Utdrag ur: ”Helvetet jag kallade kärlek”

Jag berättade för alla vänner om Peter och om hur kär jag var. Kompisarna flockades. En i gänget hade blivit kär. Berätta, berätta mer. Hur känns det? Vad gör ni? Har han några trevliga kompisar?

Det gjorde nästan ont i mig när jag var med honom. Hans leende, hans fina bruna ögon som tittade djupt in i mina. Hans sätt att ta på mig och viljan att ha mig nära skapade ett omänskligt kärleksrus som dunkade i kroppen. Jag fick inte nog av att titta på Peter och bara tanken på att det inte skulle vara han och jag fick blodet att isa i ådrorna. Men det hade också börjat dyka upp moln på den klara himlen.

Det labila hos Peter och känslan av att det på något sätt verkade vara mitt ansvar att få honom att må bra, att inte oroa, grumlade lyckan. Så parallellt med den spirande förälskelsen hade en jobbig tveksamhet börjat växa. Men jag ansträngde mig verkligen för att slå bort tanken, det var nog bara för att Peter var så olik Lasse – som utgjorde sinnebilden för det starka och trygga – som jag uppfattade honom som omanlig. Och jag mildrade effektivt oron med att han verkade ha en annan mognad, en känslomässig mognad, som andra män kanske inte hade.

Ingen av oss fick något gjort den första tiden. När vi sågs satt vi mest bara och tittade på varandra, rörde vid varandra. Och vi tog alla chanser vi fick att umgås på tu man hand. Vi älskade som kaniner. Jag var kvinnan i Höga visan som ville leva för stunden med den nya känslan av förälskelse som byggt bo i mitt inre. Och att han alltid ville vara nära gjorde mig följsam.

Men passionen förlamade successivt på ett osunt sätt mitt förstånd och gjorde att jag tappade all form av kritiskt tänkande allt tvivel var plötsligt som bortblåst.

Vi njöt de tre veckorna vi hade tillsammans efter våra respektive semestrar. Mina barn var hos Lasse och Peters två barn var hos sin mamma. På dagarna jobbade vi och på kvällarna njöt vi av varandra.

Den här morgonen hade vi vaknat upp hos honom, och jag tror att det var första gången han på allvar använde det sköra för att få mig ur balans.

Sensommarvärmen dröjde sig kvar när vi hand i hand gick mot pendeltåget. Vi hade gått de 20 minuterna från hans lilla radhus i Huddinge. För att få lite extra tid tillsammans hade vi kommit på att vi båda skulle hoppa av vid T-centralen. Han skulle följa med till mitt jobb på Sveavägen, för att sedan hoppa på tåget igen och ta sig vidare till sitt jobb i Solna.

Med sin lena stämma fick han mig till en plats där känslorna nästan blev för stora för att kunna hanteras.

”Jag vill inte gå till jobbet i dag, vill vara med dig hela dagen”, sa han mjukt och gav mig en puss som satte kroppen i gungning.

”Jag längtar till i kväll!” svarade jag och tryckte ivrigt hans hand.

Plötsligt väcktes vi av att tåget saktade in och påannonserade att vi var framme. På perrongen fick vi trängas med alla andra som var på väg till jobbet. Vi kisade mot det starka ljuset som mötte oss när vi lämnade mörkret i tunneln. Vid Sveavägen passerade vi resebyråerna som hade lagt sig på en lång rad, Fritidsresor, Ving och Apollo. Reklamen i skyltfönstren speglade känslan i våra kroppar – glädje, värme och kärlek. Om bara några steg skulle vi vara framme vid mitt jobb.

Som vanligt var det svårt att säga farväl. Kyssarna så intensiva, som om det var sista gången vi skulle ses. Vi ville liksom inte släppa taget om varandra. Även om jag gärna skulle vilja ha honom med ända upp på kontoret så insåg vi ju att det inte gick.

”Åh, vad svårt det är. Känns som att jag inte klarar av att skiljas i dag.” Jag tittade honom djupt i ögonen.

”Ja, jag vet.”

Snart stod vi tätt omslingrade igen. Fast jag tvingade mig själv att hålla igen lite. Det var okej att pussas utanför jobbet, men att nästan stå och äta upp varandra precis utanför entrén där en strid ström av mina kollegor passerade denna tidiga sensommarmorgon kändes lite besvärande.

