Det här är min historia om hur jag har levt med våld i nära relation….
Allt började med att jag började arbeta hos en familj som barnflicka. Familjen hade 3 barn som jag tog hand om medans föräldrarna var iväg och jobbade osv. När jag hade arbetat där i cirka 4-5 månader började jag få känslor för pappan i familjen och han visade väldigt mycket intresse för mig med. Jag var bara 19 år när vi inledde vår relation i hemlighet och han var 9 år äldre. Jag mådde väldigt dåligt över att vi gick bakom ryggen på hans dåvarande flickvän och jag ville verkligen berätta men jag vågade inte. Hon fick reda på det efter cirka 3 veckor och det blev väldigt turbulent för oss allihop.
Det var jätte jobbigt och jag säger absolut inte att jag är oskyldig..jag var en av anledningarna till att deras förhållande tog slut. Men det var inte första gången och det var inte första gången deras relation tog slut pågrund av att han var otrogen. Jag tror att jag fick fram att han hade varit otrogen med 16 andra tjejer under deras förhållande. Ett tag kände jag mig som en i mängden men samtidgt så gjorde han så mycket för mig, han pratade om att han ville bo med mig och sina tre barn och våra framtida barn. Vi skulle köpa hus, bo på landet ja allt det där som jag alltid har drömt om.
Jag bodde fortfarande hemma när allt detta hände och han blev självklart utkastad av sin flickvän så han sov hos mig ibland och ibland hos ”kompisar” som han alltid sa..ja visst var säkert vissa av dom kompisar men jag tvivlar på att alla var det. Jag kommer på honom med att vara otrogen emot mig flera gånger och han blir rasande. Han säger att jag är osäker och att det inte stämmer, gång på gång. Jag väljer att bara försöka glömma det och att inte tänka på det för jag menar han sa ju att det inte var så och att det var jag som inbillade mig saker.
Vi flyttar tillslut ihop i en liten trång lägenhet och vi har hans tre barn varannan vecka. Jag älskade att ha barnen hos oss och det var så mysigt med ett riktigt familjeliv! Men otroheten fortsatte om och om igen. Han kunde straffa mig genom att strunta i att svara mig, inte säga vart han var, vägrade vara i närheten av mig, skrika på mig..ja listan kan göras lång. En gång puttade han även ut mig från sängen för att jag hade somnat i mitten..jag landade på höften och fick ett stort blåmärke och han bara skrek mig i ansiktet sedan somnade han gott och jag grät mig till sömns i soffan istället. Jag valde ändå att stanna trots allt som hänt så tidigt i förhålladet för det var ändå något som höll mig kvar.
Vi flyttade till ett större boende och allt kändes lite bättre! Vi hade pratat om att skaffa ett gemensamt barn så jag slutade med mina p-piller i maj och jag blev gravid i september. 14 oktober 2014 tog jag ett graviditetstest och det visade positivt. Jag grät av lycka och ringde min sambo och jag hörde på honom hur glad han blev. Den dagen kom han hem efter jobbet med choklad, blommor och ett jätte fint kort. Allt var så himla bra och jag tänkte hela tiden att detta är vändningen, nu kommer allt bli perfekt! Men jag hade fel.. 2 veckor efter att vi hade fått reda på att vi väntade vårt första gemensamma barn var han otrogen igen. Jag fick en dålig magkänsla av att han inte alls skulle jobba som han sa och han var 3 timmar tidig hem och skyllde på att det inte blev en hel kväll med jobb. Jag frågar då om han kan visa mig att han blivit tilldelad jobbet och han börjar redan då försvara sig med att säga ”vi ska ha barn tillsamman och du litar inte på mig!?”
Han gjorde allt för att jag skulle tro att det var mig det var fel på, att jag bara inbillade mig och var dum. När jag sedan hittar bevis på att han faktiskt hade haft sex med en annan så drog han omkull mig, sa att jag skulle packa mina grejer och vara ute dagen efter samt göra abort. Jag sprang ut för mitt liv för jag visste inte vad han skulle göra emot mig..Jag var ute i flera timmar och vågade inte gå hem förens jag frös så mycket att det gjorde ont. Det var sedan jag som fick be om ursäkt för att jag hade tittat i hans telefon.
Tiden gick och jag visste väl innerst inne att han inte var trogen emot mig. Jag längtade så mycket efter vårat barn och jag fokuserade mest på det och hans tre barn. Jag var den som tog det största ansvaret hemma med matagning, städning, handling, barnen osv vilket egentligen inte gjorde mig så mycket. Men kvällarna var jobbiga för mig för jag var fruktansvärt ensam, han jobbade kväll och jag satt ensam hemma. Mina vänner tyckte inte om honom så dom tog avstånd och jag hade inte körkort så jag kunde inte ta mig någonstans.
Två månader innan våran son föddes flyttade vi ännu än gång och jag tänkte ännu en gång att detta kanske var det som behövdes för att vi skulle få det bra, men nej..det var mycket bråk, han var konstant otrogen, han kunde ta tag i mina armar för att tillrättavisa mig när han blev arg osv. När våran son väl föds är jag så lycklig men samtidigt så olycklig. Jag grät varje kväll när sambon åkte iväg för att jobba eller ”jobba” jag visste ju aldrig vad han gjorde. Ibland kändes det som om jag var ensamstående till fyra barn men det gick, jag kämpade på för kärleken till barnen och kärleken jag fick av alla fyra barnen.
När sonen sedan var runt fyra månader så tvingades vi att flytta igen. Allt fortsatte som vanligt den enda skillnaden var att han hade börjat bli mer fysiskt aggressiv. Han hade en vårdnadstvist med sitt ex och han var uppe i rätten för misshandel på henne och en massa annat så jag tänkte hela tiden att det var därför han blev mer aggressiv. Jag minns en gång när han tog upp en ljuslykta i glas och sa: ”vart i huvudet ska jag kasta den på dig så att du fattar?!” innan han kastade den i väggen sen tog han upp en till och gjorde samma sak igen och den tredje kastade han bara i väggen. Det var glassplitter överallt så jag tog våran son och åkte därifrån. När jag sedan vågade mig hem igen fick jag städa upp allt glas.
Jag hade länge tänkt att jag skulle lämna honom men det tog tid att väl komma till skott. Jag tänkte hela tiden på barnen, jag älskar ju hans barn och jag visste att jag inte skulle få träffa dom mer. Men när sonen var 8 månader så vågade jag äntligen bryta mig loss. Jag lämnade honom i februari 2016. Jag tog alla mina och sonens kläder när han inte var hemma och flydde till min mamma.
Det finns så mycket mer han gjort under vårat förhållande men det skulle ta en evighets evighet att skriva allt så detta är bara en liten del av allt. Men efter att jag lämnade honom så skulle han se till att jag skulle få ett helvete. Han hotade mig, trakasserade mig på sms och samtal, tvingade mig att han skulle ha sonen varannan helg då han hade sina andra tre barn. Jag börjar polisanmäla honom i juni 2016 och han bara fortsätter och tillslut får jag ett kontaktförbud. Han spottar mig i ansiktet vid överlämningar av sonen, säger att jag är en hora, mordhotar mig, skriver elaka saker och använder barnen emot mig, speciellt våran lilla son.
Läs vad som hände sedan under rubriken: Eftervåldet
VI BRYTER TYSTNADEN 