Färgen gul är den finaste färgen – ”Isabella” om uppväxten bakom den perfekta fasaden

På ytan ser allt bra ut. Jag vet hur man sminkar sig. Jag var en av dem som kunde dölja den vita randen från brunkrämen i högstadiet. Den perfekta som ingen kunde skratta åt, den som var invald i elevråd, som hängde med de populära killarna som luktade farenheit. Ingen skulle veta, ingen skulle få se min hemlighet som jag blev så bra på att dölja. Men inuti skavde det som glas skär mot glas och det hindrade mig från att andas.

 Jag minns att jag kunde vandra och fantisera om hus jag bodde i. Ett hus där jag fick vara mig själv och där jag skulle få vara älskad av någon ovillkorligt.    

 Jag har burit på vår hemlighet för länge nu. Nu när min bror är död ska alla få veta vad som egentligen hände innanför den faluröda fasaden.

69856968_493619798130050_8428305154356281344_n

Jag är där nu. Jag kan säga som det var. Vad han gjorde mot min mamma, mot mig och min lillebror. Det sitter som en klaustrofobisk känsla i bröstet och vill komma ut. Den har funnits där en lång tid nu. Men vad ska jag säga? vad får jag säga? vad ska andra tycka? vad ska han tycka? Det är svåra frågor som jag ställer mig själv och jag vet att det är viktigt för mig att våga berätta. Det kan inte bedömas eller värderas av honom längre. Men i skapandeprocessen kommer det över mig som ett regn och dömer mig ändå. Som att jag känner hans svarta blick på mig. Jag vill lita på mig själv, måste känna styrkan i att våga prata om det, för mig själv och för andra. Ändå finns en stark känsla av att jag gör fel, som att skvallra, det gör mig svag och rädd. Jag har lärt mig att det är förbjudet att tala sanning, att det straffar sig att tala sanning.

Det var innanför timmerväggarna i det anrika huset det hände, där ingen kunde se det. Där ingen kunde höra det. Jag brukade tänka att ingen skulle tro mig om jag sa det. Vem skulle tro mig? Vem skulle jag säga det till? Förresten visste jag inte längre vad som var sant eller falskt. Jag hade tappat tron till mig själv. Det är så han gör. Han var ju så perfekt i allas ögon och allt han sa var ju sant. Han kunde ju inte ha fel? Ingen skulle tro en sån som mig. Det har han sagt många gånger. Vem är jag att tro något annat än att allt är perfekt. Då skulle ju alla tro att jag är galen.

Han var stilig, min pappa. Lång och smal med mörkt hår och ljusblå klara ögon. Alla pratade om hur snygg och charmig han var. En gång när vi var på fest dansade han med många olika kvinnor som vurmade runt honom. Det kom ofta fram kvinnor till mig och berättade hur snygg och trevlig pappa jag hade. Det riktigt lyste i deras ögon. Jag kände hur jag mådde illa av det men förstod inte då varför, trodde att det var mig det var fel på igen. Att jag inte kunde glädjas över min egen pappa. Han som var så bra, som alla verkade åtrå.

Där i ett hörn satt min mamma och tittade på när min pappa dansade.

Den där gången när polisen kom trodde jag att allt skulle bli bra. Men mamma du vågade inte säga sanningen, han höll dig fast i sitt grepp. Du var för rädd. Du vågade inte säga sanningen. Du lät allt fortsätta bakom den perfekta fasaden.

Jag minns hur hans ögon svartnade den där gången när han sa att färgen gul är den finaste färgen. Jag sa att jag tycker om blå.  Han frågade mig vad jag menar och beskyllde mig för att inte ha smak. Jag gillar ju bara färgen blå, sa jag? Han sade att jag överreagerar och att jag är för känslig. Han sa att jag inte ska vara så upprörd, att jag skulle lugna ner mig. Jag försökte stå på mig men det hela slutade med att han sade att jag är värdelös och kan dra åt helvete. Hjärtat bultade, nu händer det igen, tänkte jag. Jag blev rädd. När han får ett utbrott är inga förolämpningar, påhopp eller grymheter för hemska. Han skäller ut mig och spänner sina hatiska ögon i mig. Jag är en vidrig person tänker jag. Jag får inte säga emot nu. Det kändes som att hjärnan skulle gå i tusen bitar av frustration och förvirring. Jag får svårt att andas och jag vill fly långt, långt bort. Nu måste jag be om ursäkt igen, allt är mitt fel. Förgäves försöker jag bara förklara att jag bara inte tycker om färgen gul och stänger in mig och mina känslor i mitt flickrum med rosa blomtapeter.

Jag har själv känt och sett min pappas slag mot min mammas kropp och blivit skrämd till tystnad. Det har satt skarpa spår i hela min kropp. Jag är ofta rädd och jag känner rädslan i kroppen bara jag tänker på att han är arg. Trots rädslan börjar jag sakta acceptera mig själv som jag är. Hans utbrott och hans humör fick mig att känna mig som ett hjälplöst barn men nu har jag bestämt mig för att bryta kontakten, bli vuxen trots skuldkänslorna som smyger sig på. Det är inte min skuld att bära längre.

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s