstod att jag skulle stämma in om enskild vårdnad så kom anklagelser från honom att jag gjort något sexuellt med yngste sonen, sonen själv uttryckte sig förvirrat om detta till mig många gånger. En dag sa han: mamma, du måste sluta för pappa har sagt att om du inte gör det så får jag aldrig mera träffa dig!  Efter samtal med kvinnofrid så gjorde dom en orosanmälan om denna psykiska misshandel och bollen sattes i rullning.

Flera utredningar blev det och utredarna var av olika ”arter”. En var tydlig med det hon såg och fick ner det på sitt utlåtande, en var neutral hela vägen och en var tydlig med mig med det hon såg men neutral på utlåtandet.

Ledordet under denna tid var SAMARBETE. Vad jag hatade att läsa att ”vi” hade samarbetsproblem, vaddå vi? Jag hade inte inga sådana problem MEN pga. av honom så det blev det ett problem, jag ville inte bli bedömd som att vara likadan som honom. Att efter haft barn sen tidigare så skulle jag nu bli granskad och bedömd som förälder. Jag skulle till varje pris samarbeta och föra en bra dialog med en pappa som använder sina barn som maktmedel och som misshandlat mig psykiskt i åratal!  Vilket svek mot barnen och mig när man förväntar sig detta av våldsdrabbade personer.  Vilka andra som drabbats av våld förväntar man sig detta av? Bankkassörskor som blivit rånade? Personer som blivit rånade och överfallna på gatan? Nej, skulle inte tro det.  Men har man råkat skaffa barn med en vålds- och maktutövare då SKA MAN SAMARBETA, annars finns risk att man förlorar vårdnaden till utövaren!  Och lyckas JAG rädda mig själv så MÅSTE jag ändå se till att barnen som är rädda för utövaren ska träffa honom. Barn som inte kan värja sig och fly som vi. Vilket svek!  Barn och unga mår sämre och sämre psykiskt, man kan undra varför.

Under tiden pågick polisutredningar utifrån att han trakasserade mig med mail, sms och brev i brevlådan och han slutade inte trots att jag bad honom om det. Enligt honom var det inte jag som skulle bestämma när han skulle sluta så jag fann ingen annan utväg. Enligt polisen skulle jag uttryckligen skriva till honom att sluta skriva och sen inte svara mera. Samtidigt pågick soc-utredningar där jag skulle visa att jag kunde samarbeta!  Så det var bara att lägga ner, barnen var viktigare än jag själv . Efter mina anmälningar kom mot anmälningar från honom om allt möjligt som inte gick att bevisa, så allt lades ner. I hans värld betydde det då att det han gjorde var godkänt i lagens mening och att jag anmälde honom på falska grunder.

Under denna tid hade vi växelboende och inget fungerade vad gäller tider, kläder etc. Det var hans ord som gällde och han använde barnen som maktmedel. Den äldre sonen valde sin pappa för att få lugn och ro och för att få fördelar av valet. Den yngre utvecklade ångest och blev utåtagerande mot mig. Varje måndag när jag hämtade honom på fritids hade jag ont i magen, visste inte i vilket skick han skulle vara i efter en vecka hos pappan. Oftast vågade han inte vara glad då jag kom, han puttade mig och var allmänt bråkig då vi kom hem och jag förstod ingenting om varför han betedde sig så. Han var extremt trött eftersom pappan inte har ordning på läggtider så det tog flera dagar att sova igen det han förlorat.  Efter några dagar var han den glada killen han är men då var det nästan dags att åka tillbaka till pappan igen .

Under denna tid hade jag advokat som hjälpte och vägledde mig genom processen, vilket är ett måste när man har att göra med sådana män.

Efter dessa tre utredningar blev vi beviljade en extra ordinär insats som riktas mot högkonfliktföräldrar.  Insatsen gjordes av soc och familjerätten. Den gick ut på att vi skulle träffas ca en gång i veckan och göra upp en föräldraplan tillsammans om allt vad man behöver komma överens om vad gäller umgänget med barnen i syfte att avlasta barnen från konflikten. Denna insats skulle kunna ta upp till ett år att arbeta fram och under tiden blev jag rekommenderad att gå extra gånger för samtal på kvinnofrid för att klara av honom.  Veckobreven skulle gå via dem för att se hur vi kommunicerade med varandra. Det blev tre månader och ca 9 träffar. Efter dessa lade de ner insatsen pga. att vi inte kom framåt. Den bedömning som då gjordes ledde till att jag fick enskild vårdnad av den yngre sonen och pappan fick ordinärt umgänge. Jag blev erbjuden enskild hjälp och fick då kunskap om barns reaktioner och hur jag kunde hjälpa min son, samt hur jag skulle hantera pappan. Pappan överklagade till högsta instans men det hjälpte inte . Jag fick enskild vårdnad och från den dagen vände det för sonen, fritidspersonalen märkte förändringen bara efter en vecka och det har bara blivit bättre och bättre.

Pappan har hela tiden ansett att han inte gjort något fel utan det är jag som är ensam ansvarig för det som hänt. Jag har duperat hela socialtjänsten, familjerätten, legat med advokater etc. Han har ingen del i det som sker utan det är fel på alla andra som inte tycker som han och går hans väg.

Vi flyttade, bytte skola och ett nytt liv började för oss som ingen ångrat, men kontakten med pappan gör att en del problem är kvar.  Det visade sig bland annat att domen har hålrum som ger utrymme till att vi måste komma överens om vissa saker och det kommer jag att få kämpa med i många år, eftersom det inte går att samarbeta om någonting.

