Till dig, narcissisten, mitt livs stora kärlek.

Jag packar ihop min lägenhet. Det som under en tid var vårat hem. Våran son ligger och sover i rummet bredvid medans jag sorterar gamla papper och kläder. Väljer noga ut vad som jag ska låta ta plats i mitt nya liv. Du finns i varenda kvadratmillimeter i den här lägenheten. I varenda söm i mina kläder. Vi har skålat i dom här glasen. Dina hårstrån är kvar i min hårborste. Du verkar omöjlig att städa bort.

Våran son är snart 10 månader, den vackraste pojken som vandrat på denna jord. Med hela universums stjärnor i sina mörkt blåa ögon och lika busigt sinne som hans vilda hår. Jag gråter långa stunder när jag tänker på hur du förstört det här. Hans första tid i hans oskyldiga, sköra liv. Hur du tog något så vackert som att få barn och gjorde det till något så hjärtekrossande och fult. Hur du fått ditt egna barns farföräldrar att inte vilja träffa honom för du ljuger om mig. Du är så oförmögen att se hur dina handlingar enbart drabbar honom. Han som du påstår älska mer än livet själv.

Jag packar ner smyckena jag fick av dig och det vrider sig i hela magen.. dom ligger i byråland som var din när du bodde här. Lådan som var full av lappar med tjejers namn och telefonnummer som låg gömda under dina vita tubsockor. Jag lägger mig på golvet och försöker göra mig så liten som möjligt. Gråta så tyst jag kan så att inte våran son vaknar. Det är 8 nästan 9 månader sedan jag slängde ut dig. Och jag minns inte ens vilken av alla tjejer det var den gången. Eller om det var för att du var svart i blicken och hotade livet ur mig när jag stod där med våran son i min famn.

Jag hittar fortfarande små stänk av kaffe i taket och på insidan av garderoben från när du slängde kaffekoppar efter mig. Dom sitter där i taket som intorkade minnen.. precis som i mitt hjärta. Inte alltid synliga men dom finns kvar där. Små små spår från de där helvetesnätterna, omöjliga att tvätta bort. Konturerna i dörren efter din knytnäve som lämnat ett lika stort hål som i min själ av din psykiska och fysiska terror. Vardagsrummets golv knarrar av minnen från våran tid här. Första dejten, första natten när vi dansade till november rain. Hur jag borrade in mig i din olivgröna tröja och på något sätt visste att det alltid skulle va vi. Tänk om jag hade vetat då att du ett år senare skulle släpa mig över samma golv.. i ett strypgrepp runt min hals med min ömma kropp hasandes efter.

Sängen, den vi somnade i varandras armar. Leendes somnade jag med dina hjärtslag mot min kind. I den sängen som du sedan skulle välta över mig. De hjärtslagen som blev till slag från din handflata mot min kind. Det lilla köket, där vi fuldansade och satt på diskbänken och åt rostade mackor mitt i natten på våran första dejt. Det lilla köket där jag alltid hamnade i hörnet på golvet. Oftast skrek du på mig när jag grät. Spottade mig i ansiktet och skrattade åt mig högt. Matlådor och bestick flygandes. Där du berättade hur du skulle komma tillbaka en dag och skära halsen av mig…. Din blick, mörkare än svart.

Din ilska när du fick reda på min polisanmälan. ”Hur kan du göra så mot ditt barns pappa?” Borde inte frågan vara hur du kunde göra så mot ditt barns mamma… Om några dagar går flytten. Flykten. Verklighetsflykten. Snälla låt mig få sluta älska dig, för jag hatar dig.