#vibrytertystnaden

Vi är flera hundra kvinnor som med #vibrytertystnaden vill uppmärksamma omfattningen av kvinnor och barn som drabbas av våld i nära relationer. Genom att dela med oss av våra berättelser vill vi sprida kunskap och skapa förändring. Vi vill att alla ska ha rätt att leva ett liv i frihet och säkerhet fritt från våld.

Fakta om våld

Våld i hemmet drabbar tusentals kvinnor och barn varje år. Enligt rapporter drabbas var femte kvinna någon gång i livet. Över 10 000 polisanmälningar görs varje år. Ändå var det, enligt en rapport från Brå, bara fyra procent av alla drabbade som polisanmälde, i alla fall 2012. Hur många döms för brottet grov kvinnofridskränkning? 2017 var det 148 män som dömdes. Maxstraffet för grov kvinnofridskränkning är sex år. Men av de få som faktiskt döms för brott får 90 procent ett fängelsestraff på under ett år. Det ÄR män som står för nästan allt grovt och dödligt våld i nära relationer. 2017 dödades 22 kvinnor av en man de haft en relation med. Vi, både offer och förövare, är dina grannar, dina kollegor och vi finns med största sannolikhet i din egen släkt.

Bristande kunskap hos myndigheter

Det är socialtjänsten som har ansvar för att skydda kvinnor och barn från våld. Men det saknas grundläggande kunskaper i landets socialtjänster. För socionomer blev våld i nära relationer en obligatorisk kurs så sent som 2017! Många handläggare ser inte våldet. De skriver om ”bråk” och ”konflikter” i familjen i sina utredningar. Utredningar som sedan ligger till grund för domstolars beslut i vårdnadstvister.

Polis och socialtjänst hänvisar idag våldsusatta kvinnor till skyddade boenden. Där blir vi isolerade. Vi får inte jobba och vi får inte ha kontakt med vänner och våra barn måste lämna skola och förskola. Medan våra förövare stannar i våra hem och fortsätter sina liv som vanligt.

När vi polisanmäler brottet gör polisen sällan tekniska utredningar på plats. Trots att det ofta finns bevis i hemmet i form av sönderslagna saker. Grannar har ofta hört och sett. Istället nöjer sig polisen med att kalla förövaren till förhör, via brev, ofta efter veckor eller månader. Då har bevis städats bort, grannar har glömt och vi tvingas leva i skräck. I de allra flesta fall läggs förundersökningen ner, i brist på bevis.

Allt våld börjar med psykiskt våld. Det är så de bryter ner oss. Först när vi är svaga kan våldet trappas upp med knuffar, stryptag och slag. Hand i hand med ekonomiskt och sexuellt våld i olika utsträckning. Ofta trappas misshandeln upp när vi är gravida. Men det är bara synliga fysiska skador som leder till fällande domar. Och när vi polisanmäler fokuserar förhören bara på det fysiska våldet. ”När inträffade misshandeln?” ”Slog han dig med knytnäven eller öppen hand?” ”Var träffade slaget?”

Samhällskostnader

Vi som utsätts för våld drabbas förr eller senare av olika grader av utmattningssyndrom, CPTSD och inte sällan även andra stressrelaterade sjukdomar. De flesta av oss blir sjukskrivna längre perioder och många återhämtar sig aldrig från våldets konsekvenser. Ofta drabbas vi också av ekonomiskt våld av våra förövare. Det kan handla om att vi tvingas gå med på en bodelning där han får mer, eller allt av det gemensamt ägda, för att vi ska slippa fortsatt våld. Det kan också handla om enorma rättegångskostnader för de processer eller vårdnadstvister vi ofta tvingas driva. Sammantaget innebär våldet stora kostnader i mänskligt lidande. Men också enorma samhällskostnader. I en fiktiv fallstudie presenterad i SOU 2015:55 beräknas att kostnaden uppgår till mellan 6 och 10 miljoner kr i sjukskrivningar, samtalsstöd, polisutredningar, socialtjänstutredningar och rättegångar för varje familj där pappan misshandlar mamman. Och vi är tusentals familjer.

Barnen

Många av oss har barn som också upplevt våldet, direkt eller indirekt. De är också brottsoffer. De traumatiseras och drabbas precis som oss av CPTSD och utvecklar inte sällan olika självskadebeteenden eller beteendestörningar.  De riskerar att själva bli våldsamma eller hamna i destruktiva relationer.  Och när vi separerar så tvingas barnen till fortsatt umgänge med förövaren. Även om de inte vill. Även om de gråter och är rädda. Även om de fortsätter att utsättas för våld. Och när vi försöker skydda våra barn från våldet så riskerar vi att förlora vårdnaden. Då utövar vi ”umgängessabotage” Något som ses som mer allvarligt i en vårdnadstvist än att utsätta barnen för våld.

Eftervåldet 

När vi till slut lyckats bryta upp och lämna en våldsam relation, så hoppas och tror vi att allt är över. Nu kan vi leva våra liv i frihet. Men för de flesta börjar nu det som vi kallar för eftervåldet. Det som många beskriver som ”det verkliga helvetet”.

Nu börjar ofta en terror i form av ändlösa telefonsamtal och meddelanden med fortsatta hot och kränkningar. Smutskastningskampanjer och sabotage. Och nu börjar kampen om barnen. För många våldsamma män blir barnen det sista maktmedlet han har för att kontrollera oss. Och han använder dem. Vi tvingas ofta till långdragna och kostsamma vårdnadstvister eftersom det är omöjligt att samarbeta med en våldsam man, en förövare, om barnens bästa. Samtidigt som vi måste driva domstolsprocesser och försöka skydda och stärka om våra barn, så ska vi hantera vår egen CPTSD och utmattningssyndrom. Egentligen en helt omöjlig ekvation.

I vårdnadstvister har vi sällan möjlighet att få ensam vårdnad. Det ses inte som ett tillräckligt tungt vägande skäl att en pappa är våldsam. Och dessutom anses inte förövaren vara skyldig förrän han är dömd. Och dömd blir han ju mycket sällan. Vi rekommenderas dessutom ofta av vår advokater att inte anmäla våldet eftersom det kan leda till att vi förlorar vårdnaden. Helt ologiskt men det är vad  PAS teorins framfart gjort, man antar att kvinnor regelmässigt ljuger om våld och övergrepp.

Men nu har vi fått nog och bryter tystnaden! Det här måste få ett slut och vi kräver rätten till att få leva i frihet och säkerhet! #vibrytertystnaden