Sonen är lojal med sin pappa men är samtidigt rädd för honom. Han har blivit påkommen att ringa till mig och blivit hotad med att få telefonen inlåst eller att inte få mera pengar på kortet.  Det är tungt att inför sommarumgänget då han är två långa perioder hos pappan att han inte får ringa till mig . Ibland provar jag med att ringa pappan men då beror det på vilket humör han är på om jag får prata. Bäst går det då hans flickvän är där, då får jag prata för då vill han väl visa upp den bättre sidan.

Pappan har förtalat mig och skrivit till alla möjliga professioner och privatpersoner genom åren och blottställt barnen, han har fläkt ut mitt privatliv med påhittade historier som är utifrån hans tolkningar och fortfarande idag kommer hot om att olika saker då han inte får som han vill.. Det har kommit brev från kronofogden ett flertal gånger, han ska ha tillbaka pengar för än det ena och det andra. Han beter sig som en treåring då han inte får som han vill.

Jag har fått till mig med den kontakt jag haft på soc och familjerätten att det är det här ödet mitt barn fick och jag kan inte både vara mamma och pappa. Jag får ta ansvar över min del och ge mitt barn den hjälp och stöd jag kan och hoppas på att det räcker. Det jag har att jämföra med är hur det har varit och han har det så mycket bättre med allt, han är en glad kille med många kompisar och intressen och pappan får vi bara försöka hantera så gott det går. Det som har tagit tid att förstå för mig är att jag har mer ”makt” än vad jag trott, jag har varit så van att pappan besuttit den. Jag vill inte förknippa ordet makt tillsammans med mig, makt är för mig ett hemskt ord eftersom jag levt under den, men idag förstår jag att makt inte behöver vara något negativt, det är utifrån vilken person som besitter den och hur den nyttjas.

Jag är lite orolig för framtiden då sonens intressen kommer att gå före att åka till pappan, eftersom pappans intressen går före sonens, men det får jag ta då det kommer.

Den äldre sonen ”valde” sin pappa, de två är väldigt lika varandra på många plan och det är en sorg att jag tappat många år med honom, att jag tappade föräldramandatet. Idag har vi den kontakt vi har, han kommer då han har lust och vi chattar ibland till varandra. Jag ser framemot den dag då han flyttar, då kan jag hälsa på honom och umgås på ett annat sätt än när han bor hos pappan.

Jag ångrar inte mina barn men jag ångrar mitt val av pappa till dem, jag trodde aldrig att en människa kunde bli så galen av att förlora makten så han använde alla medel han kunde, lågvattenmärken på högsta nivå – sina barn som han använt sig av i makten mot mig, att försöka få barnen att tycka illa om mig och ta avstånd, delgett dom saker som inte tillhör barnvärlden utan vuxenvärlden, berättat saker som dom inte kan sortera och hantera. Jag har aldrig pratat illa om honom med mina barn – för jag vet hur de mår av det och jag vet att då är jag den stora förloraren men mina värderingar ger jag dem, så mycket jag kan.

Tänk vad EN person kostar samhället vad gäller utredningar, behandlingar, advokater, rättegångar, sjukskrivningar år efter år! Den kostnaden är inget som tas upp av politiker och beslutsfattare. Föräldrarätten är heligare än barnens rätt till ett bra liv, kosta vad det kosta vill. Dessa långdragna processer där barn far illa, ett rättssystem som borde ses över – för barnens bästa. För det är väl det som det handlar om, barnens bästa och deras rättighet till ett bra liv – inte förälderns. Föräldraskapet är för mig något man ska förtjäna, inte ha rätt till. I min värld förstår jag inte hur man kan bedöma att en förälder som utövar psykisk/fysisk misshandel mot barnets andra förälder, en förälder till ett barn som blivit skrämd – är en lika bra förälder som den som blivit misshandlad. För mig har den förverkat sin rätt som förälder . I vilken annan värld skulle man anses som en bra förälder om man tvingar sitt barn dit den inte vill och där man vet att den inte känner sig trygg?   Skulle man göra det så skulle man säkert bli ifrågasatt som förälder, men när det gäller föräldraskapet och dess makt så bortser man vad barnet vill och känner och bedömer det bara som att föräldern kan bli ännu värre om barnet inte skickas dit och att ”föräldrarna grälar och måste ta sig i kragen för barnets skull”, att man är lika goda kålsupare- trots att kvinnofrid ofta är inblandade. Till  kvinnofrid går man inte för skojs skull. Samhället bekymrar sig över att fler barn och unga mår psykiskt dåligt, kanske hög tid att rota i det onda och se hur det faktiskt är för dessa barn – för de är många.  Det finns samtalsgrupper för barn och unga som genomgått svåra skilsmässor och kön dit är lång, bara det är sjukt. Barn ska inte behöva ägna tid till terapi, de ska vara med kompisar och ha det kul!

Det är många år förstörda för våra barn, år som de aldrig får tillbaka, år som egentligen ska vara roliga och bekymmersfria – det förlåter jag honom aldrig för. Alla åren med honom har blivit så nedsmutsade, så de stunder som jag tyckte var bra och lyckliga med honom är inget att minnas idag. Jag vet idag inte VEM han är men VAD han är och de enda positiva minnen med honom idag är mina barn, inget annat.

Idag skäms jag inte över att jag stod ut med honom och levde med honom i så många år, idag har jag kunskap om varför det blev så och vem jag blev drabbad av.

Idag har jag tack vare enskild vårdnad möjlighet att ge min son en annan bild av hur en relation ska vara och sunda värderingar som han kan ta med sig i livet.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s