Utdrag ur: ”Om jag bara hade vetat hade jag inte insjuknat”

I juli 1977 var vi i Danmark på besök hos en bekant genom mitt exs arbete. På hemvägen kom hans första vredesutbrott. Då hade vi bara bott tillsammans i fyra månader. Det hade varit mycket lyckat och trevligt i Danmark. Vad jag förstod hade jag inte sagt eller gjort något anmärkningsvärt. Helt oväntat vräkte han ur sig kritik, klander och fördömanden. Först blev jag helt handfallen. Vi som var så kära och hade det så underbart. Att då bli så illa behandlad fick mig att bli helt ifrån mig. Trots att jag bad honom att sluta fortsatte han. Jag satt som i en rävsax. Jag frågade vad jag hade gjort för att han skulle bli så aggressiv, men han lyssnade inte på mig utan fortsatte att vräka ur sig elakheter. Det var nära att jag öppnat bildörren och slängt mig ut på motervägen. När vi kom hem uppträdde han som om han inte haft något vredesutbrott. Han var nu på gott humör. Jag var helt förvirrad. Vad hade jag sagt eller gjort som var fel?

Han verkade inte komma ihåg hur han betett sig mot mig. Om jag visat hur ledsen jag var, skulle han ha blivit helt rasande igen. Jag skulle ha blivit anklagad över att vara långsint och trög. Han hade lyckats ta all kraft ifrån mig, så jag gick bara undan. Att be om förlåtelse fanns inte i hans tankevärld.

Under hösten 1977 fick han flera utbrott, men däremellan var han mycket ömsint och vänlig. Han var som att vända en hand. Jag var helt villrådig men tänkte att det nog går över. Vi hade det ju så bra under tiden mellan hans vredesutbrott. Han skulle nog ändra sig ju mer jag anpassade mig. Nu när jag efter många år fått perspektiv på tiden med honom, förstår jag att han bara efter fyra månader som jag bott hos honom tyckte, att det var dags att visa sitt behov av makt och kontroll över mig. Genom att ständigt växla mellan värme och våld blev jag minst sagt förvirrad och osäker. Det var början till hjärntvätt, men det var jag inte medveten om då.

Vi levde enssamma utan barn. Hans son sedan tidigare äktenskap hade flyttat hemifrån och jag var singel utan barn.
Han ville att det alltid skulle vara något på gång annars blev det långsamt. Det var som han hade behov av att fly från sig själv. Därför såg han till att ofta ha middagsbjudningar förutom många representationsmiddagar. Matlagningen, som var kärringgöra, var min uppgift eftersom han varken kunde eller ville stå vid spisen. Under middagarna var han mycket charmerande och underhållande och den som pratade mest. Han gjorde ett mycket sympatiskt intryck. Att ha allas uppmärksamhet på sig hade han ett stort behov av. Att samtala hade han svårt för, eftersom han då var tvungen att lyssna på någon annan. Då såg han uttråkad ut.
En putsad fasad var viktigt. Han var så smart att han inte förlöjligade mig inför andra. Tvärtom talade han mycket älsvärt om mig, men det var i början. Med tiden ändrade han sig och kränkte mig även inför andra.

Jag började märka att han var mycket svartsjuk. Det räckte med att jag tittade på någon annan man. Ibland sökte han upp mig där jag brukade handla. Det tog jag då som att han ville vara tillsammans med mig. Nu förstår jag att han ville ha kontroll över mig.

Godtrogen, naiv och okunnig om varför han betedde sig mot mig som han gjorde, gifte jag mig med honom 1978. Året därpå föddes vår dotter.
Om jag sa eller gjorde något minsta fel såg han som tillfälle att racka ner på mig. Alltså sa jag inte mer än nödvändigt, vilket inte heller var bra.
I början slog han mig inte, det kom senare. Min livskraft försvann mer och mer. Då visste jag inte vad det kunde innebära för min kroppsliga hälsa. Om jag kunde få dagen att gå något så när fick jag vara nöjd. Blåmärken försökte jag dölja. Min rygg började bli krum och min blick vemodig.

När vår dotter var i 10-årsåldern tänkte jag skilja mig. Svaret jag fick var att då skulle han ha hand om vår dotter. Jag var för oduglig för det. Eftersom han mellan vredesutbrotten kunde vara normal besöt jag mig att uthärda till vår dotter skulle flytta hemifrån

Uppgivenheten i själen, vad kan det bli annat än sjukdom.
Gerda Antti.