Försiktigt sköt jag honom ifrån mig och sa tyst: ”Vi kan väl gå undan lite? Det känns lite dumt att stå precis där mina kollegor går in.”

Peter stelnade till. Mina känselspröt, som redan blivit överdrivet sensibla under vår korta tid tillsammans, märkte omedelbart att han reagerat. Han tog några steg åt sidan. Jag gick nervöst efter.

Efter en stund stod vi på andra sidan Sveavägen. Hans blick var fokuserad på asfalten och utan att titta upp fräste han irriterat till mig: ”Skäms du för mig?”

För en bråkdel av en sekund funderade jag på om jag gjorde det, men nej, så var det ju inte. Jag svarade uppriktigt: ”Nej, det gör jag verkligen inte, men jag vill inte hångla utanför mitt jobb bara. Det har ingenting med min kärlek till dig att göra. Tror säkert att du förstår. Och varför tror du att jag skäms för dig?” Jag kisade i solen och försökte greppa hans hand, men han slet sig irriterad loss.

”Du är konstig”, sa han surt.

”Vadå, är det så konstigt att jag inte vill hångla utanför jobbet? Och varför måste vi hångla framför mina kollegor? Det går ju lika bra att göra det några meter bort.”

”Du vet nog”, sa han och började, utan att säga hej då, gå mot tåget.

Med orolig blick följde jag hans steg. Klarade inte av att springa efter.

I hissen upp till mitt kontor funderade jag på det som hänt. Men hur jag än funderade kunde jag inte tolka Peters reaktion, han var ju en vuxen man, men samtidigt började en känsla av skuld gnaga i mitt inre. Kanske var jag för stel och traditionell? Vi som hade haft det så mysigt på morgonen. Nu kändes det inte alls bra. Jag  måste anstränga mig extra mycket i kväll för att visa hur mycket jag tycker om honom.

 

Samma kväll visade jag att jag förstod. Jag gav honom rätt att känna sig förorättad. Han tittade på mig med sina bruna ledsna ögon. Så skör, så liten och sårbar. Jag ville bara trösta. Jag försökte först prata med honom, men samtalet slutade med att jag fick be om ursäkt för att jag fått honom så ledsen.

På bara några veckor hade jag förstått att med Peter försökte man inte verbalisera för att lösa ett problem. Det bästa var att i stället överdriva alla fysiska känsloyttringar som stod till buds. För att orka, tänkte jag att det säkert skulle bli bättre med tiden, när han kände sig mer trygg i relationen. Det var den tanken som fick ”jag är villig att göra allt som står i min makt för att få dig trygg, även om jag tycker du har fel”, att se dagens ljus.

Veckorna flöt väl på som vanligt, vilket betydde att vi sågs varje kväll efter jobbet. Vi turades om att vara hos honom och hos mig, och den här lördagen hade vi sovit över hos Peter. Tidigt på söndagen fick han en idé. Han tittade på mig och log.

”Ska vi ta bilen till de ställen där jag vuxit upp? Jag vill visa dig min barndom.” Hans leende växte sig allt bredare.

Jag betraktade hur den sista delen av smörgåsen med mozzarella och pesto slank in mellan hans läppar. Han åt ivrigt. Eftersom nästan allt han föreslog kändes bra besvarade jag kuttrande frågan med ett ja, samtidigt som jag hejdade impulsen att pussa bort den överflödiga oljan från peston som blänkte på hans haka.

Det hade inte behövts så många veckor för mig att förstå att Peters humör kunde svänga som kläderna på en tvättlina. Så hans förnöjsamhet den här morgonen gjorde mig lugn.

Han tog tag i mig och gav mig en puss som snart gick över i ett härligt klämmande.

”Det här är det bästa som finns. Du och jag och en hel dag framför oss!” sa han mjukt.

Han körde in handen under min tröja och kramade mitt ena bröst och vi hade därmed hånglat igång dagen. Det dröjde inte länge innan jag hade fått söndagens första orgasm.

Halva dagen ägnades åt att köra runt i Tumba. Det kändes lite fånigt att sitta i hans gamla cabriolet från 60-talet. Blåsten gjorde att jag hade fullt sjå med att hålla i håret medan han pekade ut och visade på platser som betytt mycket för honom när han var liten. Affären och skolan, huset där han vuxit upp. Små lådor på prydliga tomter. Inga stora fina hus som i Äppelviken.

