Till mitt nex,
Det var inte slagen som var värst,
Det var att du fick mig att känna mig lika obetydlig som du själv tyckte jag var…
När vi träffades var du romantisk, kärleksfull, omvårdnad. Du ville skaffa barn direkt. Vi köpte huset, hunden, bilen – vi byggde det liv vi båda drömde om. Att få krypa ner bredvid dig, lägga huvudet mot ditt bröst och känna den tryggaste famn- gjorde omvärlden så liten- , för det vi hade var större än allt annat. Din kärlek gjorde mig hel. Jag ville tro att vi var unika och gjorda för varandra, du och jag – vi hörde ihop!
När saker förändrades – började jag kämpa för att återgå till hur det var. Till din värme, din närhet, våra drömmar. Hoppet gav mig i alla år kraften för kampen tillbaka till kärleken.
När du började kasta både saker och förolämpningar omkring dig – tyckte jag att du överdrev. Jag tänkte att det var mitt fel och ursäktade ditt beteende med din oförmåga att både prata om och hantera känslor.
Jag trodde jag skulle kunna ändra på det – om jag bara försökte mer, om jag bara var mer förstående. Men du själv var ovillig att kompromissa.
Med tiden började jag känna skuld och skam. Jag förstod aldrig vad som hände i vår relation och jag kunde aldrig nå fram till dig om hur jag upplevde det. Jag visste aldrig hur du skulle agera – för jag hittade aldrig något mönster i ditt sätt att reagera.Jag tillbringade kvällarna att grubbla över vad som var problemet, och dagarna att parera konsekvenserna av det.
Jag blev gravid – och helvetet började. Ditt drickande tog vid, liksom din frånvaro. Frustrationen över mitt fokus på barnet var tydlig. Jag ville kompensera för det – klagade aldrig över graviditeten, lät den aldrig påverka vardagslivet och lät dig följa alla dina impulser utan förbehåll. Din självupptagenhet var gränslös.
Dina första puttar var mitt snubblande, dina första slag var i självförsvar, kastandet nedför trappan var för att jag hade ostadiga ben – och så fortsatte det… Det som tidigare hade varit onormalt var sedan länge nu fullt normalt.
Jag ursäktade allt med de mest logiska förklaringar jag kunde finna, – t ex din brist på verktyg till att kommunicera eller visa känslor. Jag backade dig. Jag ursäktade dig.
Nu började en berg – och dalbana av längtan efter familjelivet, rädsla, sorg, förhoppningar, tacksamhet, övergivenhet. Ingen dag var den andra lik och jag fick kämpa för att upprätthålla vår fasad. När jag inte längre kunde ljuga för mina nära – valde jag att sluta träffa dem.
Det var här förtrollningen började avta. Det var här jag förstod att något var fel. Men med en nyfödd bebis kan man inte lämna relationen. Jag var fast bestämd vid att fortsätta kämpa.
Jag la skulden hos mig själv- vår förstfödda fick all uppmärksamhet och jag hade svårt att mäkta med allt själv – jag förstod varför du ville bort. Jag klandrade mig själv och känslan av otillräcklighet blev min vardag.
Det var inte slagen som var värst,
Det var när jag aldrig förstod vad du ville, och alltid funderade på vad som skulle göra dig nöjd. Du frågade varför du skulle du vilja umgås med någon tråkig som bara satt i soffan och ammade? Och när du väl uttryckte dina känslor ville jag vara förstående. Många kvällar tillbringade jag i fönstret, vaggade på bebis och hoppfull över att du snart skulle vingla fram över gatukrönet. Jag ljög för min familj att du var hemma, även om dom kunde ana lögnen när rösten brast. Du lämnade oss fast jag gråtande bad dig stanna. Jag blev arg, allt blev värre- du hämnades genom tystnad och att gå över gränsen för trohet. Jag bad dig aldrig stanna hemma mer efter det. Jag hittade strategier för att istället ursäkta det. Min energi började ta slut. Mina sömnproblem tog vid.
