Min berättelse om eftervåldet ”Paula”

För ett år sen när vi hade bröllopsdag så var mitt ex på mitt jobb dagen innan och sa att ”vi väl alltid kunde fira vår bröllopsdag iaf”. Jag sa: ”nej, varför skulle vi?”. Dagen efter på vår bröllopsdag så hade han lagt upp öppet få sociala media och taggat mig; ”Att vi har trots allt varit tillsammans i 28 år och varit gifta i 16 år, så vi kan väl ha det som ett datum vi firar”. Jag blev paff av att läsa det, visade min anställda, han frågade hur många dagar sen det var jag flyttade, jag räknade ut att det var 144 dagar sen. ”Skriv då det som en kommentar till hans inlägg”, så jag skrev: ”Trots allt är det 144 dagar sen vi separerade och jag har inte alls lust att fira vår bröllopsdag”.

Grejen är att jag inte har fått mer än mina målargrejer och delar av min bokföring från vårt fd gemensamma hem, så förra hösten bråkade vi mycket om det. Vi hade bestämt att jag skulle komma med två av våra gemensamma vänner och hämta mina saker, men att han ville att jag skulle komma hem till honom och tömma en skänk som han ville bli av med. Jag ville ha med mig en kompis men det fick jag inte, utan han ville att jag skulle komma själv. Jag åkte dit och började sortera upp våra saker i skänken, mina grejer i kartonger och hans på golvet. Det är två lådor högst upp där han i ena lådan har viktiga papper, jag tog lådan och skulle bara vända den upp och ner på bordet, då blev han vansinnig. ”Du rör inte mina papper” skrek han. ”Jaha är det något hemligt där eller?” sa jag. Då sa han att han hade ringt polisen i förväg ifall att jag skulle börja bråka. Jag blev väldigt arg och skrek: ”är du helt dum i huvet som ringer i förväg din fega jävel”. ”Så många gånger som jag skulle behövt ringa och du har förbjudit mig och slagit sönder telefoner”.  Han ringde upp polisen och hade hörselskydden med bluetooth i.  Han vräkte omkull mig och sa att jag skulle ut ur hans hem! Jag skrek ”jag vägrar åka utan mina grejer”. Jag spjärnade emot med ben och armar i dörrposter, han släpade mig i benen för att få ut mig, när jag inte släppte taget med händerna så sparkade han på händerna. Han släpade mig i fötterna nerför betongtrappan som har 10 trappsteg, så jag blev blåslagen på hela kroppen. Det ösregnade ute, och min jacka, skor, telefon och väska med bilnyckeln låg i köket. Jag skrek hela tiden att han försökte döda mig och att det enda jag ville var att få mina skor, telefon och bilnyckel så jag kunde åka därifrån. Jag hoppade in genom vedluckan och sprang upp för källartrappan, dörren är trasig där så han stod lutad emot den så jag inte skulle komma in, jag puttade och skrek så polisen skulle höra mig att det enda jag ville var att få mina grejer. Jag fick in armen i dörren och tänkte dumt nog att han skulle låta mig gå in och hämta dem, men han tryckte ännu hårdare och slog på dörren tills min arm inte orkade längre. Jag sprang ut och skrek: ”jag är ute nu”. Han gick till andra dörren och slängde ut mina saker, jag åkte fort iväg till en kompis. Hon ville ringa polisen, men jag förbjöd henne, för  jag försvarade honom fortfarande och sa att jag inte ville att han skulle hamna i fängelse.

Nu har jag äntligen kommit så långt att det är mer och mer sällan som jag drömmer mardrömmar om honom.

I dagsläget har jag fortfarande inte fått mina saker från mitt förra liv som varade i 28 år, men har gått vidare och vill inte ha en pinal därifrån längre för mitt liv är värt så mycket mer är materiella saker.

Jag har polisanmält alla de misshandelstillfällena som jag orkar få fram ur minnet som skett de senaste 5 åren, men har inte så stora förhoppningar om att det blir åtal väckt. Är rädd för att han har gjort en anmälan på den gången han ringde polisen, men jag hoppas i mitt stilla sinne på att kvinnofridskränkningar väger tyngst…men är väldigt tveksam.

Jag är just nu sjukskriven för alla händelser, men hoppas på att komma tillbaka till att orka något ganska fort. Min plan är att hjälpa kvinnor i samma situation som jag varit i, genom att hålla föreläsningar för sociala myndigheter och på gymnasieskolor. Så att de som jobbar där kan förstå att det inte bara är socialt missanpassade kvinnor som är utsatta, och att eventuellt få unga tjejer att se mönstren som dessa män/killar har.

/Paula