Jag försökte få en bild av Peter och hans familj. Vem hade han varit och vem hade han blivit? Han tyckte själv att han haft en bra uppväxt och betonade särskilt och ihärdigt den fantastiska relationen som han haft till sin pappa. Och idyllen med en mamma som hade varit hemma tills Peter börjat i skolan. Han var, enligt sig själv, en produkt av det gemytliga.

Hans föräldrar hade båda gått bort i cancer, så den enda som egentligen kunde stärka bilden av den lyckliga familjen var hans syster Karin som snarare målade upp en ganska mörk bild av familjen. När jag vid ett tillfälle hade nämnt det Peters syster sagt, hade han förbjudit mig att prata med henne om detta. Och så hade han för säkerhets skull lagt till att hon hade behandlats annorlunda för att hon var just annorlunda. För att verkligen övertyga mig om att Karin bara snackade strunt framhöll han hennes oförmåga att hålla sig till sanningen.

”Hon bara fablar, det går inte att lita på henne, det kommer du snart att märka.”

Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro, sanningen kanske låg någonstans mittemellan och att man som barn kan uppfatta saker olika.

Efter att ha snurrat runt någon timme i bilen parkerade vi bilen på Hågelbygård och la oss på en filt. Jag drog in doften av gräs och la mig nära. Kände hans hårdnande kön.

”Trivdes du här i Tumba?” frågade jag och smekte hans kropps sköra punkter. Han kisade mot solen.

”Ja, det var litet och familjärt. En bra uppväxt. Min grej var ju orientering och det var perfekt att bo här då”, fortsatte han och gav mig en puss.

Jag nickade och försökte se framför mig hur han sprungit runt i skogen med kompassen i handen. Jag log för mig själv och slängde samtidigt en blick på klockan. Shit! Den var redan fyra. Jag kastade mig upp.

”Du, jag har ju lovat Lasse att hämta barnen klockan fem, han ska resa bort redan ikväll.”

Jag började plocka ihop våra saker, alltför stressad för att notera den lilla skiftningen i Peters  humör. Han låg nonchalant kvar på filten. Skulle han inte resa dig upp? Jag tittade frågande på honom. ”Hallå, vi har bråttom.”

Han stirrade uttryckslöst på mig och utan att svara reste han dig till slut. Tysta började vi röra oss mot parkeringsplatsen.

Obehaget över att han kanske var sur blandades med stressen av att komma för sent hem till barnen. Han skakade av dig lite gräs innan han mödosamt satte sig i bilen.

Det magiska vi haft var definitivt borta. Jag försökte säga något som han hummande besvarade.

”Du, är du sur eller?” frågade jag försiktigt.

”Nej, jag är inte sur”, svarade han släpigt.

”Det känns som att du är det.”

”Sluta nu, jag har väl rätt att vara tyst.”

”Men det känns bara så konstigt att vi har det jättegulligt ena sekunden och så helt plötsligt så känner jag att det är något.”

Jag vred nervöst händerna mot varandra. Han ökade hastigheten under tystnad och naturen utanför suddades ut av farten.

”Jag kör dig hem nu, så får vi se vad det blir av det här.”

Det började picka under armarna, vad menade han? Att han skulle göra slut?

Peter parkerade slarvigt mellan två parkeringsrutor och stängde av motorn. Blicken riktad rakt fram under tystnad. Hans avstängda aura fick oron i magen att snabbt vandra mot bröstet. Nervöst gjorde jag ett försök till fysisk kontakt, men mitt hängivna klängande besvarades bara med att han vältrade sig över mig för att leta efter dörrhandtaget på min sida.

Dörren öppnades och han sa torrt ”hej då” medan han lite för hårdhänt föste mig ut ur bilen, så pass hårt att jag fick sätta foten i bildörren för att få med mig väskan.

Förnedrad och ledsen såg jag hur den gula bilen försvann upp på Alviksvägen. Tankarna surrade i huvudet men jag hade inte tid att fundera mer på honom nu. Stressad sprang jag de sista meterna till Lasses hus. Slängde mig på dörrklockan. Barnens skrik i dörröppningen.

Överlämnandet blev effektivt och stressigt och barnen tjattrade på som Piff och Puff. Även om jag inte träffat dem på en vecka hade jag varken ork eller tid att möta deras iver. Peter var viktigast och jag måste hem och ringa honom.

