”Johanna” beskriver en kort men intensiv tur på berg och dalbanan från h-et

Min tidsperiod av utsatthet är inte lång jämfört med många andra utsatta men den var så intensiv att den åt upp mig levande och jag kom ut i bitar utan att förstå vad som hände mig. Poängen är att jag kom ut innan det var försent. Bara några få pusselbitar kvar nu tills jag är mig själv 2.0.

79118948_2482967358650642_6351276441937641472_n

Jag träffade en man direkt i anslutning till separation från min dotters pappa i april 2018. Han golvade mig fullständigt med intensitet och jag kände att han var allt jag alltid letat efter och han sa att han äntligen hittat hem och att jag var den själsfrände och den kärlek han alltid sökt. Det visade sig att jag väldigt snart, kanske egentligen bara på någon vecka, efter vår första date skulle tappa bort mig själv, ifrågasätta mina värderingar och fundera över varför jag inte bara kunde göra som han önskade och leva det liv han erbjöd mig? Som han sa ”du har ju inga egna drömmar ”Johanna” så då kan du ta mina”. Det var ju faktiskt bara av kärlek han ville att jag skulle ge upp mitt liv för honom..?

Mitt spontana, sprudlande, sociala, positiva jag försvann snabbt utan att jag märkte det. Det gick så fort att jag inte förstod något och jag blev någon annan. Jag slutade nästan vara den mamma jag alltid varit för min 3 åriga dotter, jag lät honom ta över för att undvika bråk eller att bli påhoppad att vara en dålig mamma eller flickvän. Jag var beredd att lämna uppfostran till honom eftersom jag var en mamma som enligt honom hade för mycket fokus på mitt barn och jag slutade ringa henne när hon var hos sin far för han tyckte jag var fånig som inte gav hennes pappa chansen att vara pappa. Jag svek min dotter efter så kort tid. Jag började ljuga också för vänner och familj.

Jag slutade dricka alkohol efter några för många glas som resulterade i ultimatum. Bytte hårfärg. Klippte mig i kort frisyr. Slutade använda färgat läppstift och smink. Började träna hysteriskt och bytte kostcirkel till samma som han. Jag tappade 15kg i vikt. Detta på endast de 10 månader som han var i mitt liv i fysisk person. Lika lång tid har det tagit för mig att återhämta mig från de sår och inferno inom mig han lämnade bakom sig. Någon sa att det kan ta lika lång tid som den tid man haft med dom men att det beror på intensitet, snabbhet och hur mycket avkall på sig själv man hinner göra. Det låter fruktansvärt om det är så gällande tidsaspekten.

Han använde sig av vår gemensamma kristna tro som ett ytterligare sätt till misshandel. Allt han sa om det måste varit lögn. Denna biten förbryllar mig fortfarande väldigt mycket och har till och med skadat min tro, kanske för alltid.

Han är ekonomiskt oberoende och kan erbjuda ett liv som alla vill ha enligt honom. Det som fick mig att dra i handbromsen flertalet gånger och vägra säga upp mig på jobbet och därmed dra ut på förlovningen, som var förknippad jobbuppsägning under hans förhandlingar, var just hur han ifrågasatte min mammaroll och förklarade att jag inte fick ha kontakt med min dotters pappa förutom absolut nödvändigt och att jag aldrig fick tumma på ens en timme vid överlämningar då hon inte ska vara mer hos oss. Jag tvingades radera alla bilder på min dotters pappa på all social media. Jag fick inte äta lunch med manliga kollegor, jag fick inte prata i telefon med någon annan än honom, inte ens fika med någon väninna och han satte upp villkor för vilka restauranger som var ok respektive inte ok att besöka. Han följde mig till och från jobbet varje dag och krävde att träffa min chef. Han skällde ut mig för att prioritera jobbet före honom och ifrågasatte om jag verkligen var något att ha.

