Jag har vuxit upp i ett hem med extremt psykiskt våld. Min mamma gifte sig med en man när jag var tre år gammal. Han skulle bli min nya pappa. Han började med att envisas med att jag skulle kalla honom för pappa. Det kändes fel minns jag, men jag tänkte att det skulle vara så nu. Han var min pappa.
Mitt första minne av hans psykiska terror var när jag var fyra år och lekte med en skiftnyckel från hand verktygslåda. Han mordhotade mig på grund av det. Jag blev livrädd och började tippa på tå.
Han var kontrollerade gentemot min mamma. Hon fick inte gå någonstans utan en ”vakt”. Inte ens till tvättstugan. Den där vakten var jag. Jag var bunden till att vakta min mamma. Det gick först. Mina behov kom längst ner på listan.
När min lillebror föddes var jag fem år. Han var min skatt. Jag älskade honom så mycket, ville ha med honom överallt.
När han ramlade och gjorde sig illa anklagades jag för att ha knuffat honom. Jag förstod ingenting, jag älskade ju honom.
Han kunde sitta med min lillebror, som grät, i flera timmar och få honom att säga att det var jag. Till slut orkade lillebror inte mer och gav med sig. Då fick han en chans att straffa mig. Jag låstes ofta in på mitt rum så han fick min mamna och lillebror för sig själv.
Han förstörde min relation till min mamma, min relation till min lillebror. Han förstörde mina relationer till alla människor runt mig. Än idag har jag svårt med relationer till mäniskor.
Han tryckte ner mig så långt ner i skiten han kunde. Han njöt av att visa mig hur mycket han hatade mig. Han smällde i skåp i köket så fort jag klev upp på morgonen. Han HATADE min närvaro. Men jag var bara ett barn. Han sög ur mig allt mitt självförtroende, min livslust, min nyfikenhet.
Vad jag än gjorde var det fel, fult, äckligt, sexuellt fixerat. Jag var värdelös, ond och kall, elak, ful.
Ända tills jag var 16 år och kunde välja ett gymnasium på annan ort. Jag rymde så fort jag kunde gjorde mig fri. Trodde jag.
Mina känslomässiga problem kom ikapp mig fortare än fortast.
Jag har misslyckats med allt jag tagit mig för hittills.
Idag är jag 27 år. Jag jobbar hårt med mig själv men är ändå så arg. Jag fantiserar fortfarande om att hämnas för allt han gjorde mot mig, min mamna och min lillebror.
Tack för att jag får dela med mig. 
