Min berättelse: ”Mitt liv med O”

Vi träffades ute på krogen och jag föll pladask. Han var charmig och otroligt bra på att konversera. Jag bodde först i en annan stad och var bara på besök i min hemstad när vi träffades. Så O skrev långa kärleksfulla brev till mig och jag kände mig utvald. Allt gick väldigt fort. Tre månader efter vi träffats blev jag gravid. Han hade en dotter på tre år sedan tidigare. Så jag sade upp mig från mitt arbete och flyttade tillbaka till min hemstad och ihop med honom. Ganska snart visade O sin otroliga svartsjuka. När vi tex gick på stan och jag hejade på någon gammal bekant(manlig) blev jag utfrågad och misstänkliggjord. Det slutade med att jag gick med nedsänkt blick och inte vågade heja på gamla bekanta. O‛s första ilske utbrott var när jag hade kommit hälften in i graviditeten. Jag kommer inte ihåg var det var bara att jag blev rädd och tänkte ska det vara så här? Men jag var fortfarande nykär och vi skulle få barn. Så ett år efter vi träffats hade vi flyttat ihop och fått barn. Det visade sig också att det var jag som skulle göra allting hemma även ta hand om hans dotter sedan tidigare. Han hade gjort klart för mig att det var minsann jag som skulle sköta barnen. Jag är dessutom förskollärare så han motiverade det med att jag var bäst på att ta hand om barn. O kunde vara hårdhänt och säga till sin äldsta dotter väldigt bestämt. Så jag också blev rädd.

Tiden gick och jag blev mer och mer isolerad. O tyckte att alla mina kompisar var dumma i huvudet och inget bra för mig. Han tyckte att det skulle vara han och jag. När hans killkompisar började skaffa flickvänner dög inte de heller. Det var alltid något fel på kompisarnas flickvänner, de var jobbiga eller dumma i huvudet. Min familj var det också fel på. Allra helst min mamma. Henne har han alltid kallat jävla kärring även inför barnen. Åren gick och O började shoppa mer och mer. Vi hade gemensam ekonomi och jag hade (fick inte) ha någon insyn i ekonomin. Tog jag upp att O shoppade blev han arg. Spände ögonen i mig och sa ” det där säger du aldrig mer”. O arga blick var hemsk. Den blev alla rädda för.

Det var ofta tjat om sex. O ansåg att han måste få sex ofta. Gick det för många dagar enlig O utan sex blev det ”silent treatment”. Jag skulle förstå vad han behövde. Tillslut räknade jag ut hur ofta vi måste ha sex utan att O skulle bli sur och arg. Tjatsex har alltid förekommit. O har även haft sex med mig när jag sov (våldtäkt). Efter sju år och tre missfall kom våran son. Han är född med ett syndrom som O länge förnekade. Sonen tillbringade mycket tid på sjukhuset. Jag och sonen tyckte att det var ganska skönt att vara på sjukhuset. Där var det lugnt och ingen O. Vi köpte hus en bit utanför stan när sonen var ett år. Jag trodde att nu blir han väl nöjd. Men nu blev allt värre. Huset var i sämre skick än vi trott. Naturligtvis var det jag som fick skulden för att vi köpt ett sånt ”skithus”. Jag fick hela tiden höra hur mycket det var att göra och att det var jag som bestämt allting. Så var det ju inte utan husköpet var bådas beslut. Men som alltid blev jag syndabocken för allt O tyckte var dåligt. Jag fick ofta höra att jag var dum i huvudet. Eftersom det var mitt fel fick jag gör i princip allt plus ta hand om vår son som sondmatades och var ofta sjuk.

O var nästan konstant sur på vår flytt. Som vanlig gjorde jag allt för att försöka få honom glad och snäll. Sköta barnen, ställa upp på sex, allt hushållsarbete, trädgården och vedeldningen. Så här efteråt förstår jag inte hur jag orkade med allt. Vi hade nu varit tillsammans i 8 år.

Jag fick jobb på skolan i närheten medans han pendlade. Alltid fick jag höra hur synd det var om honom. Fast han knappt lyfte ett finger hemma.

När O‛s äldsta dotter, sedan tidigare, var tolv år hämtade hennes mamma henne med hjälp av en bekant. Dottern mådde så pass dåligt att hon hade självmordstankar pga pappans psykiska misshandel (Jag förstod inte det då). Socialtjänsten var inkopplad och dottern behövde inte träffa sin pappa mer. Nu bodde hon enbart hos sin mamma. Dottern fick även förhållningsregler om att aldrig ta kontakt med sin lillasyster och lillebror. Så sorgligt för systrarna var väldigt tighta. Jag fick inte veta hela sanningen och socialtjänsten pratade aldrig med mig vilket var väldigt konstig.

