”Anna” berättar om hur hon utsattes för psykiskt, fysiskt och sexuellt våld av sin man.

När jag träffade dig visste jag att det här var för alltid. Att du skulle finnas i mitt liv för alltid. Då trodde jag att det var en välsignelse. En gåva. Nu vet jag att det är en förbannelse.
När jag levde i det. Med dig. Trodde jag bara att problemet var då du gick dina fyllor. Då du släppte sadisten i dig fri. Och jag såg det gränslösa i dina ögon. Det gränslösa hatet. När jag såg det visste jag att det finns inga gränser hur illa du kan göra mig. Du lekte med mig som en katt gör med sitt byte. Ömsom sa att du älskade mig. Att jag var din prinsessa. Till att minuten senare kalla mig hora och ta stryptag på mig. Anklaga mig att ha en annan man i vårt sovrum. Det var bara du och jag hemma. Och barnen som sov. Och vem skulle någonsin ens våga vara otrogen mot dig ens om man ville? Det skulle vara att skriva under sin egen dödsdom.
Jag kunde inte säga till dig: ”Vad fan sysslar du med. Vad är det ens du säger?!? ” För då hade du exploderat och skadat mig. Jag fick prata med len röst. Undergiven. ”Nej, jag älskar bara dig. Det finns ingen där. Jag vill inte ha någon annan än dig. Jag älskar bara dig.” Kanske släppte du mig då. Eller inte. Kanske fortsatte det i timmar. Kanske kom jag undan efter 20 minuter. Det var olika. Och jag tappade tidsuppfattningen. Allt jag visste var att jag balanserade på slak lina och överlevde. Var tvungen att överleva.
Jag tog mig till sängen och låtsades sova. Låg ihopkrupen med ditt barn i min mage. Tårarna brände. Rädsla i mitt bröst. Ska du inte somna snart? Snälla. Snälla somna. Du kommer in i sovrummet. Tänder. Jag blundar. Kontrollerar min andning. Låtsas sova låtsas sova. Klockan är 03. Jag ska åka till jobbet om tre timmar. Lämna på förskolan först. Du måste somna. Så barnen inte ser dig. Du lägger dig i sängen. Försöker ha sex med mig. Men du får inte upp den. Du är för full. Tack gode gud. Du trycker in fingrar i mig. Tårarna bränner. Du vänder dig från mig. Släcker. Ska du äntligen somna? Så känner jag en smärta i ryggen. Och du sparkar mig ur sängen. ”Hora”.
Då trodde jag bara att det var det. De gångerna han var sådan.
Det var inte förrän efter. Eller kanske i slutet. Jag förstod att det var mer. Mycket mer. Och det hade satt större spår.
Varje dag kontrollerade han mig. Klockade mig till och från affär och jobb. Gym. Det fick inte ta för lång tid. Gick igenom min telefon. Dagligen. Frågade om jag varit otrogen. Dagligen. Ibland upp till 15 gånger.
Han kunde fråga mig samma saker 10 gånger i timmen. Om små saker. Hur man brer en macka. Och kräva att jag svarade. När jag blev arg sa han med len röst. ”Nu blir du så där arg igen Anna. Det är inte normalt, vad är det för fel på dig? Vi måste söka hjälp. Du vet när jag frågar något så är det för att jag inte vet.”
Han berättade en sak för att minuter senare säga att han aldrig sagt det. Angående småsaker. Exempelvis: ”Jag köpte tomater idag”. Så när jag frågade vart han hade lagt dem så säger han att han aldrig köpt några? Eller tvärt om säger att han sagt något han inte gjort. Jag tvekar mer och mer på min egen hjärna. Hur sjuk är jag? Jag mår sämre och sämre och söker fel hos mig själv. Bordeline? Bipolär? Depression? Detta fortsätter dagligen och han säger fina ord: ”Anna jag är där för dig 110 %”. Och jag känner mig förvirrad. Han säger ju så. Varför känns det inte så? Vad är det för fel på mig?
Alltid hans behov som styr. Vill han ha sex blir det sex. Vill han han kramas så gör han det. Han kräver det. Han tar det. Behöver han sova gör han det. Är han irriterad och arg så anpassar vi andra oss efter det. Hela mitt liv är anpassat runt honom och vad han säger och kräver. Jag får inte prata med andra. Det är inte bra för mig. Alla andra vill mig illa. Bara han vill mig väl. Jag kan inte lita på någon annan. Utan honom. Och jag är lojal. Lojal intill döden. Han är min man. I nöd och lust. Jag städar upp framför hans dörr. Berättar aldrig för någon. Förutom att det nog är fel på mig. Och jag blir successivt mindre och mindre. Lättare och lättare att manipulera. Och långsamt rör vi oss närmare och närmare ”tills döden skiljer oss åt” fast på ett helt annat sätt än jag trodde.
Jag tog mig ut när jag insåg att på ett eller annat sätt skulle han döda mig. Antingen på fyllan. Eller genom att driva mig längre och längre ner i förtvivlan. Så att jag tog mitt liv. Nu våldtog han mig dagligen. ”Gaslightade” mig och tryckte på alla de knappar han skapat för att få mig att må dåligt och ur balans (bli galen) Jag bad honom, ordagrant, på mina bara knän att: ”Snälla snälla sluta. Om du inte slutar.. så vet jag inte vad jag gör. Jag orkar inte mer. Snälla. Jag orkar inte mer.” Då lade han i en ny växel. Tänkte att nu knäcker jag henne för gott. Men till min förvåning slog jag i botten med en smäll och tog satts uppåt. Jag blev stark. Stark som ett lejon. Visste att jag måste leva. Om inte annat för mina barn. Om de skulle få kärlek under sin uppväxt. Och jag skulle leva om inte annat för att han inte skulle få nöjet att se mig dö.
Och därifrån börjar min resa till den jag är idag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s