Min berättelse om eftervåldet: ”Sofia”

Slutstriden

Skräcksagan fortsatte dock kantad med uppbrott och försoningar, advokatmöten, samarbetssamtal, familjeterapi och psykisk misshandel. Vi fick också ett till barn två år senare trots att vi just då levde separerat. Sakta, sakta började jag ta mig ur den destruktiva relationen, men hjärtat stretade fortfarande emot. På något konstigt sätt älskade jag honom fortfarande. Sjukt, jag vet, men mitt tillstånd var precis lika sjukt som hans. I åtta år höll vi på sådär. Fram och tillbaka, rättstvister, husköp, resor, bråk och kaos. Och i allt detta fanns våra två små barn, vittnen till alltihop. Jag är dock glad att jag höll så pass mycket avstånd att mina barn tillbringat mestadels av tiden med mig, och på så sätt skonats från det allra värsta. Men oviljan att träffa pappa är ett stort problem, trots att jag genom åren ansträngt mig för att de ska etablera en sund kontakt, men jag kan inte klandra dem. Han är olustig att vara nära.

En dag för 3 år sedan fick jag nog på riktigt. Nu var det stopp. Hans beteende, missbruk av alkohol, lyxeskorter och kokain blev för mycket. Barnen började också bli äldre och jag ville inte vara den kvinnliga förebild som kuvas av manipulation och kränkningar av sin man. Jag hade nog gått vidare känslomässigt redan ett par år innan uppbrottet, men jag behövde den här tiden för att mentalt och praktiskt förbereda separationen. Han var galen. Han betedde sig galet. Vid ett tillfälle när han hade umgänge med barnen i vårt hus och jag tillfälligt flyttat ut gick han in i min garderob och packade med sig allt han gett av värde. Versace, Gucci, Prada, Luis Vuitton. Alla fina väskor, skor och klänningar som jag fått stal han med sig och jag har aldrig sett röken av dem igen. Polisanmälan gjordes men lades förstås ner i brist på bevis. Jag undrar än idag vad han sedan gjorde med dessa dyrgripar.

Jag vek mig inte. Ömsom hot, ömsom smicker i tusentals sms klädde min vardag i över ett år efter separationen. Jag ansökte om kontaktförbud men fick avslag. Den enda taktiken som fungerade var noll respons eller att svara sakligt och upprepa det han vägrade ta in.  Det stärkte mig. Och gjorde honom svag. Och ursinnig, den vanliga taktiken fungerade inte längre på mig. Jag gick i terapi och började sakta bygga upp min identitet igen. Mitt jobb började gå riktigt bra och jag såg på livet med ljusare glasögon. Och jag hade energi att vara mamma till barnen.

Efter ett tag började även kallelser till domstol komma och där är vi idag. Han vill ha ensam vårdnad, att barnen ska bo hos honom, vill ha huset. Fokus är att jämna mig med marken utan tanke på vad som är till barnens bästa. Förhalning av bodelning, vägra försäljning, vägra en förlikning som inte innebär att jag går lottlös, vägra allt, ändra sig i vad han vill och ändra historierna allteftersom det passar honom och hans dagsform.

Och med rättssystemet vi har i Sverige fungerar tyvärr detta. Han har fått härja fritt och gjort allt för att få mig ifrågasatt. Trots att hans påståenden helt saknar bevisning medan jag har bevis för allt får han lika mycket utrymme som jag i tvisten. Jag har skyldigheter, och han har rättigheter, inte tvärtom.. Lämplighet som mamma och vårdnadshavare ifrågasätts utan bevisad grund trots att jag bevisligen gått genom eld för mina barn. Eld, som deras pappa ständigt häller bensin på. Slug manipulation, makt i form av pengar samt en drivkraft av att förgöra mig, har gjort att cirkusen bara fortsätter. Men nu endast inom rättsväsendet, och tyvärr utblottar galenskaperna mig ekonomiskt. Vid ett tillfälle sa han rakt ut till mig : ”Jag kommer att jämna dig med marken, fattar du inte det. Du kommer aldrig vinna detta, det är lika bra du ger upp”. Tyvärr verkar detta fullt möjligt.

Jag vägrar ge upp. Men i ett samhälle där trovärdigheten hos kvinnan ifrågasätts medan han snarare får ryggdunkar för att han vill ”bara ha tid med sina barn” är det lätt att stundtals vilja strunta i alltihop. Ta allting, ta huset, ta bilen, låt mig bara vara i fred.

Det är just det. Jag vill honom inget illa. Jag vill bara leva mitt liv, vara en bra mamma till mina barn och kunna ge dem ett tryggt hem utan att känna mig jagad av någon som strategiskt vill ödelägga allt detta. Tvisten är inne på tredje året nu och igår kom ytterligare ett besked om en ny stämningsansökan. Ge inte upp, ge inte upp, ge inte upp….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s