Väl hemma slängde jag in väskorna i barnens rum och gick sedan direkt till köket och plockade upp telefonen.

”Killar, ni kan väl packa upp lite, jag måste ringa ett snabbt samtal till jobbet.”

Nervöst lyssnade jag på signalerna och när han inte svarade gjorde jag ett nytt försök. Efter tre signaler hörde jag äntligen hans röst. Släpig och avvaktande och med den där entoniga Stockholmsdialekten.

”Hej.”

”Hej.”

Det blev tyst en stund. Lite för länge.

”Kom du hem ordentligt?”

”Ja.”

”Det var mysigt i dag, tycker inte du det?”

”Hm.”

”Tycker du inte det, eller?” Hans distans gjorde mig så jäkla nervös.

”Helt okej.”

”Det känns som att du är sur, är du det?”

Lång tystnad.

”Hallå, är du kvar?”

”Ja.”

”Men varför är du så konstig? Först är du jättegullig. Vi har det jättemysigt och sedan när vi ska skiljas åt blir du jättekonstig, som om jag har gjort dig något?”

Tystnad. Han drog lite på orden.

”Nä, jag är inte sur, jag känner bara att jag inte vill ha en sådan här omogen relation. Jag vill kunna känna närhet och äkta kärlek.”

”Men jag förstår inte riktigt vad du menar. Varför skulle inte vår relation kunna vara sådan?”

”Det känns inte bra”, svarade han.

”Varför inte då? En relation som var mysig för en stund sedan kan väl inte vara skit för att den ena parten måste vara med sina barn. Och du visste ju om att jag skulle hämta barnen.”

”Äsch, skitsnack, jag märker att du inte är mogen i en relation och det måste du jobba med.”

”Jag förstår faktiskt ingenting, kan du inte förklara så vi kan prata om det?”

Tystnad. ”Du är vuxen. Jag måste lägga på nu.”

Klick.

Du lämnade mig med en jätteklump i magen, och i stället för att vara med barnen, som jag inte sett på en vecka, ägnade jag tiden åt att fundera på vad som egentligen hänt. Men hur jag än funderade och i tanken gjorde små tappra försök att lista ut om det varit något jag sagt eller missat att säga som gjort honom sur, så kom jag ingen vart.

Jag trampade runt i lägenheten med tankarna snurrande i huvudet. Du var ju själv skild och hade två barn, Isak och Albin som var 12 och 14 år, du borde väl förstå att sådant här händer.

Men så plötsligt kom jag på vad det kunde vara, han hade givetvis blivit besviken för att han inte hade fått vara med mig i kväll! Och den besvikelsen vågade han visa för mig. Jag bestämde mig för att detta var ett tydligt tecken på Peters känslomässiga mognad.

Jag var varken irriterad eller besviken längre. Nu såg jag en känslomässigt mogen man som klarade av att uttrycka sina känslor, sin besvikelse och sin ärliga syn på kärlek. Jag fick nästan dåligt samvete för att jag betett mig så barnsligt. Klart att han hade blivit ledsen av att inte få träffa mig, och jag började till och med tycka att han var gullig som visade det så starkt. Hur kunde jag vara så dum och blivit så arg? Han hade nog rätt, jag var känslomässigt omogen. Jag kunde nästan avundas hans känslomässiga mognad.

I denna stund föddes på riktigt ”skammen och skulden,” och de blev till slut riktigt bra verktyg i Peters målmedvetna iver att bryta ned mig.

 

Barnveckan fortsatte med hämtningar, lämningar, nattningar och matlagning, men jag var inte närvarande. Av veckans sju dagar hade det nu gått sex, vilket betydde att det bara var en dag och en natt kvar innan jag skulle få hålla om Peter igen.

På kvällen skulle jag och barnen till min pappa.

”Killar, dags att sticka nu!”

Ingen reaktion.

”Hallå, jag åker utan er om ni inte kommer!”

”Vi kommer.”

”Men nu har jag snart stått här i fem minuter! Morfar vill nog inte vänta alltför länge, det är inte schyst.”

I bilen funderade jag lite på min familj och på det Peter sagt om det kärlekslösa jag hade i mig.

