Jag är nu 5 år in med eftervåld och det tar verkligen inte slut. Jag har kämpat mig blå för mina barn genom orosanmälningar, utredningar och vårdnadstvister och jag slutar aldrig att förundras över den okunskap som våra myndigheter och lagmän besitter. Jag har blivit skrämd till tystnad med hot om att jag kan förlora … Fortsätt läsa En inblick i eftervåldet
Eftervåld ja... vi skiljde oss för sex år sedan, efter år av psykiskt våld som förvärrades av att jag försökte värna våra gemensamma barns behov av trygghet, omvårdnad, sjukvård och rätt insatser i skolan. Jag fick ständigt motstånd och kritik. Jag utmålades som fånig, löjlig, överbeskyddande perfektionist och det blev givetvis många konflikter kring det, … Fortsätt läsa Barnen drabbas hårt av eftervåldet – ”Katja” berättar
Under min sena tonår hörde jag pappa uttala otaliga gånger hur mycket han hatade mamma och att han skulle döda henne - så jag antar att jag får vara tacksam för att han bara tog sitt eget liv. Men det känns onekligen som att han gjorde det enbart för att straffa mamma och få henne att känna att allt var hennes fel. Som tur är har hon inte tagit på sig "skulden" för detta.
Det var många år av psykisk misshandel där skulden och skammen låg på mig men jag gjorde allt för att motverka att barnen tog skada. Det kunde jag leva med men att mitt barn nu tar skada på grund av eftervåldet det går inte att leva med! Efter två års tingsrättsprocess startade växelvis boende när … Fortsätt läsa Eftervåldet har gjort min dotter sjuk
Han går efter mig, upprepar det jag säger, fast med en annan röst. Jag ber honom att lämna mig ifred. Bara en liten, liten stund behöver jag få vara ifred. Han knackar på dörrarna jag stänger. Knackar. Knackar. Knackar. Jag ber honom sluta, springer in i köket, springer in på toaletten. Han bankar på dörrarna jag stänger. Bankar. Bankar. Bankar.
Det finns en jul som jag aldrig glömmer. Det som skulle bli första julen i frihet, en lugn jul utan magont och tårar men som istället blev ett trauma för livet. Just som jag nästan andats ut och konstaterat att den interimistiska domen nog inte skulle hinna komma innan jul, att vi skulle få en … Fortsätt läsa Första julen i ”frihet”
Detta blir första riktiga julen som skild, då vi fortfarande bodde ihop och firade jul ihop förra året. Skilde mig huvudsakligen för att han varit våldsam och elak mot det yngsta barnet. Jag träffade en ny man kort därefter. Svartsjukedrama, stalkning, misshandel, hot, nedlagda förundersökningar, soc-utredningar har kantat året. Även ledsna barn, där den yngsta … Fortsätt läsa Första julen som skild – eftervåldet
Vi har väl alla upplevt det. Makten i form av en utebliven signatur. Jag läser från hur många som helst av mina medsystrar hur deras ex inte skriver på för adressändring eller skolbyte, inte medger till vård, underhåll eller precis vad som helst. Makt och våld är som mest effektivt (och osynligt) när det utövas som en icke-handling. Tystnad. Ignorerande. Förnekelse. Oförståelse. Och så den där underskriften han aldrig kommer ge dig. Vad är det med dessa män och deras separationsångest över sin signatur? Varför är den så himla speciell att de ska vara så snåla med att skriva under papper?
Jag var fortfarande gravid när jag bad honom flytta ut, men enligt honom så är jag sur och arg för att han lämnade mig. Fast det finns bevisning på att jag skrivit till honom flera gånger att han ska flytta ut, det var jag som skrev ut skillsmässopapperen, det var jag som skrev på först. … Fortsätt läsa Han var allt det som jag ville ha.. Eftervåldet
Det är snart två år sen jag lämnade barnens pappa för att jag inte vågade stanna kvar. Men hade jag vetat hur svårt det är att skydda sina barn så hade jag nog inte lämnat.. Idag har jag enskild vårdnad och vi har nu ”flyttat ut” från det skyddade boendet. Men hur ska man kunna … Fortsätt läsa Jag trodde att jag klev av bergodalbanan from hell, men det var då mardrömmen började på riktigt…
VI BRYTER TYSTNADEN 