Ur självbiografiska boken: ”Isolerad i Paradiset”

Han drar mig i håret

Jag minns det klart och tydligt, den första gången Ashmed drog mig i håret och den psykiska misshandeln övergick till att bli fysisk.

Det var en kall vinternatt på Mallorca. Vi befann oss i sovrummet i Ashmeds nyinköpta fyra i Camp de Mar efter att ha bott tillsammans i ungefär 1,5 års tid. Den kvällen hade vi grälat om något som hänt tidigare under dagen. Efter det gick jag och lade mig, men jag kunde inte sova utan låg och grubblade över vad jag hade gjort för fel.

Assmed hade som vana att gå i säng väldigt sent och när han väl kom in i sovrummet, klockan kvart i tre på natten, låg jag vaken. Jag ville prata om det som hade hänt och kunde inte sova. Han ville sova, inte prata, försöka förstå eller analysera.

-Snälla Ashmed. Varför är du så arg? Jag vill bara prata.

– Och jag vill sova.

-Men snälla, jag kan inte sova. Varför är du så arg? Har du haft en dålig dag?

-Nej.

-Men vi är väl två vuxna människor. Varför kan vi inte prata om det som har hänt?

-Tyst! Jag vill sova!

-Snälla Ashmed.

Inget svar…

Innan jag hann reagera kände jag hur Ashmed tog tag i min långa blonda kalufs och släpade mig ut ur sovrummet. Bort till hallen, några meter därifrån. Han vände sig sedan om för att återvända till sovrummet och stängde dörren efter sig.

Skrek jag? Jag minns inte. Men jag grät, och grät. Jag vet inte hur länge, men under ganska lång tid. Jag satt kvar på platsen där Ashmed hade lämnat mig och försökte minnas vad som hade hänt innan incidenten, vad jag hade sagt eller gjort för att detta skulle hända. Var det mitt fel? Varför kunde jag inte bara ha varit tyst och låtit honom sova?

Jag tänkte att jag nog borde ringa till någon, men vem skulle jag ringa? Jag hade träffat Ashmed på Internet och flyttat från Málaga till Mallorca för hans skull, så vid denna tidpunkt hade jag ännu inte lärt känna så många vänner på ön.

Min enda vän var en nyfunnen svensk tjej som jobbade på en fastighetsförmedling i Cala d′Or, men hon bodde på andra sidan ön och jag kände inte henne så pass väl att jag kunde ringa mitt i natten för att berätta om mina ”relationsproblem”.

Jag hade även börjat ta avstånd från mina vänner i Málaga eftersom de inte gillade Ashmed särskilt mycket, så jag kände mig ensam. Det var sanningen, jag var isolerad från min omgivning, mina vänner och min familj och manipulerad att tro att jag inte var någon utan honom, på en paradisö som blev mitt helvete under flera års tid.

Oavsett vilket, vem ringer man klockan kvart i tre på natten om något händer och det är något som man inte ens kan berätta för sin närmaste familj? Efter en stund kändes det så surrealistiskt. Hade det verkligen hänt? Jag kanske hade drömt det hela?

Jag var så trött och jag skulle ju jobba dagen efter, så jag började tänka på hur svullna mina ögon skulle vara efter allt gråtande och att jag var tvungen att försöka sova. Jag lade mig på skinnsoffan i vardagsrummet, men där fanns det ingen filt och jag började frysa. Det dåliga samvetet smög sig på. Kanske var det mitt fel trots allt …

Jag kände att jag skulle behöva ta mig till sängen för att få sova en stund. Jag smög in i sovrummet igen. Ashmed sov. Jag tittade på honom. Där han låg såg han så söt och oskyldig ut. Kanske hade jag drömt trots allt? Jag lade mig ned. Bredvid honom. Tillslut somnade jag.

Morgonen efter var allt som vanligt igen. Assmed verkade vara på bra humör. Ingen sade något om det som hänt klockan kvart i tre natten innan. Jag ville fortfarande prata, men nu vågade jag inte försöka igen. Assmed kysste mig på kinden när han klev in i köket. Jag förblev tyst. Sedan var ordningen återställd. Han gjorde sina sysslor, jag gjorde mina. Jag fick ännu en puss på kinden. Vi åkte iväg på varsitt håll och jag förträngde allt. Jag ville inte inse och jag visste inte hur jag skulle reagera.

Men hur berättar man? Hur går det att förklara för någon annan? Det kanske inte hade hänt? Kanske var det trots allt bara en dålig mardröm. Om det hade hänt så var det nog egentligen mitt fel. Jag ville ju prata och han ville sova. Han brukade ju inte vara så här. Egentligen. Han var ju faktiskt snäll, ibland. Så hur kan man berätta? Vad säger man? Han drog mig i håret? Det ger inte riktigt en rättvis bild av situationen. Så försvarar man honom fastän man vet att det inte är så en sund relation fungerar och fastän man aldrig någonsin trott sig kunna falla offer för en våldsam man…

Detta är ett kapitel ur Eva Karlssons självbiografiska bok ”Isolerad i Paradiset”: Klicka på länken om du vill veta mer eller beställa boken: www.isoleradiparadiset.se

44219144_305600050025371_3772754123833737216_n

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s