Tänkte lite på pappas och min relation. Hur hade den egentligen varit och hur hade den påverkat mig? Det var i princip endast på min och min brors födelsedagar som vi hade träffat pappa när vi var små. Det jag minns är hur jag sitter och trycker undan mina känslor, rädd och osäker för mannen i fåtöljen som röker pipa och kallar sig för pappa. Han som inte verkade vara ett dugg intresserad av vare sig mig eller min bror.

Trots min rädsla och osäkerhet för pappa ville jag att han skulle tycka om mig, och jag trodde att om jag bara var snäll och foglig så skulle det kanske bli bättre. Då skulle pappa bli snäll och vara som andra pappor som kramade om sina barn, skrattade och frågade hur det var med en. Men så blev det aldrig.

När jag utlämnat min familj och berättat om bristen på kärlek från pappa under min uppväxt hade Peter genast hakat på och dragit höga växlar på hur detta måste ha påverkat mig. Han sa ibland att det var något med mig. Något annorlunda, som måste komma från min barndom. När Peter märkte hur lätt jag svarade på hans elakheter fortsatte han med fler. Jag var ett ”hopplöst case”. För med min uppväxt och mitt äktenskap med Lasse kunde jag ju inte veta vad kärlek var.

 

En ny vecka. Vår vecka. Jag satt på jobbet och ägnade en stund av eftermiddagen åt att titta ned på bilarna som trängdes i rondellen utanför Kulturhuset.

Pling!

Ljudet drog blicken från utsikten mot telefonen som låg på skrivbordet. Det var ett sms från Peter. Det spratt till av lycka, det gjorde det alltid när jag fick ett meddelande från  honom. Men bokstäverna på displayen skapade en obehaglig känsla i kroppen, han hade skrivit att jag skulle sluta leka med hans känslor. Jag läste igen, orden som bildade de underliga meningarna. Skulle jag leka med Peters känslor? Hej, jag har tänkt på en sak, vill inte att du leker med mina känslor. Ingenting mer. Hans sms fick det att suga till i magen.

Vad menade han egentligen?

Den där alltmer bekanta känslan av att han ville spela i känslomässig otakt, växte inom mig. Jag stirrade, förvirrad, på den stora glasskulpturen utanför Kulturhuset. Kanske var det Peter som var känslomässigt tondöv och inte jag? Hur kunde han undgå att känna av all den kärlek jag gav till honom? Hur mycket kärlek skulle han behöva för att förstå? Tankarna rusade runt i huvudet.

Jag bestämde mig för att ringa honom

Han kunde inte riktigt förklara eller besvara mina trevande frågor. Och vi enades efter en stund om att vi behövde prata ordentligt om detta, hur han kände det och hur jag skulle bete mig för att han skulle känna sig trygg.

Peter skulle komma hem till mig på middag.

Under det monotona trampandet hem funderade jag på det han hade skrivit. Kunde det vara det att jag dagen innan hade sagt att jag skulle åka till Sandhamn över en natt och hälsa på Irene som fick honoom att tro att jag lekte med hans känslor? Men så kunde det väl inte vara? Att träffa vänner måste man ju få göra, även om man var i en relation? Tankarna på att det alltid verkade vara honom vi skulle ta hänsyn till skavde också. I vår lilla låtsasvärld hade jag snabbt förstått att man aldrig behövde ta hänsyn till mina behov.

Jag hade precis börjat med maten när han ringde på.

Peter ställde sig i ett hörn i köket med händerna hårt över bröstet. Jag tittade kärlekskrank och orolig på honom. Det måste bli rätt nu, tänkte jag, och medan jag tände ljusen på bordet tittade jag på honom. Han såg så naken ut där han stod. Både stark och svag på samma gång. Kanske var det just den där mixen, stark och svag, som fick min åtrå att växa sig allt starkare.

Det var bara att konstatera att kärleken jag just nu kände för honom var så intensiv och oreflekterad att den stundom gjorde mig fysiskt utmattad.

”Känns det inte bra?” frågade jag osäkert.

”Nja, jag vet inte.”

”Vadå vet inte?”

”Du vet nog.”

”Nej, jag vet inte.”

Hittills hade jag trott att båda parter hade ett ansvar och en gemensam ambition för att en relation ska bli bra, men han fick det att kännas som att allt detta hängde på mig.

Han sträckte på sig och sa släpigt: ”Det känns inte som du vet hur man utvecklar en relation. Så är det bara, och det har jag rätt att känna.”

Jag log lite förläget.

