I tjugo år levde jag i det förhållandet, där jag gjorde allt för att få honom att älska mig. Det startade redan från början med mycket alkohol. Jag vet inte hur många gånger han glömde bort att jag fanns, eller att han försvann veckovis. Jag lämnade honom men det dröjde inte länge innan jag förstod att jag inte skulle klara mig utan honom. Samma kväll som beslutet försvann han i en buss med tjejer, det fanns alltid andra tjejer runt omkring. Alltid porr. Jag var oftast äcklig. Det enda jag ville var att han skulle älska mig. Alltid när vi var på semester så försvann han.
Han ville att vi skulle skaffa barn och när vi väl gjorde det var det för sent, när vi väl köpte hus var det också försent. Så det slutade med att jag fick ta hand om barnen, huset och allt. Han var alltid fullast på alla fester. Alkoholen har präglat hela vårat förhållande. Hur jag skulle få honom hem och hur jag skulle få honom därifrån. När vi väl väntade barn eskalerade det ännu mer. Om jag var ful och äcklig innan så var jag vedervärdig nu. Redan från början fanns det perioder då allt var helt underbart men jag lärde mig tidigt att det höll bara i sig max några dagar sedan blev det blev enorma gräl, annars tystnad. Sådana saker som att man aldrig sa hej när man kom hem, aldrig frågade hur den andra mådde.
När våran första son kom så fanns inget intresse alls. Jo, när andra var där. Då visade han stolt upp honom och när vi var själva skulle vi sköta vårt, jag och min son. Så fortsatte det. Efter vi hade fått barn och jag var tvungen att vara hemma mer och att min son också fick uppleva samma sak som mig. Jag vet inte hur många gånger min son har hittat honom i olika delar av huset. Oftast när han hade ramlat av toaletten, eller i badkaret. När jag väl skulle göra någonting, åka bort med en vän, så visste jag redan innan att ett helvete väntade när jag kom hem. Detta hände 3 gånger under 20 år. Att min son inte skulle vara omhändertagen, att han skulle vara full redan innan, att han först skulle skrika på mig, sedan skulle det vara tyst i flera dagar.
Han avskydde alla runt omkring mig. Han avskydde att jag skrattade och var glad. Han avskydde min relationen med vår son, som var rädd för sin pappa från början. Jag sov alltid själv i sovrummet, men min son fick aldrig gå dit, varken om han var ledsen eller drömt mardrömmar. Fast han själv sov på soffan. Han ville aldrig visa att han var tillsammans med mig, jag var bortskämd, jag var inte vuxen. Jag gjorde ingenting. Tänk om jag kunde vara som en riktig kvinna. Vi hade aldrig några pengar, fast vi hade bra jobb båda två. Mina och mina föräldrars pengar skulle räcka till allt.
Skulle vi ha sex så skulle vi ha sex, sen spelade det ingen roll om jag ville eller inte. För då skulle han vara tvungen att gå ut och träffa andra, vilket han ändå gjorde. Fast jag har burit, släpat honom, han har knuffat och han har skrikit så älskade jag honom. Minsta lilla glimt levde jag för.
När vi fick vår andra son så var även det inte bra. Men den här gången visste jag att jag var tvungen att klara mig själv från början. Jag visste att jag behövde klara mig själv med två barn från början. Inget skulle ändra det. Mina föräldrar skulle ställa upp, som om dom blev deras pappa. Jag hade ingen annan att vända mig till, i fall dom blev sjuka eller gjorde sig illa så var jag tvungen att ha en backup. Eftersom oftast var han inte hemma eller full eller skrek åt mig att jag var löjlig.
Under den här tiden så började jag att bygga upp mig själv. När jag kände “ska jag aldrig få skratta mer? Ska jag aldrig få bli kysst igen för att någon tycker om mig? Ska mina barn växa upp i det här? Alla gånger jag har stått i trädgården och ringt alkoholhjälpen och hur jag och mina barn ska ta oss därifrån.” För det som hade hänt var att jag byggt en fasad, en familj, på ingenting. Ibland höll det några dagar, eller en vecka. Till slut lärde jag mig att vara tyst. Att om jag gjorde allt, gjorde allt i minsta detalj så skulle han inte bli arg. Eller till och med, så skulle han kanske prata med mig. Om jag bara orkade att anpassa maten, hemmet, jobbet, fritiden, kompisar och barnen så skulle han visa mig den han var när han skulle resa bort själv.
Desto mer jag gjorde desto mer anpassade jag mig, desto värre blev det. Tillslut blev det kaos i min hjärna. Alla argument jag hela tiden hört gäller tydligen hela samhället, värderingarna blev värre, nu fick jag inte tycka eller jobba där jag ville. Det sjuka var att jag hade tagit det när det gällde mina nära och kära men sedan när det blev hela samhället så sa något stopp i mig. All sprit, alltid skulle det firas och det var jag som fick honom att dricka. Alltid skulle det drickas, och drack han inte så blev det ett jävla liv.
Det enda jag levde för nu var de gånger han var glad och vi skulle göra något han ville, annars handlade om saker han skulle göra något utan oss. Alla dessa osynliga regler, vad man åt och vad man inte åt. Men frågade man honom åt han allt. Till slut fanns det två verkligheter, jag kunde spela med i hans fast minsta lilla fel och det blev nya regler dagligen i hans värld. antingen tysta leken, eller attack där han förlöjligade mig tills jag var tyst och grät. Då fortsatte han tills jag var helt tyst. Sedan lämnade han huset och jag bönade och bad han skulle stanna och att allt var mitt fel, det skulle inte upprepas. Och så fortsatte det tills min sanning försvann. Tills jag inte visste vad jag hade sagt eller gjort. För jag gjorde ju hela tiden så hemska saker. Som till exempel att jag var svartsjuk, kontrollerande och känslig. Till slut såg jag mig själv så, fast jag aldrig hade upplevt mig så innan.
Jag hade alltid upplevt mig som stark och att jag hade gått min egen väg. Nu efteråt förstår jag att allt det där var honom. Och vi, jag och barnen, var bara något att visa upp i officiella sammanhang. För där skulle vi stå, tysta och väluppfostrade. Jag tog steget och lämnade honom med allt vad det innebär, skyddat boende med barnen, försvunna vänner, ekonomisk konkurs. Men sedan dess har jag byggt mig själv och mitt liv som jag vill ha det. Fast eftervåldet fortsätter. Allt från bodelning till hur barnen behandlas när dom är hos honom, som blir nästa strid. Det värsta av allt är det att han är omtyckt, han är respekterad inom sitt jobb, han känner allt och alla. Men jag kommer inte att vika mig. För det han har gjort mot oss, och det här är första steget. Jag känner så enorm tacksamhet till kvinnojouren och avdelningen våld i nära relationen som gör att jag står där jag står idag.
VI BRYTER TYSTNADEN 