O:s styrande av mig ökade. Jag fick knappt gå på personalmöte på jobbet.  Det var O som alltid bestämde vad vi skulle köpa och hur vi skulle ha det hemma.

Jag skulle komma med frukost på säng varje morgon och ta fram och stryka kläder till O. Var det fel tröja eller byxor enligt O blev han arg och jag fick skynda mig att ta fram nya kläder. Även om jag satt och sondmatade sonen skulle jag avbryta det för att passa upp på O.

Hela mitt liv gick ut på att passa upp på O. Jag skulle flera gånger varje dag säga till honom: ”jag älskar dig mest av allt oavsett”. Sa jag det enligt O inte tillräckligt kärleksfullt eller om jag utelämnade ordet ”oavsett” fick jag börja om och säga samma sak tills O var nöjd. Dessutom skulle jag säga att jag älskade honom mer än våra barn (helt sjukt). Jag mådde så dåligt över det för naturligtvis älskade jag mina barn mest.

Det var alltid mitt fel att O blev sur. Jag hade en förhållningsregel som var att jag inte fick säga någonting negativt till honom de första timmarna på morgonen. Vad som var negativt visste jag naturligtvis inte innan. Sa jag någonting som O tycke var fel kunde en hel helg bli förstörd. Då blev jag korsförhörd eller utsatt för ”silent treatment”. Hur kunde jag förstöra hans helg genom att säga något negativt på morgon när jag skulle veta vad som gällde.

När O var arg och sur var det som ha ett åskmoln inne som var skrämmande. Alla var rädda, barnen drog sig undan och var på sina rum. Som ursäkt när O var arg skulle jag pussa hans fötter. Han kommenderade mig: ”Pussa mina fötter!” Sa jag ifrån blev han ännu argare. Så jag pussade hans fötter (så förnedrande). Sen skulle det vara ”make up sex” efter det för att O skulle bli snäll och glad igen. Jag skulle också säga förlåt även om jag inte visste vad jag hade gjort fel. Så här efteråt har barnen berättat: ”mamma det värsta har varit att höra att du ska pussa pappas fötter och att han tjatat på dig att säga förlåt fast du inte gjort någonting fel”.

Det räckte ju inte heller med ett förlåt utan jag fick be om ursäkt många gånger också dagen efter. Jag tassade hela tiden på tå och försökte att inte göra O sur och arg.

Åren med O fortsatte. Vi fick vårat tredje barn en dotter 2005. Hon skulle enligt O bli vårat perfekta barn. Enligt honom var hon så lik honom smart, vacker och klok. Däremot vår äldsta dotter blev med åren också psykiskt misshandlad av sin pappa. Han ansåg att hon var lat, överviktig och trög. Han sa till henne att hon pratade med för pipig röst och att hon pratade för lite. Han sa åt henne att träna och äta mindre trots att hon inte alls vägde för mycket.

Hon fick ofta vara barnvakt till sina småsyskon. O tyckte också att alla hennes kompisar var dåliga. Utom en kompis, henne gillade O för att hon var så snygg. Det sa han till och med rakt ut, så sjukt. Jag fick ringa hem henne när hon var hos kompisar för att O ville ha egen tid med mig shoppa promenera mm. En gång blev O så arg på vår äldsta dotter att han hotade henne med att inte få träffa sina syskon och mig  mer om hon inte bad O  om ursäkt. Hon hade inte  gjort något fel utan blivit ledsen för hennes pappa givit henne pikar om att hon var tjock vid matbordet. Dotter blev så ledsen och gick hem till en kompis.

Det var så att ingen av barnen pratade vid matbordet när O var med. Sa man något som O ansåg var fel fick vi onda ögat (en blick om är otroligt skrämmande). Barnen var också rädda för om de råkade spilla eller tappa ett bestick i tallriken så det lät. Då blev O jättearg och skällde på barnen. Råkade O spilla något skulle jag och barnen torka upp efter honom. Han kunde säga att det var vårat fel att han spillde. Det var som att jag och barnen gick på äggskal hemma. Han blev även jättearg och skällde på barnen om de tex glömt ett lösenord till mobilen eller någonting liknande. Vår yngsta dotter har blivit så rädd efter en utskällning av pappa att hon kissat på sig.

