Utdrag ur boken: ”Från knytnävsslag till egen identitet” av Christell Andersson

ULLARED
Jag håller på och rensar i min lägenhet. Stöter till en Ullaredpåse och genast slår det till som en klar blixt. Hösten 2011, när hela arbetsgruppen skulle åka till Ullared och sova över. Jag hade sagt nej flera gånger förut till det mesta. Jag ville inte att de skulle misstänka något, jag skämdes, och till slut sade jag ja.
Jag hade inga mer undanflykter att ta till, jag var tvungen att åka med.
Men innerst inne visste jag att jag skulle få betala ett högt pris och det skulle inte bli någon nöjesresa för mig.
Jag hade ont i magen. Han blev såklart vansinnig och försökte psyka mig på alla sätt han kunde, men jag fabricerade en historia om att det var en jobbresa som alla måste följa med på.
När dagen närmade sig var alla på toppen humör medan jag var nervös, som ett nervvrak. Var livrädd för att inte kunna prova kläder eller visa mig. För då skulle någon kunna råka se min äckligt fula kropp, med blånader och blåmärken i regnbågens alla färger.
Jag måste ha långa byxor och långärmade tröjor, kunde inte riskera något. Vilken ångest jag hade innan, när jag gick ut genom dörren hade han skrikit och gapat.
”Hur i helvete kan du vara så djävla självisk och egoistisk att du bara tänker på dig själv!? Du gör aldrig något för familjen.”
Jag blinkade bort tårarna. Han hatade att jag skulle vara borta under natten, jag försökte med allt för att blidka honom men inget hjälpte. Det gick inte på något sätt att få monstret på humör. Så det var bara att svälja och lägga åt sidan så gott det gick, vilket knappt fungerade men jag försökte.
När vi satt i bilen på väg dröjde det inte en lång stund innan han började ringa mig på mobilen. När jag svarade, skällde han ut mig, hotade mig, sa att barnen hatade mig för att jag var så självisk och var ute och roade mig. Vad jag ångrade mig, skulle aldrig åkt med, vad tänkte jag? Men då var det för sent, så jag stängde av min mobil emellanåt, orkade inte höra på alla okvädningsord han kallade mig. Behövde några pauser för att kunna hålla ihop mig. Men måste sätta på mobilen ibland, ifall barnen skulle ringa. Varje gång jag tryckte på den glänste förmodligen min panna av svettpärlor, jag var mycket nervös.
Vid ett tillfälle när jag satte på den fanns det otaliga sms och röstmeddelanden. Till slut svarade jag, han använde barnen emot mig så jag hade inget val. Till slut lyckades han bryta ner mig och jag började må riktigt dåligt. Det blev stora problem att låtsas inför mina kolleger, så jag skyllde på huvudvärk och sa att jag måste gå och lägga mig. Jag hoppades att ingen skulle se att jag gick och lade mig i sängen fullt påklädd och under täcket stängde jag av mobilen. Låg och bet mig i läppen för att kväva ångesten och begravde ansiktet i kudden. Hade bara en enda tanke i huvudet, vad händer nu när jag kommer hem?
Efteråt skulle det komma fram, att en kollega hade sett och undrat varför jag låg fullt påklädd i sängen, i en varm liten stuga. Detta skulle komma att få betydelse.
Morgonen därpå när jag vaknade var jag så nervös att jag inte fick ner en endaste bit att äta, det enda jag ville var att komma hem så snabbt jag bara kunde. Så att vi kunde få det ur världen.
Problemet var bara att alla var så på gott humör och inte alls hade bråttom, utan var på Ullared för att shoppa loss.
Jag hade väldigt ont i magen och var i upplösningstillstånd. Fick säga till mig själv: Bara lugn nu, du har varit med om värre saker än det här.
Men jag visste att jag inte skulle komma undan, jag skulle få betala ett pris.
Bara dagen går snabbt, så jag kommer hem, jag orkar inte fokusera på att handla något. När någon frågar om jag inte ska handla något, rafsar jag ihop lite grejer till tjejerna och till Heikki, men bara för syns skull. Jag har egentligen inte råd att handla, för det innebär mindre pengar till mat, så är det bara, men till slut svalde jag hårt och lyckades dölja mina känslor som jag hade inombords. Gick runt i Ullared och fick med jämna mellanrum prata med Monstret, för att försöka lugna ner honom. Han visste precis vad han gjorde. Han använde barnen mot mig.
