Min berättelse: ”Sanna”

Jag blev förälskad i en man som jag sedan tidigare känt ytligt. Han uppvaktade mig konstant och den intensiteten var spännande i min annars så grå vardag. Tidigt målade han upp rosaskimrande drömmar om att flytta ihop, giftermål och skaffa barn.

Men samtidigt ville han inte göra förhållandet offentligt förrän ”jag blivit ren” som han kallade det, ren vad gällde mina tidigare sexuella förhållanden.

Han var rädd för att få höra ifrån andra om vad jag gjort i min ungdom om vi blev ett officiellt par och tydligen så skrämde det honom. Han ville höra min historik ifrån mig och ingen annan.

Jag var så nyförälskad, naiv och helt tagen av hans charm att jag inte förstod innebörden av detta, det insåg jag först långt senare.

Han ville veta om alla förhållanden jag haft i livet – varenda sexuellt umgänge, varenda flirt, varenda kyss, varenda kram med sexuell ladnning o.s.v.

Just då, i början av vårt förhållande, hade jag inga problem med att berätta vilka de personerna var men det slutade inte där… Han ville inte bara veta vilka personer det rörde sig om utan ville in i minsta detalj veta vad som hänt – vem som gjort vad, vad som sagts och så vidare… Denna diskussion stod i centrum av vårt förhållande,  mer eller mindre ända fram till att jag lyckades bryta mig loss 5 år senare.

I början av förhållandet var han öm och hade mycket förståelse för min uppväxt, en annan typ av uppväxt än han själv hade. Längre in i förhållandet så förändrades han och det ömma försvann.

Isoleringen skedde gradvis ifrån ungefär ett halvårs relation. Det började i liten skala med att han inte litade på mina vänner eller blev ”gulligt” svartsjuk när jag var hos en kompis som hade en pojkvän. Han lyckades också färga mig med sina åsikter om mamma, pappa och övriga i familjen – han tyckte att jag och resten i min närhet kom ifrån en mindre bra värld.

Jag undvek till slut alla för att han inte tyckte de var bra eller för att han blev svartsjuk. Jag ägnade honom all min tid och isolerade mig även mot andra på jobbet. Han ifrågasatte hur jag hälsade och tittade på män vilket resulterade i att jag slutade helt att hälsa på män, jag blev rädd och visste inte hur jag skulle bete mig.

Han var otroligt intresserad av beteende och hur man sänder signaler, vilket medförde att han analyserade sönder mitt beteende fullständigt. Råkade jag göra minsta fel i mitt beteende mot andra så resulterade det i en enorm diskussion där han tappade hoppet på mig och vår relation. Det kunde räcka med att jag valde en kassa i affären där en man satt i kassan, trots att det fanns öppna kassor med kvinnor som betjänade. Detta gjorde jag som vilken människa som helst – utan att tänka, men för honom sände jag signaler om att jag inte ville vara med honom.

Den första tekniska kontrollen som kom in i förhållandet var GPS i telefonen, den var ömsesidig så jag kunde även följa honom och det var nog därför det inte kändes som en konstig idé. Det var bara ett gulligt tecken på vår kärlek, att vi inte skulle dölja något för varandra.

Detta var starten på ett antal olika former av teknisk kontroll och övervakning. Den grövsta formen av teknisk kontroll föreslog han något senare och han motiverade det med att det skulle göra honom trygg; kameror… Kameraövervakning.

Detta är något jag skäms så otroligt över att jag knappt vill prata om det. Hur kunde jag tillåta detta!

Med facit i hand så borde jag aldrig ha gått med på det, men just då så lindade han in det i så mycket kärlek och ömhet att jag inte såg det farliga. Vid den perioden pratade vi fortfarande om det kärleksfulla liv vi hade att vänta tillsammans och jag ville inte dela livet med någon annan än honom. Han kändes så stabil, så framgångsrik på alla plan, så klok och rolig. Jag trodde att han var den mesta goda människa jag någonsin träffat, det är den bild han lurar på sina medmänniskor.