Det var inte slagen som var värst,
Det var när jag alltid kämpande men aldrig förtjänade återhämtning. Att det bara var jag som förtjänade förväntningar och krav- och att mina misslyckanden lämnade dig fri från liknande krav överhuvudtaget. Du avskydde när jag såg trött ut, så jag sminkande mig varje dag innan jag gick hem från jobbet. Mitt leende när jag kom hem, såg du aldrig ändå. Det var som att jag inte fanns. Om jag sa, visade, antydde eller försökte diskutera något du uppfattade som negativ kritik- svarade du med tusenfalt tillbaka, oavsett om det hade med saken att göra eller ej.
Min senare nedstämdhet och sömnproblem skylldes på pms – varenda gång jag mådde dåligt av konsekvenserna av bristen på en hälsosam relationen, ville du att jag skulle medicinera bort det.
Jag önskade att du istället slagit mig,
När du lämnade mig med missfall för att dricka och ha kul, – en gång med ett litet barn att ta hand om, – en gång med ett missfall du själv frammanat. Jag förstod aldrig hur det kunde vara så enkelt för dig att göra. Utan ångest, utan ursäkter – helt bekymmerslöst. Du slutade be om ursäkt, slutade vara kärleksfull. Hoppet dog ut och jag kvävdes av försummelsen. Om bara någon kunnat berätta att det kunde bli såhär, så hade ingen valt livet jag nu levde.
Varenda gång du passerade en gräns – stärktes min bundenhet. Du var den enda som kunde förgöra mig innifrån men också den enda som kunde reparera skadan och få mig att bli hel igen.
Ingen kunde göra allting bra igen – förutom du.
Mina tillkortakommanden gjorde dig frustrerad. Du var borta hela nätter utan att höra av dig. Du var borta varje kväll flera dagar i sträck. Vårt liv kretsade runt din upplevelse av din egen livskvalité.
Jag önskade du slagit mig mer, för smärtan jag kände gick inte att definiera. Det var som ett ororsmoln förflyttades genom kroppen och genomsyrade hjärtat, hjärna och skapade osäkerhet organen emellan.
Sveket-, skammen jag kände när du valde att åka hemifrån och lämna allt som var jobbigt för mig att ensam bära kvar kvävde mig långsamt.
Avvisningen var fruktansvärd, jag försökte nå dig via sms. Ibland blev jag lättad när det väl blev bråk- när du väl brydde dig.
Jag funderade ofta på hur du kunde förmå dig skratta och le, när jag själv långsamt förtvinade, vad erbjöd allt det andra när vårt gemensamma liv hade alla möjligheter att vara så perfekt?
Jag önskade att du istället slagit mig,
När du var psykiskt frånvarande då jag försökte förmedla hur ledsen, sårad och ensam jag var- när jag försökte förklara hur mycket jag behövde dig. När du varken tittade på mig, pratade eller lyssnade. Ibland var du bara helt tyst. På flera dagar mötte du inte min blick. Det var heller ingen idé att skrika – för du hörde mig inte längre. Du försvann bara, i din egen bubbla av intressen och infall. Ofta visse jag inte om du hört vad jag sagt överhuvudtaget och frågade jag om du gjort det – blev du arg.
Du blev vansinnigt arg. Jag ville stå upp för mig själv, men det gick tillslut inte – barnen kunde vakna, kunde höra, kunde se. Jag försökte resa mig från sängen, men du fortsatte putta ner mig. Jag försökte slå tillbaka, men du fick bara en ursäkt att slå hårdare och mer. Jag började backa. Anpassa mig. Parera våldsamheter för att bespara barnen smärtan.
Jag började att gissa mig fram – försöka vara förutseende när det gällde vilka behov du hade eller vilket humör du var på – , rädd för att göra minsta fel som kunde förändra din sinnesstämning. Sen, morgon efter, var du kärleksfull igen.
Ingen kunde älska mig som du, genom sex fick jag vara nära igen. Hoppet återkom.
Vi var som gjorda för varandra – unika – det fanns inget par som oss! Tänk vad vi klarat, vi är okrossbara. Samhörigheten var enorm – du var allt.
Jag tillbringade dagar i skiftningarna mellan kärlek och hat, och det krävdes mycket tid för att försöka förstå vad som hände överhuvudtaget. Ena sekunden kramade du mig ömt, för att i nästan ögonblick berätta hur värdelös jag var.
Jag ägnade mycket tid över att fundera på om jag var galen och tvivlade på min egen uppfattningsförmåga.