Allt som inte passade var bevis på hur omogen jag var som inte förstod hur ett förhållande såg ut och att man alltid sätter sin partner först osv. Han var expert på att säga sådant som i ett annat sammanhang låter vettigt egentligen och som skapade kaos inne i mig. Han körde någon sorts mantra och mangling och tjatade sönder mig och bröt ner delar av mig jag aldrig visste ens fanns. Allt jag berättade för honom om mig själv kom tillbaka som en boomerang på elakt sätt och jag kunde inte sluta försöka räcka till samtidigt som det gnagde i mig at något var inte som det skulle vara. Han sa alltid att det går inte att jämföra med andra, deras förhållanden är dåliga och de vet inte vad kärlek är och se istället vad vi har och vad jag kan erbjuda dig.

Det som till slut fick mig att be honom gå var julafton förra året när jag fick veta att han haft sex med flertalet tjejer eller personer (vet ej kön ens) på en resa och kom hem och gav mig en könssjukdom. Han har ett sexmissbruk har jag förstått efteråt. Även om jag borde förstått det redan då eftersom kraven på sex hur när och var eskalerade snabbt och inte sällan involverade hårda tag och annat han bestämde sig för.
Enda anledning till att han tvingades berätta om resan var könssjukdomen.

Efter det började en h-es resa och förhandling från hans sida om att få MIG att förstå att det var mitt fel att det hade hänt för att jag INTE följt med på resan. För att jag Inte förlovat mig, inte sagt upp mig på jobbet och inte gått med på villkoret att sluta träffa vänner utan honom. Han lovade indirekt att göra allting bra igen och få mig att må bra om jag förlovade mig med honom och satsade på oss fullt ut så att HAN kunde lita på MIG. Samtidigt åkte han på vår tidigare planerade förlovningsresa till en paradisö med en annan kvinna och ljög om också det.

Men jag krävde och kvävde honom på svar om resan och jag blev en stalker och kände än mindre igen mig själv. Jag tappade allt, jag bröt ihop och förstod ingenting, vem var jag och vad var det som hände med mig? Hur kunde det bli så och vad gjorde jag för fel? Varför ville han inte ha mig? Jag hade aldrig känt mig så älskad, bekräftad, efterfrågad, omhändertagen och trollbunden som de positiva dagarna med honom. En berg och dalbana utan dess like. Jag fann mig själv skaka i ett hörn och läste varningstecken.nu på nätet och tog kraft och ringde kvinnojouren.

Jag har spenderat det senaste 10 månaderna med att återhämta mig med hjälp av kvinnojouren, medicinering, sjukdomstester, läkare, och en fantastisk chef med mycket förståelse för det som skedde men inte minst med hjälp av hans exfru som hade hört av sig till mig när hon förstått att jag hade en dotter – som hon ville rädda. Jag svarade aldrig henne då hon hörde av sig, men senare någon månad efter att jag kontaktat kvinnojouren var jag redo. Hon är en stor del till att jag höll mig borta, tog mig upp ur sängen under värsta perioden och klarade av att ta hand om min dotter genom denna tid.

Jag har läst och plöjt allt jag hittat om narcissister och har äntligen hittat mig själv något sånär igen. Jag har ännu en bit kvar och suget att googla honom och sociala media finns fortfarande även om det minskat rejält och jag kan se bilder osv. utan att gråta. Någonstans är nog det värsta att jag skäms. Skäms för att jag fortfarande tänker tankar som ”var det verkligen så farligt?” ”inte ska jag vara med i stödgrupp och ta tid från andra som behöver stöd på riktigt” ” överdriver jag” osv.

Fysiskt så led jag i ca 6 månader av nattliga svettningar, hjärtklappning, darrningar, klump i halsen osv men detta är borta nu. Min mens försvann men är tillbaka. Mina svettningar kommer och går lite och drömmar kommer fortfarande.

Men jag är fri att göra vad jag vill och se ut hur jag vill. ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s