Med kamerorna började det riktiga fängelset och några år av rent helvete. Vi installerade IP-kameror i mitt hem och kopplade även in kameran på min mobil så att han kunde följa mig i mitt hem. Vi fixade även detta på hans telefon så att jag kunde följa honom, men i efterhand så har jag insett att det bara var för syns skull och för nyhetens behag. Med tiden så sjönk tiden som hans kamera var på – ifrån ibland till ingenting alls.

Mina kameror var på jämt och han tittade ofta när vi inte var tillsammans.

Med kamerorna kom ännu mer kontroll smygandes. Jag fick till exempel inte sova med händerna innanför täcket – då misstänkte han att jag tillfredsställde mig själv samtidigt som jag tänkte på någon annan än honom. Behöver jag nämna att jag inte gjorde det?

Snabbt ledde detta till att jag inte fick vara utanför bild över huvudtaget när jag var ensam – då fick han ett utbrott och beskyllde mig för att vara otrogen genom att träffa eller prata med någon annan. Vid det här laget var alla vänner och familj borta sedan länge och jag var fången i ett osynligt fängelse.

Han kontrollerade även Internet och jag fick inte vistas där, mer än när jag behövde betala räkningar.

Han nämnde ofta att det gick att skicka bilder med någon form av kod i som gjorde att man kunde övervaka den som tar emot bilden och så vidare, allt för att jag skulle tro att han hade kontroll på allt – även sådant som jag inte var medveten om. Än idag vet jag inte om det var sant eller ej.

Jag mådde allt sämre och något år in i förhållandet var det värsta året, då slog det fullständigt slint och allt eskalerade. All kärlek försvann.

Det fanns bara ”kärlek” när han ville och när han hade fått vad han ville ha så kunde han tvärvända i humöret. Han kunde berätta för mig efter en sexakt att han hade varit tvungen att dricka alkohol för att över huvudtaget förmå sig att ha sex med mig.

Vid det här laget hade jag slutat att leva fullständigt. Jag satt i min säng framför kameran hela tiden, förutom när jag jobbade eller var tvungen att göra något.

En semester gick jag upp runt 15 kg eftersom jag bara satt i min säng och drack. Jag tog till alkoholen för att fly och drack så fort jag hade möjlighet.

Han blev mer och mer hotfull. Han hotade med att lämna mig om jag inte erkände minnen ifrån min ungdom som enligt honom var rätt, trots att jag flera gånger sagt att han hade fel. Han hade en egen bestämd åsikt om hur mitt tidigare liv sett ut och hans sanning var enligt honom den rätta.

Han hintade också om att han hört rykten om mig och hotade att lämna mig om jag inte berättade sanningen. Han vägrade dock berätta vad det var för rykten som han hört. I slutskedet av vårt förhållande så erkände han att dessa påståenden bara var lögner.

Jag visste varken ut eller in längre, kände mig helt galen och hade tappat verklighetsuppfattningen, så jag erkände det han ville. Det gjorde inte saken bättre utan han fortsatte att trycka på.

Ofta så låg jag i sängen – grät och skakade i panikattacker och funderade mycket på om jag skulle lägga in mig på psyket. Det var ju mig det var fel på, det var jag som var galen. Det var mitt liv som var fel.

3 år in i förhållandet fick jag kontakt med min psykolog och anledningen till det var att mitt ex ville att jag skulle ta hjälp av henne att reda ut min historik.

Det tog ett halvår innan jag litade på henne och istället för att prata historik, började berätta om relationen jag var i.

Hon var och är min stjärna. Det var hon som fick mig att förstå vad jag varit med om, innan dess visste jag inte vad psykisk misshandel innebar.

Hon fick iväg mig till en stödgrupp för misshandlade kvinnor och tack vare dessa två kanaler så började jag min inre resa.

Med hjälp av henne och stödgruppen så hittade jag styrka att lämna honom.

Vårt 5 år långa förhållande blev aldrig officiellt och ingen i min närhet vet vad jag varit med om. Jag vågar än idag inte gå ut med min historia officiellt.

Han har hört av sig till och från men jag ger honom endast korta svar tillbaka, om ens något svar. Han kommer aldrig få komma mig nära igen.