Min barndom präglades av våld och övergrepp. När jag var barn trodde jag det var mitt fel. Jag bar mycket skam och skämdes för det som jag var utsatt för. Jag såg hur andra barn behandlades och såg tydligt att det skiljdes från på det sätt jag behandlades.
Jag skämdes för att bjuda hem kompisar och var ständigt rädd att min far skulle få utbrott. Detta skapade en grundantagande om mig själv att jag inte var värd lika mycket som andra. Jag var den tysta flickan som inte hördes och inte sågs. Jag gjorde det jag skulle i skolan för jag älskade skolan. Skolan var min fristad där jag inte var utsatt för våld. I skolan fick jag även lära mig integritet och respekt. Jag hade även en speciell förmåga, att kunna anpassa mig och vara till lags. Detta hade jag lärt mig tidigt, som en förmåga för att slippa straff av olika slag. Jag kunde lätt känna av stämningar och anpassa mitt agerande/beteende inför det jag ställdes för. Att vara ett barn som lätt anpassar sig leder till att även vara ett barn som inte blir till besvär för andra och därmed inte kan upptäckas. En mask jag många gånger satt på mig är masken av ett leende, vilket jag även vann ett pris för i gymnasiet att vara ”skolans solstråle” trots att min vardag präglades av våld och övergrepp.
Jag minns tydligt rädslan och skräcken av det våld jag både bevittnade och utsattes för, när pappa krossade flaskor och tvingade min mor att sätta sig i dem. Rädslan när min far började sparka på våran hund och oron över att min hund skulle fara illa. För mig var det värre att bevittna sparkarna mot min hund än att själv bli slagen. Jag minns även hur jag blev slagen framför min kompis och hans mamma (som sedan arbetade som socialsekreterare) på grund av att han trodde att jag slarvat bort hans penna som han sedermera hittade i en skjortficka. Orsaker att vi blev slagna kunde t ex vara om vi spillde mat på kläderna, om vi gick ifrån matbordet (för att i panik tvätta bort smutsfläcken), om vi använde ketchup till maten eller om jag t ex glömde släcka en lampa mm. Att höra mamma bli kallad hora och fitta var vardag. För mig ledde normaliseringen till att jag hade mycket negativa tankar om mig själv, dock syntes aldrig detta aldrig utåt.
I mitt vuxna liv ledde min negativa självkänsla till att jag bara valde relationer där jag valdes bort, där jag blev avvisad och en även med våld, den som jag fick erfara även utsatte mina barn men som jag lyckades få stopp på. På resan fick jag även vara med om den process som detta innebär. Jag tänker att det hela varit en konsekvens av de förebilder jag växt upp med, som omedvetet påverkat mig att välja det jag var mest van vid.
Som barn minns jag den rädsla jag ständigt bar på om någon skulle få reda på vad jag var med om, speciellt det som var det mest skambelagda. Trots att jag hade en hemsk omgivning var jag livrädd att mista den, det enda jag visste om. När jag som vuxen tänker efter så vet jag att många människor hade kunnat stoppat det synliga våldet eller anmält det om de bara vetat att de borde gjort det. När jag var 11 år bestämde min mamma och pappa att de skulle skilja sig. Jag kommer ihåg att grannarna kom över till min mamma och berättade att de kunde ställa upp som vittnen om hon behövde det för att intyga om det yttre våld som min far utfört. Ingen kom fram till oss barn och frågade.
Jag har som vuxen eftersökt information för att komma underfund över hur omvärlden såg på detta. Jag hittade journalanteckningar från barn och ungdomspsykiatrin där jag själv i tonåren berättade om det våld jag utsattes för. Jag berättade i detalj om det våld t e x min far utförde. Det kan inte någonstans tydas i journalanteckningar att någon orosanmälan gjordes. När jag eftersökte information från bl a socialtjänsten hittade jag att en orosanmälan redan gjordes 1979 när jag bara var 2 år. Efter 1980 gjordes lagen om så att inga utredningar sparas och således ingen information att hittas. I socialtjänstens barnutredning kan man läsa att oro skickats in från grannar om basal omvårdnad. Att jag som 2 åring lämnades ensam med andra barn i 7-8 års ålder för att ta hans om mig, att de körde mig i barnvagn nedför en nedförsbacke/väg där bilar åkte. I orosanmälan framkom även att min mor åkte utomlands i flera dagar och lämnade barn ensamma hemma i 7 och 10 års ålder utan tillsyn. De människor som socialtjänsten pratat med var skolan och en väninna till min mor. Information om mina föräldrars ekonomi hade fokus. Att min mor åkt utomlands och lämnat sina små barn ensamma hemma verkade ingen ta notis av. Fokus blev istället att min far tydligen hade en bil som han betalade 200kr i månaden för vilket socialtjänsten hade påpekat till honom och gett råd att han skulle skaffa sig en billigare bil. Skolan svarade socialtjänsten att de inte uttryckte någon oro, att barnen (mina syskon) kom till skolan med rena kläder. Min mors väninna ursäktade min mors utlandsresa med att ”barnen visste vem de kunde kontakta om något hände”. I utredningen finns ingen anteckning att något av oss barn någonsin frågats ut av socialtjänst eller annan personal. Våra röster fick inte ta plats.
Som vuxen kan jag känna förundrad över att ingen ingrep i det som så många tydligt såg pågick utifrån. Som vuxen har jag fått betala mycket för min barndom. I 20 till 30 års ålder betalade jag mycket pengar för att gå i terapi (flera hundra tusen kr) och försöka läka de sår som min barndom tillfört. Samtidigt har även min erfarenhet och att jag tagit tag i problemen under många år i terapi lett till att jag fått en ännu starkare kraft att arbeta mot en förändring. Genom detta blir det en kraft. Den positiva erfarenheten av att ha skolan som min trygghetsplats har även som en konsekvens lett till att jag älskat att studera och idag har många års fulltidsstudier på universitet i mitt bagage. Men för de terapeuter jag hade i 20 års åldern sade dem att de aldrig mött en kvinna som hade min barndom som inte slutat som narkoman. Jag måste ha haft starka inre krafter att bära detta. Det har varit ett lidande för mig som inte hade behövt vara så tungt om samhället hade tagit sitt ansvar.
Idag har jag det bra men har klivit på många minor. Jag tror inte många skulle kunna tänka sig vart jag kommer ifrån med min bakgrund när de möter mig. De möter en glad kvinna som har lätt till att komma in i nya situationer och anpassa sig även fast jag idag har lärt mig att ta vara på mina egna gränser och värdera mig själv. För mig är drivkraften att mina egna barn skall få en trygg barndom som de själva kan titta tillbaka till och som hjälper dem att formas till fina individer som uppvisar självrespekt, kärlek till sig själva och andra och integritet, något som jag själv aldrig fick lära mig som barn.
”Anna”
