Barnen

Barnen är offer för våldet oavsett om de har blivit direkt eller indirekt utsatta. Att se sin förälder kränkas, tryckas ner, utskälld eller slagen är väldigt traumatiskt.

Som vuxen har man rätt att skilja sig och flytta ifrån en person som misshandlar en men barnen har tyvärr väldigt lite att säga till om. Att ha båda sina föräldrar i sin vardag anses viktigare än att barnen mår bra. Lagen säger att ”Barnet har rätt till umgänge med båda sina föräldrar” men i praktiken så tolkas den som att ”båda föräldrarna har lika stor rätt till umgänge med sina barn” trots att detta i många fall strider mot ”barnets bästa”.

Vi är många som tvingas skicka iväg gråtande och ångestfyllda barn till en förälder som vi själva har flytt ifrån, som vi själva är rädda för och som har orsakat allvarliga hälsokonsekvenser som post traumatisk stress och utmattning. Våra barn bönar och ber och förstår inte varför en domstol bestämmer något som gör dem illa. ”Vem är den där ”domstolen” och varför vill den att jag ska vara ledsen? ”Varför bestämmer domstolen att jag ska åka till pappa, det är mitt liv, varför får jag inte bestämma?” Är vanliga frågor som vi får försöka besvara.

De som arbetar med vårdnadsutredningar och dömer i vårdnadsfrågor saknar tyvärr tillräcklig kunskap om våld i nära relationer och personlighetsstörningar inom ”kluster B” som troligtvis är de som i huvudsak utövar våld och ofta flyger under radarn då de utåt sett verkar ”trevliga”. Hamnar en tvist i domstol så är det en indikation på att ”samarbete” inte är möjligt och därför bör inte gemensam vårdnad och växelvis boende vara norm. Barnen måste komma till tals, de borde höras och utredas av psykolog med specialkompetens från väldigt ung ålder och deras välmående borde vara högsta prioritet. Vi måste sluta svika det viktigaste som finns – barnen!

Här lyssnar vi på barnen, välkomna att berätta #vibrytertystnaden