Kanske var det pga mina autistiska drag, kanske pga min pms. Något hindrade mig från att förstå. Men även om känslan av att allt var fel ständigt var närvarande – fanns samtidigt övertygelsen om att jag aldrig skulle kunna få det bättre.
Min självkänsla blev, liksom min uppfattning om tillvaron, totalt förvrängd.
När du flyttade var den tuffa vardag ensam med två små barn, ensam i ett hus med endast föräldrapenning- något som gav mig enormt mycket tilltro till min egen förmåga tillbaka. Jag var stark.
När jag hittade styrkan, kom även hoppet om återförening tillbaka igen. Du lovade förändring.
Men allt du gjorde för mig var villkorat. Åkte vi iväg hela familjen – kunde du sedan åka på fest halva natten och sova bort hela dagen efter. Gjorde du det inte stod jag i fruktansvärd tacksamhetsskuld.
Ditt sällskap var därför aldrig helt bekvämt eller avslappnat – även om jag ville tillbringa varje minut tillsammans med dig.
Jag blev obekvämt osäker i mitt eget hem.
Jag önskade att du bara slagit mig,
För även när du var fysiskt nära ville du att jag skulle försvinna.
Om jag stod ivägen shasade du undan mig som en hund. Mina saker inkräktade ständigt på dina nerver, – du la vikt vid hur jag skulle hänga upp min väska, men var totalt obrydd av hur mina alla rörelser var beroende av dina önskemål. Det var viktigt att jag var sexuellt tillgänglig och det förnedrande inslagen eskalerade snabbt. Äntligen fick jag bekräftelse, även om den snabbt övergick till totalt likgiltighet.
Alla tecken på min mänsklighet – när jag var ledsen eller arg, tyckte du var frustrerande – och det blev bråk. Länge tog jag diskussionen, men när du fick dåligt samvete eller slut på argument blev du provocerad. Vi kunde aldrig mötas i en dialog och jag ältade våra bråk inom mig varje kväll – men kom varken fram till förklaringar eller lösningar.
Men trots ditt frieri, så såg du aldrig vad jag åstadkom- du var aldrig nöjd med det jag presterade. Varför skulle jag ha sovmorgon när det var mitt fel att jag inte kunde sova på nätterna? Jag glömde bort vad jag tyckte var viktigt, eftersom allt jag gjorde värderades av din bekräftelse. Mina intressen var obetydliga, och du tyckte hellre jag skulle lyssna på din musik istället för att debattera online. Mitt uppdrag som kontaktperson var ständigt ivägen och skapade lika ofta konflikter. Samtidigt behövde du pengarna.Jag kände mig maktlös.
Varför höll du fast vid mig. Varför lät du mig inte gå.
Arg – ingen kunde göra dig så arg som jag. Särskilt när du upplevde att du tappade kontrollen över mig. När jag mötte din blick och antog samma ton och retorik. När jag gjorde motstånd. Du hatade min telefon- min enda frizon, kontrollbehovet växte. Utan att ana att du följer mig via gps, börjar jag känna mig bevakad utanför mitt hem. Jag hör hur du börjar baktala mig, och jag börjar sörja döden av mitt gamla <jag>. Vi båda avskydde den bräckliga person jag blivit.
Du gillade inte när jag umgicks med min pappa och hans familj. Du visste vad min pappa tyckte om dig. Min syster förstod, min närmsta vän visste. Varje gång jag fikade med någon nära ringde du. Du trodde alltid att jag skrev med någon och att alla var ute efter att ligga med mig. Mina gamla vänner var sedan länge borta, men dom tyckte du heller aldrig om.
Dom vänner jag hade kvar försökte du vinna med din charm, – men jag tappade allt mer intresset av att umgås med dom, att orka upprätthålla fasaden.
Du tjatade på mig att jag var tråkig som aldrig gjorde saker, men du blev arg och frustrerad om jag gjorde det. Isoleringen var oundviklig, och mina vänner började ana oråd. Paniken när jag såg ditt namn på telefonen när du ringde hem mig, blev alltför märkbar för andra. Blåmärken, ditt drickande, min urvattnade personlighet, ja allt började bli allt för svårt att dölja.
Du ville att andra skulle märka det. För ingen förstod varför.