Det var det svåraste, tror det gått två timmar och jag kände nu att jag hade svårt att hålla masken. Han skrek i mobilen och kallade mig könsord, hotade mig: ”Vänta bara tills du kommer hem.”
Mitt hjärta började slå i bröstet, det kändes som om det skulle gå sönder. Min mage vände sig, det var ett rent helvete. Efter ett par timmar till var vi äntligen på väg hem, då var jag nära ett nervsammanbrott, jag ljög och sa att de skulle släppa av mig på Frölunda torg för att jag skulle handla.
I verkligheten berodde det på att han sagt att han minsann skulle möta mig, och jag skämdes fruktansvärt. Det var inte bara obehagligt, det var även pinsamt.
De släppte av mig och det tog inte mer än en minut, så stod han där.
Jag såg direkt hur spänd han var i ansiktet och hans hat i blicken. Hans ögon var så kalla, jag var helt oförstående över detta hat. Vad har jag gjort som fick honom att hata mig så? Alltså när jag är mitt i det, detta hat för att jag åkte till Ullared med mina kvinnliga arbetskamrater. Det var svårt att förstå, för det var ju inte så att jag varit med ett gäng män från brandstationen på kryssning. Min hjärna arbetade febrilt i alla fall, jag rös och kände kalla kårar.
När han står där lyfter han handen och som en invand reflex ryggar jag tillbaka.
Sedan försöker jag på ett tafatt sätt att prata lättsamt med honom. Jag försöker berätta att jag saknat honom och att han är den ende för mig, fortsätter med att det var en tråkig resa, men jag tystnade tvärt när han bryskt avbröt mig.
”Du har väll supit och festat loss.” Det var mer ett konstaterande än en fråga.
Jag var livrädd att någon skulle lägga upp på sociala medier att jag och en kollega blev fotade tillsammans med Ola-Conny, den ene av de två så kallade kändisarna i Ullared, det skulle stå mig dyrt i sådana fall. Så jag hade sagt att det var ingen bra bild, så lägg helst inte upp den. Skulle den komma upp skulle han flippa ur totalt. Tänk om hon som satt och funderade på att kanske lägga upp bilden? Bara hon visste vilka ödesdigra konsekvenser det skulle kunna bli för mig.
Stammande får jag fram en röst som jag hatar: ”Du vet väl att jag inte dricker alkohol.”
Han svarar med en order.
”Nu går vi hem.”
Jag kände mig mycket nervös när vi började gå, försökte berätta att jag handlat till honom och tjejerna med en glad ton. Men han svarade bara med en röst som dröp av förakt: ”Det skiter väl jag i, tror du att du är bättre än mig och alla andra?”
Nu förstod jag vart allt skulle barka hän denna gång, ingenting skulle kunna få honom på bra humör. Vi hann inte mer än komma hem, in i hallen, så briserade bomben.
Han vräkte mig mot väggen i hallen, på något sjukt sätt hade jag räknat med det, jag har varit med om det så många gånger, men rädslan slog till. Han tog hårt i mina käkben och skrek i örat: ”Tror du att du kan komma och gå som du vill!”
Direkt efter det kastade han ner mig på golvet och började sparka mig på låret. Fan, jag ska inte gråta, den tillfredsställelsen ska han inte få. Han vill knäcka mig, så jag gjorde allt för att bita ihop men när den andra sparken kom, höll det inte längre.
Jag snyftade och tårarna började att rinna. Fan, det gjorde ont. Jag kunde inte resa mig upp. Fick släpa mig ut till sovrummet.
”Snälla Heikki, sluta nu, innan tjejerna kommer hem. De ska inte behöva bevittna detta”, säger jag hulkande. Han lyssnade inte, utan fortsatte att slå mig med sina knytnävar. ”Snälla Heikki, jag klarar inte av mer stryk.”
Jag tar mig upp på sängen och håller händerna för ansiktet, men då sliter han tag i mitt underhår, han har ett fast grepp och drar åt, vilket gör djävulskt ont.
