Från våld till frihet – Anna-Lenas berättelse om hur livet vände

Allt började med en fest, en fest där han visade en sida av en man som såg mig, charmade mig och var artig…det skulle snart visa sig att det fanns en annan sida.

Vi dejtade i smyg ett tag, allt för att inte stöta oss med våra ex, nu efteråt kan jag tänka mig att för hans del var det för att han inte alls hade släppt henne utan körde dubbelt …
Från början var det små saker…som att lägga på telefonen i örat på mig , stänga av telefonen efter samtal där vi inte var sams när vi la på…att hålla mig på någon slags sträckbänk i känslor…jag gick såklart på det, det här var ju mannen jag ville leva med…
Första nyåret millenieskiftet firade vi med vänner i fjällen…hans ex ringde flera ggr per dag men jag fick absolut inte svara i hans telefon om han varit med barnen…” Hon är inte klok” sa han” hon är en tiger”…i själva verket var nog tanken på att hon och jag kunde bli vänner värre än allt annat, hon kunde ju avslöja vilken typ av man han va egentligen….

Vi levde i ett destruktivt förhållande där jag miste kontakt med mina söners pappa, allt för att han var svartsjuk och ville veta varför vi pratade med varann… Att vi pratade om barnen var sekundärt det som betydde nåt för han var att pojkarnas pappa eventuellt ville ha mig tillbaka …

Jag fick jobb på ett av världens största kundservice företag och han var inte glad, han hade minsann hört hur firmafesterna gick till där…jag blev så sårad och ledsen som så många gånger förr…jag var inte sån, jag var inte otrogen,  jag började på den arbetsplatsen men ju längre tiden led så tog jag avstånd från fester och till sist viktiga möten som följde med mitt uppdrag som avdelningschef, en position som jag lyckades att ta mig fram till.

Att gå från att sitta på inkommande samtal till att få ansvar för en personalgrupp på 25 var stort för mig och gjorde mycket för mig självkänsla..iaf för ett tag, till sist vågade jag nästan inte vara på jobbet eller på resande fot för det fanns alltid en ursäkt till att korsförhöra mig när jag kom hem…otaliga var de möten jag aldrig gick på…
Efter tre år flyttande vi ihop…i hans hus…jag ville göra om en hel del och det fick jag men ingen hjälp från han och även en massa åsikter på att mina barn skulle bo där på halvtid och hans bara helger…mina barn fick det minsta rummet att dela på från början…det är så mycket som hänt så allt är svårt att få med…
De stora barnen fick till sist ett krypin i Ladan på gården ( vi renoverade den och fick ett rum med badrum till) och det dröjde inte länge innan Han var på min äldsta son över att han inte visat tacksamhet för det rummet som han minsann hade kostade på och det var inga små summor ….jag  vågade inte ifrågasätta hans beteende utan försökte släta över det istället….

Att vara misshandlad både psykiskt och fysiskt gör så mycket med oss saker som vi inte ser, jag hade även utsatts för sexuellt våld men i mina ögon var det bara vardagshändelser…vi gifte oss 2004 och som fru har man vissa förpliktelser mot sin man enligt han….jag gjorde saker på rutin, försökte avläsa varje dag vilket humör han var på, var tacksam när vi hade vänner hos oss för då var han den mannen jag längtade efter att leva med ….när livet kantas av psykisk misshandel, fysik misshandel samt sexuellt våld och ekonomiskt våld då är man eller i det här fallet då har all självkänsla och självförtroende rasat….att anpassa vardagen efter honom var min vardag och jag reagerade inte på alla de saker som jag hela tiden tog hänsyn till. Min äldsta son hade sagt till sin dåvarande tjej att ”om mamma inte flyttar ifrån M så kommer jag inte att åka hem mer”. Hårda ord att höra men jag är så glad att han sa så, det har hjälpt mig i processen att ta steget att lämna….
Att vara kontrollerad från det att man kliver upp på morgonen tills man lägger sig blev en vardag för mig som blev normalt. Allt jag gjorde var att anpassa känna av, styra samtal och besök hem.  Styra barnen så de gjorde som jag visste M ville att det skulle fungera.

