Makten i en utebliven signatur – eftervåldet

Vi har väl alla upplevt det. Makten i form av en utebliven signatur. Jag läser från hur många som helst av mina medsystrar hur deras ex inte skriver på för adressändring eller skolbyte, inte medger till vård, underhåll eller precis vad som helst. Makt och våld är som mest effektivt (och osynligt) när det utövas som en icke-handling. Tystnad. Ignorerande. Förnekelse. Oförståelse. Och så den där underskriften han aldrig kommer ge dig. Vad är det med dessa män och deras separationsångest över sin signatur? Varför är den så himla speciell att de ska vara så snåla med att skriva under papper?