”Vad ler du åt?” snäste han ilsket. ”Är det något du döljer?”

Jag skakade överdrivet ivrigt på huvudet.

”Nej, verkligen inte. Kan du inte känna hur mycket jag tycker om dig? Räcker inte det?”

”Sluta nu! Jag har rätt att känna så här.”

Jag stoppade händerna i fickorna och tog ett steg emot honom. Servilt la jag huvudet på sned.

”Handlar det om det där vi pratade om tidigare, om att träffa vänner och att jag kanske ska hälsa på Irene?”

Han tittade ned i golvet, kopplade ifrån. Var tyst lite för länge.

”Kan du inte svara?” sa jag lite matt.

Peter tittade upp. Med irriterad röst gav han sin syn på vänner och relationer.

”Att tala om att vänner är viktiga känns inte moget, och en sådan relation har jag verkligen ingen lust att lägga tid på. Jag har vuxit ifrån sådant för länge sedan.”

För att verkligen övertyga mig fortsatte han entonigt förklara för mig hur han såg på tjejer och deras vänskap.

”Det töntigaste jag vet är att höra en brud säga att hon aldrig kommer att överge sina vänner för en killes skull. Så jävla barnsligt.”

Jag funderade snabbt på i vilka och i hur många situationer han fått höra en tjej säga det här. Det stack till i magen.

”Jag håller faktiskt inte med, jag ser ingen motsättning i att ha en relation och att också träffa vänner.”

Han fick mig för en stund att ångra min rättframhet.

”Försök inte med ditt politikertugg, det funkar inte på mig. Jag har rätt att känna det jag gör”, sa han irriterat och flyttade sig några steg bort från mig.

”Ja, visst har du det, men jag vill bara förklara hur jag ser på det här”, försökte jag matt.

Men han lät mig inte förklara. Skickligt slog han ifrån sig mina försök till dialog.

”Du är inte som andra flickvänner jag haft, de har velat vara med mig hela tiden och det har känts bra. Du är annorlunda och det kan säkert bero på att du så länge levt i en relation där det inte funnits någon kärlek, och innan det, relationen med din pappa. Klart att man påverkas av det.”

”Ja, jag vet att jag inte har haft världens mest kärleksfulla uppväxt, men det har väl ingenting att göra med att man vill träffa vänner ibland? Jag tycker snarare att det skulle kännas underligt att vara tillsammans med en kille som inte har några vänner.”

Peter ville inte förstå, i stället sparkade han till med foten i luften och knöt armarna hårdare runt bröstet och sa högt: ”Nu tycker jag den här diskussionen börjar bli otäck. Jag tycker som jag gör och det får du acceptera. Om du inte har förmågan att känna äkta kärlek så är det ditt problem, inte mitt!”

Jag tittade ut genom fönstret. Det stora och prunkande trädet skymde utsikten. Jag vände mig mot honom.

”Men det är klart att jag vill känna äkta kärlek, jag förstår faktiskt inte varför du säger så där”, svarade jag, osäker av att behöva rätta mig efter hans retoriska krumbukter.

Han gjorde mig vilsen när han på det här sättet tog sig rätten att tala om för mig vad jag hade för mål i relationen, samtidigt som han inte ville lyssna och möta mina argument.

Peter vände bort huvudet och sa det jag minst av allt ville höra: ”Då får det nästan vara för min del. Du har din syn på en relation och jag har min syn. Jag tycker att vi är så vuxna nu att vi ska visa varandra så pass mycket respekt.”

Det stack till under armarna. Hotade han med att vi inte skulle vara tillsammans längre bara för att jag ville träffa vänner? Det här kändes verkligen inte bra. Var det en sådan här kille och relation jag ville ha? Nej, men just nu klarade jag inte av att tänka klart. För att mildra obehaget han skapade tryckte jag försiktigt min kropp mot hans. Väntade på gensvar, vilket gick snabbt. Snart stod vi i köket och hånglade i stället för att prata om det vi skulle reda ut.

Senare skulle jag förstå att mitt sätt att förlåta, ge upp dialogen, var väldigt effektivt i kampen om att ge upp mig själv för att läka det sår som rev och slet ditt inre.

 

Utdrag ur självbiografiska boken: ”Helvetet jag kallade kärlek” av Lena Bivner.  Finns att köpa på Akademibokhandeln, Bokus och Adibris.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s