Min berättelse om eftervåldet: ”Mitt liv med O”

Det som fick mig att bestämma mig för ett nytt liv var när vårat barnbarn 5 mån gammal var hos hos. O hade druckit och kom upp och var onykter han tog barnbarnet och höll henne så att hon nästan inte fick luft. Jag såg vad som hände och sa till. O förnekade dock händelsen. Men jag hade fått nog. Vet faktiskt inte vad jag fick kraft ifrån men nu hände det saker.

Jag ringde Kvinnofridslinjen och fick stöd. Jag förstod äntligen hur det var. Jag kontaktade det kommunala bostadsbolaget och till min stora lycka hade jag stått länge i bostadskön. Min dotter tittade på lägenhet till mig. Jag tog kontakt med kvinnojouren som följe med mig till socialtjänsten. Jag hade tur, de tog mig på allvar. När separationen var ett faktum kunde jag prata med soc. Socialtjänsten pratade också med barnen. Jag hade tur och fick en fin lägenhet lagom för mig och min dotter 12 år och son 16 år. Sommaren vid separationen var hemsk. Mitt självskadebeteende ökade eftersom O malde på med sitt prat. Som tur var kunde barnen bo mest hos mormor den sommaren. Även under flytten var det  jag som fick göra mesta. Packa både mina och hans grejor. Så kom äntligen dagen för flytt. Jag var så glad och älskade min nya lägenhet som jag skulle inreda som jag ville.

Barnen skulle bo hos sin pappa varannan helg och en kväll i veckan. Jag hade inte fattat hur dåligt min dotter mådde hon fick ångest så fort hon skulle till pappa. Varje gång sa hon ” jag vill gömma mig i klädkammaren så att han inte hittar mig eller så kan mormor kidnappa mig”. Vi hade kontakt med socialtjänsten eftersom det kommit in tre olika orosanmälningar mot O. Anmälningarna kom från Grinden ( ett stöd för barn/ungdomar som utsatts för våld, missbruk mm i hemmet via socialtjänsten). Min dotter hade varit där och pratat sen jag insåg att hon behövde stöd. En anmälning kom från Öppenvårds mottagningen våld i nära relationer där jag och min äldsta dotter gick och pratade. Sen gjorde min mamma, barnens mormor en orosanmälan.

Vi hade tur som fick en väldigt bra och erfaren socialsekreterare. Hon pratade med barnen och gjorde screening om våld i hemmet. Veckorna gick och det blev jobbigare och jobbigare för barnen att åka till sin pappa. Jag var jätterädd för att hålla dem hemma från pappa. Men tillslut bad jag om hjälp och soc sa att det var min uppgift att skydda mina barn. Så jag höll barnen hemma hos mig när de skulle till pappa. Men då kom han och ringde på dörren. Vi var rädda och öppnade inte. Nästa gång jag höll barnen hemma en vardagkväll kom O och ringde på dörren igen. Nästa dag kom han och letade efter dottern på skolan. Nu såg vår socialsekreterare att det inte gick längre. Hon ordnade så att vi kom på ett skyddat boende. Vilken chock det var när vi bara fick packa våra väskor och åka iväg till okänd plats. Men vi hade tur boendet vi kom till drevs av en helt underbar kvinna som hade en kvinnojour. Vi fick dela en mysig lägenhet med en annan kvinna. Jag och barnen kom snabbt in i vår nya situation. Vi fick samtalsstöd och jag började förstå hur dåligt vi mådde alla tre. Mia som hade jouren var min räddande ängel tillsammans med socialsekreteraren. Vi bodde på det skyddande boendet i tre månader bortsett från en permission på fem dagar över julen. Då bodde vi hos mamma.

Jag polisanmälde O för grov kvinnofridskränkning och våldtäkt. Men allt lades ner i brist på bevis. Efter en muntlig förhandling i tingsrätten om umgänge och boende  fick barnen allt boende hos mig kunde vi åka hem. Dessutom fick O inte kontakta oss. Så skönt att komma hem. Efter att jag sökt underhållsbidrag började många och hotfulla mail dyka upp. O skickade minst 3-4 mail i veckan som var 7 sidor långa. Tillslut vände jag mig till polisen för att få kontaktförbud. O var inne på förhör och lovade polisen att sluta trakassera mig.  Det blev två ytterligare muntliga förhandlingar om barnen. O hade totalt skrivit 80 sidor om mig och barnen till tingsrätten. Allt vi sagt och tyckt skrev han ner fullständigt. Han skrev även ner socialtjänsten och familjerätten som han tyckte gjort ett uruselt jobb.  Han skrev också hur ”psykiskt störd” jag var. Tur att tingsrätten inte tog hans skrivelser på allvar. Han gjorde nog bara bort sig själv. Tack för att ni lyssnat på min historia.

Jag har en bit kvar men mitt nya liv med barnen och min familj är guld värt.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s