Efter år av alla turer där all typ av misshandel funnits så trodde jag att vi nått botten och att han äntligen fattat vad han gjort … Jag hade börjat träna igen som jag hade lagt på hyllan ett tag, jag började på annat jobb och kände hur jag började ta mig ut hemifrån, då kom frågan om vi inte skulle skaffa ett barn tillsammans…för mig var det fantastiskt, han hade ändrat sig och jag kände att det här ror vi i hamn ändå, vår dotter kom och fortfarande så var allt lugnt. Iallafall om man jämför med det som varit men absolut helt destruktivt när jag ser på det idag…jag blev ju låst hemma igen, jag ammade länge vilket också gjorde att jag inte kunde vara borta länge hemifrån, när vår dotter var 1 år blev jag gravid igen, inte för att jag ville men han ville och det såg jag som en kärleksförklaring från han ( vilken idiot jag var) barnet kom aldrig, fostret dog i magen och innerst inne kändes det som en lättnad även om  sorgen ändå blev stor….jag blev gravid snabbt igen men fick missfall som sen visade att det fanns ett foster kvar…då orkade jag inte mer, jag valde att ta bort det under hans protester….ett halvt år av blödningar komplikationer och sorg , det enda jag fick till svar var ” sök hjälp om det är så jäkla jobbigt”….

Det skulle gå några år till innan jag bestämde mig, det gick så långt att han behandlade mina då ganska stora söner illa… Med ett års mellanrum var det psykiskt krig hos oss och för mig var det droppen… Jag hittade en stuga som jag skulle få hyra, jag planerade att flytta i slutet på sommaren det blev den 1 september och det är en av de bästa dagarna i mitt liv.

Sex år har gått, de senaste åren har många hemska händelser och minnen kommit fram, min kropp sa till sist stopp och jag blev sjukskriven…. Jag tog mig inte ur sängen nästan, orkade inte gå och absolut inte träna, jag sov mig igenom dagarna, minnena kom och jag förstod att nu var det dags att möta dom, möta sorgen möta ilskan ledsamheten möts allt som tagit mitt liv ifrån mig.

För 1,5 år sedan vägde jag 17 kg mer än nu, inte orsakat av mat och ingen träning men när träningen är det enda som kan kontrolleras så kan det lätt bli att kroppen säger ifrån, börjar samla allt fett (för vi är beredd på strid och flykt, ”vem vet när vi får äta nästa gång )”… Min kropp har varit stressad i så många år så den tog stopp, samlande på sig allt den kunde både fett och vätska. Hur mycket jag än tränade så gick vågen ”åt fel håll”. Efter den  kraschlandning som kroppen gjorde där jag knappt tog mig ur soffan så har jag sakta jobbat med både psykiskt och fysisk träning.
Jag har fått samtal via jobbet med en fantastisk KBT terapeut, jag har samtal med vuxenenheten på kommunen där de jobbar med våld i nära relationer, jag har kontakt med kvinnojouren.

I början på den här sommaren gjorde jag en polisanmälan på min ex man, tuffa förhör med brottsrubrisering som ”grov kvinnofridskränkning ”samt ” våldtäkt” var det polisen lämnade ifrån sig till åklagare. För att göra en lång historia kort så gick åklagaren på våldtäkt eftersom den händelsen låg närmast i tiden, dvs 2016 alltså tre år efter separationen… Brottet blev nedlagt och man tog inte ens in M på förhör, värden rasade ännu en gång…. Där kunde han gå, tro att han är Guds gåva till kvinnan, inte förstå varför jag inte vill ha någon som helst kontakt bara det absolut nödvändigaste eftersom vi har vår dotter på snart 10 år.
Jag valde till sist med stöd från min fantastiska familj, min nyvunna kärlek, vuxenenheten samt kvinnojour att möta han själv i samtal där jag helt enkelt berättar vad jag kände och vart min gräns går.
Jag gjorde det…utomhus på offentlig plats enligt rekommendation, med stöd av min kärlek och äldsta son.
Jag var rädd, rädd för hur han skulle reagera, vad han skulle ta sig till men samtalet var lugnt och jag fick fram det jag ville, han försökte få mig ur balans några gånger och visst blev det några hårda ord men för mig var det en sån befrielse…

Att få säga allt det här till han var sån lättnad, känslan av att stänga en stor tjock dörr till det förflutna….

Jag har fortfarande minnen som kommer, nästan varje dag, jag försöker att se dom och bearbeta dom, tillåta mig själv att vara sårbar och ledsen men inte fasta där…
Han kommer aldrig fullt ut förstå vad han gjort eller hur han är men det för mig mindre nu än förr.
Jag har så mycket fint omkring mig, ett helt  nytt liv som ligger framför mina fötter och ingen ska nånsin få ta det ifrån mig igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s