När du blev arg – blev det plötsligt. Oftast blev du arg utan att tappa kontrollen. Minns vår första vansinnesfärd i bilen. Aldrig kunde jag förhålla mig till dig, för jag visste inte vilket humör du var på – glad, trött, ledsen? Jag tyckte det var skönt att du tog några öl varje dag och kände dig mer balanserad.
Det var inte slagen som var värst, utan
Hur allt du gjorde eller allt som gick snett berodde på mig. Ingenting var någonsin ditt fel. Hade du sagt något kränkande – så var det befogat eftersom jag gjort dig upprörd först. Hade du slagit mig var det för att jag puttade först.
Jag slutade göra motstånd när jag såg hur enkelt det blev att bestraffa mig. När jag såg hur du njöt över att ta ut dina aggressioner fysiskt.
Du bestämde vad som var viktigt, vad som oviktigt och vad vi skulle prata om. Vi diskuterade matresterna i diskhon istället för det faktum att du kallade mig idiot för att jag inte plockat upp efter mig. ”Hur svårt ska det vara, är du helt utvecklingsstörd?”. Allt var svårt, allt blev fel. Jag tvivlade på min egen förmåga att fungera normalt.
När jag väl gjorde något rätt kunde du sarkastiskt applådera långsamt åt mig. När jag som nyförlöst gjorde dina skolarbeten som du försummat – kände jag mig fantastiskt. Du berömde mig för något annat än mitt utseende. Hoppet, jag kände mig betydande. Det dog snabbt, precis som dina ständiga löften om att förändras. Det enda mina insatser skapande, var mer utrymme för dig att breda ut dina intressen och behov över familjen.
Trots uppoffringarna jag kunde förmå, var jag aldrig tillräcklig. Aldrig värd något besvär. Det blev enkelt det var att kalla mig psykfall, idiot och berätta hur trög och oduglig jag var. Ögonrullandet och suckandet när jag var för långsam, när jag inte kunde läsa dina tankar. Det handlade aldrig om enskilda saker eller händelser, det handlade alltid om mig som person.
Allt jag gjorde var fullt av fel och brister, att tex laga mat till familjen var en serie av misslyckanden. Vartenda ett påpekade du- och relaterade till min personlighet, mitt Jag. ”Inte ens det här klarar du”. När jag försökte hinna göra alla saker som du blev upprörd över att jag inte gjort, blev du ofta arg över att jag inte gjorde dom tillräckligt bra. ”Har jag inte sagt åt dig…. Vad fattar du inte..”Varenda tillsägelse triggade mina känslor av skuld. Att vara nervös, stressad och orolig var nu en del av min vardag.
Allt var mitt eget fel- och du fick mig att känna mig skamsen för att jag var olycklig i relationen. Kontrasten mellan dina höga tankar om dig själv, i relation till våra låga tankar om mig- skapade en obalans.
Mina känslor, mina behov, mina önskemål, mina försök. Allt var en belastning för dig och tillslut för mig själv också. Det var enklare att stänga av.
Mitt dåliga minne- alltid alltid alltid kom jag ihåg saker fel, saker du sagt och saker du gjort. Hade du sagt åt mig att handla det där brödet? Hade du verkligen puttat in mig i väggen? Vi delade inte samma verklighetsuppfattning och stundtals kände jag mig lika psyksjuk som du tyckte jag var. Allt jag sa trivialiserade du. Din efterföljande mening började alltid på ”MEN DU då….” Och du fick mig att tycka lika illa om mig själv som du gjorde. Jag började lyssna på dig och slutade lyssna på mig själv.
Det var enkelt att anklaga mig.. Säga att jag alltid ”var på” dig, aldrig lät dig vara ifred. Ändå levererade du dagligen order om vad jag skulle göra och hur samt på vilket sätt. Min tro på min förmåga var tillintetgjord. Självaktningen och självkänslan var krossade, precis som mitt kropp och mina innersta drömmar.
”Ge mig sommaren att visa att jag kan förändras”, men förändringen hade redan slagit rot inom mig. Styrkan växte.
När du drabbade någon annan förstod jag vad jag måste göra. Först då var jag tvungen att föralltid lämna dig.
Din senare friande dom i tingsrätten – var ingenting mot min befrielse.
Mitt liv – min historia – jag har rätt att berätta den.
