Min berättelse ”Mia”

#VIBRYTERTYSTNADEN

Det var som att leva i en värld där ingenting är normalt. Allt var upp och ned och tvärtom. Varje gång jag trodde att jag förstått någonting så gjorde han det till något annat.

Vi träffades för ungefär 4 år sedan och allting gick direkt väldigt fort. Bara ett par månader efter att vi setts första gången så bodde vi i princip ihop. Det verkade bra, han var inte så bra på att hjälpa till hemma, men det var nog bara tillfälligt tänkte jag. Han var ju så trött efter jobbet varje dag. Annars var han gullig, lugn och en sån där person man liksom bara vill luta sig mot. Vi hade lika värderingar, liknande drömmar. När han kom in på en skola norrut så valde jag att flytta med. Det kändes ändå naturligt. Lite läskigt, men bra. Det var dock då mitt helvete började. Han förvandlades och blev en annan person än den jag känt. En riktig gris. Han var ute och festade jämt, kom hem och stank sprit och tjejparfym, hjälpte aldrig till hemma, visade inget intresse eller engagemang för vad jag gjorde och tog noll hänsyn till mina känslor och tankar.

”Jag måste få vila mig när jag väl är ledig” svarade han när jag för hundrade gången kommit hem från jobbet och fick ställa mig och diska diskberget i köket trots att jag var jättetrött och vrålhungrig. Han själv hade bara legat på soffan hela dagen. Jobbade han så hade ju inte tid att diska eller städa. Det var väldigt synd om honom jämt. Framförallt när jag ville att han skulle hjälpa till. Och allt var alltid, ALLTID mitt fel. Jag kunde inte vinna mot honom, jag verkade aldrig kunna göra rätt sak. Det kändes omöjligt att hantera, men ändå försökte jag. Jag vill ju trots allt göra honom glad.

”Det där har jag ALDRIG sagt, nu ljuger du” kunde han säga med den där tonen i rösten som kändes som rakblad i mina öron när jag tog upp något han själv sagt till mig exempelvis dagen innan. Jag borde vetat min plats. Aldrig ifrågasätta. Aldrig säga emot. Aldrig kritisera. Jag fastnade alltid i känslan av att jag inte visste vad som var sant, trots att jag egentligen visste exakt vad han hade sagt. Mitt minne är det inget fel på. Det har det aldrig varit. Trots det snurrade det konstant i huvudet. Han lät ju alltid så säker, var alltid så övertygande. Sanningen var alltid ytterst justerbar och relativ med honom, men jag visste ju egentligen vilken sanning som gällde och det var hans. Om han ändå bara kunde hållit sig till EN sanning.

Efter 6 månader lämnade jag honom. Han hade blivit en hemsk partner som jag inte ville ha i mitt liv. Men något var fel. Jag var trött hela tiden. Kände mig liten och svag. Vi fortsatte ha kontakt och han ändrades igen. Plötsligt var han den partnern som jag så länge längtat efter. Sa att han ångrade hur han betett sig och att det berodde på att han var rädd. Han engagerade sig jättemycket i mina intressen och i mig, gav mig villkorslös kärlek. Min motståndskraft räckte inte till och efter ett antal månader av ”charmande” blev vi tillsammans igen. Ganska snabbt blev jag utbränd när jag märkte att han inte höll vad han lovat. Jag var helt nedbruten och uttömd på livskraft. Han var nu något slags mellanting mellan min drömpartner och min mardrömspartner. Jag förstod fortfarande ändå ingenting. Varför var jag utbränd? Varför mådde jag så dåligt hela tiden? Det måsta ha med min dåliga självkänsla från barndomen att göra, det var ju det han sa också. Det var som att jag krympte hela tiden. Inga av mina vänner dög till för honom, mina intressen var ytliga eller falska. Så jag slutade umgås med mina vänner, slutade göra de saker jag alltid tyckt om. För nu hade han lärt sig en annan mer finslipad manipulativ teknik. Än idag förstår jag fortfarande inte helt hur han lyckades trycka ner mig så pass mycket som han ändå gjorde. Det är otroligt svårt att sätta fingret på hur det gick till. Det var som att han var inne i min hjärna och pillade runt och ändrade på saker och ting. Formade dem efter hans behov. Fick mig att tro att det han sa var i själva verket mina tankar, allt kom ifrån mig själv, inget ifrån honom.

I sammanlagt 2,5 år pågick denna hjärntvätt och tortyr som jag var i med honom. Min kropp klarade till slut inte mer, jag bröt ihop. Då beskyllde han mig för att vara skör som ett asplöv. Skrev hat-mail till mig när jag berättade att jag haft kontakt med en kvinnojour för att jag mådde så dåligt. Jag var en otroligt dålig och egoistisk person som han hade gjort allt för. Och jag, jag hade aldrig gjort någonting för honom. Han ville inte ha mer kontakt med hemska, lilla mig. Detta höll han fast vid tills jag blockerade honom på sociala medier:

”Hur kan du göra så? Det var inte snällt. Jag sa ju bara alla de där sakerna för att jag vara arg, jag menade det inte.”

Jag fick rådet att åka in till psyket av kvinnan i andra änden av telefonen. Hon som inte riktigt hade tid att prata för att det var många som ringde just då. Kvinnorna stod på kö med sina trauman. Jag fick gå på lugnande och vara hemma ifrån jobbet ett tag. Medicinerade bort mina känslor. Det kändes luddigt i huvudet. Ett skönt fluffigt ludd som ändå lät mig vila. Jag sov bort allt. Jag trodde att det skulle vara över där, men då började min resa med att hantera min posttraumatiska stress och läka mina sår. Ett år senare är jag fortfarande inte helt återställd, även om det är otroligt mycket bättre.

Han hör fortfarande av sig ibland och påstår att den hund vi hade tillsammans mår dåligt eller liknande saker som får mig att känna dåligt samvete eller längtan. I början köpte jag det, men nu har jag slutat tro på orden som kommer ur hans mun. I ca 6 månader skrev att han saknade mig och ville ha mig i hans liv. Skuldbelade mig för att jag inte hörde av mig på hans födelsedag, pratade om hur dåligt han mådde. Det visade sig sen att han hade en ny flickvän och hade haft det under hela den perioden. De firade visst den där födelsedagen ihop, var ute och reste större delen av den tiden han skrev till mig.  Jag förstod att de förmodligen träffades de redan innan han och jag gjorde slut. Där och då tog mitt tålamod med hans lögner och manipulationer slut. Nu känner jag mig äntligen fri. Hans meddelanden blir också mindre och mindre frekventa nu när han märker att jag helt enkelt inte bryr mig längre. Han har inget att hämta här längre.

Känner du igen dig? Under rubriken ”Hit kan du vända dig” hittar du information om kvinnojourer etc.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s