”Snälla se denna perfekta flicka, hon går i varje klass. Hon passar in lite bättre och har sällan egna behov. Är gärna med i elevrådet, bakar, säljer lotter, har bra betyg och nyduschad hel och ren. Men helt trasig inombords.”
Du kom in i mitt liv när jag var tre. Jag var redan ett skadat barn av en skillsmässa där min far försvann. Min syster var bara några månader. Från första sekund visste jag att du inte va snäll. Jag ingick inte i din plan. Du kände att jag visste detta och jag blev ditt hot.
Att bli stor som ett litet barn gjorde att jag var tvungen att spetsa mina öron och sinnen för dom vuxnas behov..blev knivskarp på stämningar och humör …hos andra. Där och då försvann en stor del av mig . Jag var tvungen att passa in genom tystnad och utan behov….
Vi hade flyttat till en liten småstad. Jag kände att det blev en större hemlighet ganska fort. Hoten om att ingen mat före läxan eller ska du någonstans får du gå, vi hämtar dig inte. Men va hemma prick i tid!
Jag blev pedant och gjorde allt innan någon sa till mig. Kom hem innan jag skulle utan att veta till vilken stämning. Jag lagade tre rätters till alla. Jag passade mina syskon (hade fått 3 st till på pappas sida) jag krävde ingenting. Men i mitt huvud undrade jag alltid VARFÖR??
Bestämde mig i tidig ålder att den dagen jag får barn ska jag INTE göra såhär. Andra jag pratat med som vuxna säger att dom trodde detta va normalt. Men jag visste att det var tvärt om, och jag har sen dess alltid fantiserat om och tittat in i familjers upplysta fönster. Hos mig fick vi inte ha extra belysning på.
Du bad mig ofta om tjänster. Fanns inte en tvekan om att säga nej även om det var i regn till affären 6 km bort på en väg som var direkt livsfarlig. Du lovade att för pengen som blev över skulle jag få köpa mig en piggelin som belöning.
När jag kom hem och glassen låg i magen undrade du var pengen var? Jag sa -”Den fick jag köpa en glass för”, men det hade du aldrig sagt och där kom smällen och mitt varför blev större?
Det hände att vänner ringde…du var inne i mitt rum och undrade vem detta var? – ”En kompis” sa jag. -”Be hen att dra åt helvete!!” Trodde du skulle lämna rummet. Men nej..jag var tvungen att framför dig med vännen i luren be hen dra åt helvete för att sen lägga på….mitt varför kvävde mig. Du gjorde sådan narr och kränkte mig. Du njöt av makten. Jag va så orolig och rädd för ditt sinne och humör. Dina ögon och din röst!!
Skolan blev en fristad och där var jag glad. En del på riktigt men en del bara hitte på. Jag hade vid några tillfällen blåmärken på armarna, ingen frågade, ingen såg . …så klart ingen såg mig. Jag va inte viktig!! Detta sitter i mig ännu. Alla gånger vi sprungit hemifrån för att nu fick mamma nog (på fyllan såklart) för att sedan dagen efter gå hem igen skamsen och ingen stoppade oss. Min tillit va väck!! Vi hade ju chansen nu? Hur kan vi luras såhär..-”Nu blir det bättre” var ju bara ljug?
Historien är lång och smärtan och skammen vidrig. Dessa ärr går inte ur ett barn. Stödet fanns inte någonstans över huvudtaget. Jag var medberoende och hjälpte till så att ingen skulle se. Jag tyckte synd om min mamma, hon var också drabbad. Jag blev den perfekta flickan som ville hjälpa världen och alla barn.
Efter många år tog jag mod till mig och skrev ett brev till min mor. Endast pga jag träffat min första pojkvän. Detta brevet hittades såklart av förövaren och hängdes upp på en anslagstavla med utropstecken, frågetecken och understrykna meningar i skrikande gult.
Jag blev inte rädd för första gången i mitt liv. Du frågade om jag visste vad detta betydde ….-”Ja, att du får flytta”, sa jag . -”Nej, där har du fel, det är du som flyttar härifrån”, sa han.
Han fick inte nöjet helt att kasta ut mig, jag sa bara att det hade jag tänkt ändå. Femton år och packade en väska för att liten och osäker stänga dörren för sista gången på tre år. Att lämna min syster var värst. Vad ska hon tro? Min mamma sa inget? Varför? Taxin kom, men jag var inte rädd!!!
I dag är jag mamma till tre pojkar och höga röster klarar jag inte av. Så frågar ni dom har jag nog försökt att höja den lika många gånger som handens fingrar, men det slutar med att jag skrattar och dom med. Snälla se denna perfekta flicka, hon går i varje klass. Hon passar in lite bättre och har sällan egna behov. Är gärna med i elevrådet, bakar, säljer lotter, har bra betyg och nyduschad hel och ren. Men helt trasig innombords.
Jag grottar inte ner mig idetta längre men det gav mig ett sjätte sinne. Jag hör hur folk går, hur dom tar i dörrar, energier i ett rum, stämningar, röster, humör och tystnad….för i bland är detta psykopatens bästa vän. ”Silent treatment”…och den kan säga mer än tusen ord. Och gud nåde dig om du tolkar den fel när du är fem år …ja fem år och ska lita på vuxna som svek dig.
Va inte rädda att fråga, helvetet är hemma. Ge inte upp, så många som har svikit. Fortsätt oavsett om du inte får svar. Sitt ner, ta dig tid. Visa att du finns vid barnets sida oavsett historia.
Man vågar helt enkelt inte. Livet kan bli värre. Så små steg och trygghet och att bli sedd är många nycklar .
Inget barn ska behöva mer VARFÖR!!