”Varför provocerar du mig så här?” skriker han.
Han är alldeles uppjagad och vägrar släppa mitt hår, jag försöker slita bort hans hand, för smärtan börjar bli för stark nu och jag gråter högt. Allt jag kan tänka på är att om tjejerna kommer hem nu kommer de behöva se detta igen. Han vägrar släppa och han är för stark, han slänger mitt huvud fram och tillbaka som en trasdocka, jag börjar att känna mig svimfärdig och illamående. Till slut släppte han i alla fall och sade bara kort: ”Du får skylla dig själv för att du inte lyssnar.”
Jag kan ta att jag åker på stryk, är van vid det; det som däremot gör så djävulskt ont är att han lyckas bryta ner mig varje gång. Därefter stiger han ut till köket och struntar fullständigt i mig och börjar att brygga kaffe.
Jag låser in mig på toaletten och försöker att tvätta mig, får en hel handfull med hår när jag känner bak i huvudet. Men måste fixa i ordning mig innan flickorna kommer hem. Jag skulle kunna offra mitt liv om jag trodde att det skulle hjälpa dem, men om jag gav upp eller om jag inte överlevde, så skulle de hamna i hans våld.
Han har lurat socialtjänsten i alla år, så jag skulle inte ha en chans mot honom, det visste jag. Hela den kvällen var det tryckt stämning, han straffade mig genom att vara tyst hela kvällen och sade inte ett enda ord. Han svarade inte heller flickorna när de kom hem, så de förstod att något hänt igen, som vanligt.
Tystanden var otäck och jag visste inte var jag hade honom. Det kändes som om jag skulle kvävas och att jag var tvungen att gå på äggskal. Så inte monstret vaknade till liv igen.
Jag fick betala ett högt pris för min Ullareds resa med mina kollegor.
Men jag sa till mig själv då: inga mer övernattningar. Var livrädd att han skulle slå mig där jag inte kunde dölja. Åkte på så mycket stryk den dagen, men det som gjorde värre ont var att han fick mig att känna mig totalt värdelös och som att jag inte förtjänade mina barn.
Jantelagen, jag måste lära mig att jag inte var förmer än någon annan. Sedan visade jag inte tillräckligt med lojalitet, jag satte inte honom och barnen först. Så jag stod inte högt i kurs hos monstret Heikki.
Efteråt har Angelica berättat att under Ullarednatten sov han ingenting, gick inte ens och lade sig. Han vankade av och an hela natten, snackade skit om mig och var förbannad. Han ringde och hotade mig, skickade sms, han hade ingen kontroll över mig. Mitt i det sjuka, vilken betydelse jag ändå hade för honom, som undersåte då. En kung utan undersåtar är inte en kung, även om det är ett monster. Han behövde sin lilla skara att regera över.
Tänk om jag började prata med någon? Det var antagligen därför han konstant ringde mig. Men om han vetat att det faktiskt genom hans beteende kunde blivit så att någon hade börjat undra, kanske han hade haft en lugnare ton. Men han fick mig att känna mig som en psykiskt sjuk person, som kunde förlora sitt jobb och sina barn. Jag kunde inte riskera det, att jag skulle bli dömd, hade jag inte mitt jobb och mina barn, hade jag inte överlevt idag. Det är jag övertygad om, jag hade till slut tagit livet av mig.
Mitt jobb var min fristad där kunde jag hämta kraft för att orka gå vidare.
Läs hela Christells bok: ”Från knytnävsslag till egen identitet: jag reste mig från våld i nära relation” den finns att köpa på Akademibokhandeln, Adibris, Bokus och Cdon.

En reaktion till “Utdrag ur boken: ”Från knytnävsslag till egen identitet” av Christell Andersson

  1. Fruktansvärt hemsk historia. Vet inte om jag längtar efter att läsa boken för att jag vill veta mer och för att det är så viktigt eller om jag skjuter fram det för att jag inte vill veta hur Christell haft det.

    Men det är klart jag ska läsa, det borde alla göra!
    Tänk vad viktigt det är att UPPMÄRKSAMAMMA händelser och misstänksammheter I vardagslivet…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s