Jag blev mer och mer styrd. När vi var ute på promenad så var det O som bestämde tempot. Gick jag enligt honom för snabbt så fick jag en arg blick och: ”Dra ner på tempot, du ska gå i min takt” och så räknade han: ”Ett två, ett två” så jag visste hur jag skulle gå. Var vi ute och gick och det började regna var det mitt fel att vi inte hade paraply. Jag fick då en riktig utskällning om att hur kunde jag vara då dum som inte tog paraply. Samma sak var det om vi skulle åka iväg med bilen och O glömt någonting var det mitt fel. Han ansåg att jag stressat honom och det var därför han glömde det han skulle ha med. Alltid alltid mitt fel. Det blev till slut så att även barnen skyllde på mig. Så i vår familj var det jag som var syndabocken. Hittade inte O sina nycklar var det mitt fel att de kommit bort. Det var bara för mig att leta. O blev arg och skällde på mig att hur kunde jag slarva bort hans nycklar.

O‛s drickande ökade med åren. Han kunde sitta nere i källaren sex timmar fredag och lördag och dricka öl och whiskey. Han spelade då jättehög musik så att jag och barnen knappt hörde tvn. Sa vi till om volymen fick vi skäll och onda blickar. Han tyckte minsann inta att han spelade högt. Det kunde vara samma låt som spelades i flera timmar. Det var som tortyr. Jag fick inte gå att lägga mig och stänga dörren (för att slippa musiken) före honom. Gjorde jag det kom O upp och korsförhörde mig i flera timmar. Hur kunde jag sova före honom och dessutom stänga dörren oförskämt ansåg O. Jag fick inte heller ligga som jag ville i sängen om jag låg för långt ifrån honom i sängen sa han till mig och jag fick lägga mig närmare. Jag kunde inte heller gäspa när jag ville. Skulle vi ha sex och jag råkade gäspa blev det antingen ”silent treatment” eller en rejäl utskällning. O tyckte jag visade ointresse mot honom genom att gäspa.

Nu började det bli riktigt jobbigt och jag utvecklade självskadebeteende. När O skällde och korsförhörde mig slog jag mig själv i huvudet eller dunkade huvudet i dörrposten. Den fysiska smärtan var bättre än hans psykiska terror mot mig. O krävde att jag skulle be om ursäkt för att jag slagit mig själv. Sen skulle jag lova att det aldrig skulle hända igen. Hade det inte varit för barnen hade jag nog tagit mitt eget liv för att få slippa honom. Det var många gånger jag önskade att O skulle dö. Jag var inte tillräckligt stark att bryta mig loss.

Det var inte bara drickandet som ökade med åren utan också hans shopping. Vi hade gemensam ekonomi och jag hade ingen insyn i ekonomin. Jag förstod att det var illa. Vi lånade upp på huset för att betala krediter på tex HM. Vi lånade 90000 av min mamma för att betala ytterligare krediter pga O‛s shopping. Allt detta gav mig ångest. När jag försökte säga till om hans shopping fick jag världens utskällning och order om att aldrig säga till igen.

Tre år innan min slutliga separation försökte jag med en skilsmässa. Jag skaffade en kontant telefon eftersom O hade full koll på min mobil. Han stod nämligen på mitt mobil abonnemang. Jag ville kunna ringa min mamma och syster utan att han fick veta. O tyckte ju väldigt illa om min mamma och syster. Efter en veckan prat och diskussioner lovade O att han skulle bättra sig och hjälpa till hemma. Jag föll för hans prat och löften. Så vi försökte igen. Vår äldsta dotter blev väldigt besviken på mig att jag inte fullföljde skilsmässan. Hon har berättat att varje gång vi bråkade önskade hon att vill skulle skilja oss och hon bo med mig. Jag förstod fortfarande inte att jag var psykiskt misshandlad.

Det blev en liten nystart. Men snart var det tillbaka i samma hjulspår igen. Jag skulle passa upp på O och han styrde och bestämde mitt och barnens liv.

En sak som fick mig att vakna var när vår äldsta dotter träffade sin blivande man. Jag såg hur ett sunt förhållande var. Hur jag levde var inte sunt och jag och barnen mådde inte bra. Det som fick mig att bestämma mig för ett nytt liv var när vårat barnbarn 5 mån gammal var hos hos. O hade druckit och kom upp och var onykter han tog barnbarnet och höll henne så att hon nästan inte fick luft. Jag såg vad som hände och sa till. O förnekade dock händelsen. Men jag hade fått nog. Vet faktiskt inte vad jag fick kraft ifrån men nu hände det saker.

Läs om hur det gick sedan under rubriken: Våra berättelser om eftervåldet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s