Att jag uthärdat alltför länge blev jag klart medveten om. Precis när vår dotter flyttat hemifrån 1998 fick jag veta att jag drabbats av hjärntumören meningiom som drabbar mest kvinnor. Att bryta upp i den situationen var bara att glömma. Då det blev komplikationer efter operationen, tryckte jag bara ner den tanken.
Han förändrade sig inte när det uppdagades att jag drabbats av hjärntumör utan behandlade mig som han alltid hade gjort både före och efter operationen. Jag hade bara varit hemma fyra dagar efter att jag kommit hem från lasarettet, då hans aggressivitet och vrede måste ut mot mig.
Efter ögonoperationen året efter hann jag bara vara hemma två dagar då han tog struptag på mig och harklade upp slem som han spottade rakt i mitt nyopererade öga tre gånger i följd.

När jag 2002 var och hälsade på pappa, fick jag budskap från min mamma som gick bort 1999 – samma år jag blev opererad – att jag inte skulle åka tillbaks mer. Så blev det.
Sedan dess har jag varit frisk trots att jag har en del av tumören kvar.

Störande känslor och giftiga relationer har blivit identifierade som riskfaktorer för sjukdomar.
Daniel Goleman

Våra relationer till andra människor har stor betydelse för vår hälsa. Den största risken finns bland de kvinnor som tiger och går undan när de blir illa behandlade av sin partner. För husfridens skull håller de tyst som jag gjorde.
.
En helt ny kunskap är att vi idag vet att tankar och känslor påverkar hjärnan som för cirka tio år sedan upptäcktes vara föränderlig liksom också våra gener. Negativa tankar och känslor orsakar obalans i hjärnan, där de flesta sjukdomar uppstår. Det är inte din hjärna som styr dig – det är du som styr din hjärna.
Att leva i ständig stress hemma, där man aldrig kan koppla av och vila, orsakar större påfrestningar än stressen på arbetet.
Vi måste bli medvetna om att vi låter oss mördas långsamt när vi anpassar oss för mycket.

Oftast vågar vi inte öppna oss, eftersom vi tror att ingen skulle förstå oss eller att det skulle pratas bakom ryggen på oss. ”Inte kan väl han som är så trevlig misshandla sin fru. Nej, det tror vi inte på. Hon har säkert skuld i det.” Därför vågar och vill inte kvinnor berätta om misshandeln. De känner skam och misslyckande att ha råkat ut för en så illasinnad man.

Psykopater troddes vara kriminella innan millenniumskiftet, Om jag hade vetat att jag var gift med en psykopat hade det underlättat. Likaväl att jag inte var ensam om det.
Jag fick en aha-upplevelse och kände igen min mans beteende när jag råkade på rättspsykiatrikern från Kanada Robert D Hares bok ”Psykopatens värld. Utan samvete” som 1997 kom ut i svensk utgåva tack vare professor i psykiatri Sten Levander. Han skriver:

”Jag tror att den fyller ett viktigt ändamål som ren folkupplysning. Många av de som läser boken kommer att få rejäla aha-upplevelser.Nästan alla kommer att bli bättre på att upptäcka när de blir utsatta för manipulationsförsök.”

Robert D Hare skriver bland annat följande i sin bok:

”Psykopater är samhällets vilddjur och de charmar, manipulerar och banar sig hänsynslöst väg genom livet. Efter sig lämnar de krossade hjärtan, gäckande förväntningar och tomma plånböcker. Samvetslöst och utan känslor för andra människor tar de vad de vill och gör som de tycker och bryter därigenom mot samhällets normer och våra sociala förväntningar utan att känna skam, skuld eller ånger.”

Några år efter millenniumskiftet började några böcker om psykopati skrivas

Kvinnomisshandlare finns inom alla samhällsskikt. De kan gömma sig bakom ett gott anseende.

Vi måste prata med varandra om våld i nära relationer. Våga fråga även om den personen inte säger någonting om misshandel. Våld i familjer är oacceptabelt. Det är mannen som ska flytta inte brottsoffret. Brottsoffret ska lyftas fram och därmed försöka få bort skammen hos dem. Det är en hälsofråga som angår alla. Det här är ett mansproblem och vi måste få männen att söka vård.

Vardagens osynliga våld tycks samhället blunda för.

Vi – både män och kvinnor – måste bort ned skygglapparna och inse sanningen. Mäns behov att utsätta andra för våld måste stoppas. Eller ska vi fortsätta att blunda för våldet och låta våra barn fara illa? Hur ska det kunna bli någon förändring om inte sanningen kommer fram?Tystnaden ska brytas med att visa hur många vi är som upplevt och upplever våld i nära relationer. Våra erfarenheter ska tas tillvara och den kunskapen ska förmedlas till samhället. Den kunskapen har varit dold som våldet.

Den största tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.
Martin Luther King

Riv tigandets murar!

Vill du köpa boken: ”Om jag bara hade jag vetat hade jag inte insjuknat” av Ingegerd Bergström kontakta henne på mobil: 0705-196593

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s