Pappa – Barn 1 – 0
Högsta domstolen valde nyligen att inte ta upp den så kallade Gotlandsdomen till prövning, där fadern fick enskild vårdnad om två barn – barn vilka han tidigare har dömts för att ha misshandlat.

Detta kommenterar föreningen PappaBarn i en debattartikel med att påstå att ”domen gör barnen till vinnare” (Dagens Juridik 2019-05-09).

Vi hävdar att det uttalandet är ett slag i ansiktet mot barnen. Genom domen så fråntas dem den trygghet de hade kvar hos modern efter faderns våld och samhället visar att det inte går att lita på vuxenvärlden. Ett ytterligare trauma för barnen. De blir efter domen tvingade att leva med sin förövare – en form av psykiskt våld i sig.

Våld mot barn i nära relationer förringas
Våld, i alla dess former, innebär mycket allvarliga konsekvenser för en människas liv och hälsa. Barn ska därför enligt svensk lag även särskilt skyddas från våld utövat av vårdnadshavare, vilket tydligt framgår i Föräldrabalkens inledande paragrafer.

Där står inledningsvis att barn har ”rätt till omvårdnad, trygghet och ska behandlas med aktning för sin person”.

I detta ingår särskilt rätten att vara fri från psykiskt och fysiskt våld, liksom rätten till en stabilitet och kontinuitet i omvårdnad och att ha någon att lita på (Sjösten, M).

Vi som har upplevt våld i hemmet och anmält detta våld, vet hur sällan våldet leder till fällande dom. Enligt BRÅ anmäls varje år omkring 4 000 fall av barnmisshandel mot barn mellan noll och sex år. Endast åtta procent av dem lagförs och man beräknar att tusentals barn utsätts för misshandel varje år i sina hem utan att brotten polisanmäls.

Pappabarn hänvisar till Familjerättssocionomernas remissvar till SOU 2017:6 som skriver att barn mår bäst av att inte bli hörda om hur de vill att umgänget ska se ut utan istället bli informerade om vad de vuxna har beslutat. Och så kan det möjligtvis vara, i andra umgängeskonflikter mellan föräldrar, där våld inte förekommit.

Vi hävdar att våld mot ett barn snarare utgör en grund för att mista vårdnaden om barnet. Enligt vår uppfattning ifrågasätter våra barn starkt varför deras känslor och vilja inte tas på mer allvar i ett beslut om umgänge där våld förekommit.

I rapporten ”När pappa misshandlar mamma – Barns berättelser om våld i hemmet” uttalar de intervjuade barnen att de är besvikna på socialtjänsten som de upplever lägger större vikt vid den våldsamma förälderns ord och vilja än deras.

Våldsutövaren – en ”tillräckligt bra förälder”
Pappan i Gotlandsfallet har gått i terapi mot sitt våldsutövande. Det är emellertid vida känt att återfallsrisken hos individer som utövar våld mot sina nära är stor. Våldsbenägenheten är dessutom ofta sammankopplad med en psykiatrisk problematik och den botas inte med terapi.

Det finns heller inga behandlingsprogram som uppnått särskilt tillfredställande resultat, vilket utredningar och sammanställningar från Kriminalvården, Socialstyrelsen och WHO visar.

Hovrätten hade, som skribenterna för PappaBarn beskriver, två risker att väga mot varandra inför domen; att barnen utsätts för våld eller kränkningar från pappan eller att mamman exkluderar pappan ur barnens liv. Domstolen väljer risken att barnen utsätts för våld eller kränkningar från pappan.

Denna omkastning av vilka av barnens rättigheter som ska prioriteras hoppas PappaBarn ska bli en förebild i rättsfall – att en misshandelsdömd förälder ska anses vara en ”tillräckligt bra förälder” och att en förälder som inte bidrar till att upprätthålla en relation till en sådan, för att skydda barnen, ska anses utöva ”umgängessabotage”. Det är i allra högsta grad anmärkningsvärt.

Ett hårt slag mot barnen
Det är otäckt att se hur rättssystemet blivit förgiftat av papparättsrörelsens framfart. De fabulerar om att det är viktigare att ha två föräldrar än att skydda sina barn från någon som begått våldshandlingar eller övergrepp . Att det är essentiellt för barns välbefinnande att växa upp med båda föräldrarna i motsats till barnets rätt till trygghet och att barnet ska behandlas med aktning för sin person. Eftersom ensamstående kvinnor dessutom tillåts inseminera sig och ensamstående att adoptera barn, också enligt svensk lag och omfattande utredningar om föräldraskap och barnens bästa, så är det inte heller ett hållbart argument.

Det får vara nog nu. Vakna upp och ta er ur dimridåerna som de här illusionisterna blåser in i rättsapparaten. Hovrättsdomen och Högsta domstolens beslut att inte pröva den är ett obehagligt ställningstagande och en skrämmande utveckling åt helt fel håll.

Att domen skulle göra barnen till vinnare är inte bara ett slag i ansiktet mot de två barnen domen berör. Det är ett slag i ansiktet mot alla barn som utsätts för våld i sitt hem i Sverige. Och mot alla de som försöker skydda dem.

Barn är de enda brottsoffer som kränks i sina grundläggande mänskliga rättigheter genom att tvingas att umgås med sina förövare – så borde det inte vara!
Företrädare för Vi bryter tystnaden:
Ann-Catrin Andersson
Anna-Karin Skantz
Bonnie Sagreus
Pia Eklund
Källor:
BRÅ: statistik barnmisshandel

FoU-Södertörn skriftserie nr 33/04: När pappa misshandlar mamma – Barns berättelser om våld i hemmet

Kriminalvården utvärdering IDAP behandling: Utvärdering av återfall i brott för programdeltagare 2004-2007

Socialstyrelsens sammanställning: Behandling av män som utövar våld
i nära relationer – en utvärdering

Sjösten, M – ”Vårdnad, boende och umgänge”

Länk till repliken: http://www.dagensjuridik.se/…/vinst-en-tillrackligt-bra-for…