Natten till den 24 december 2012 var första gången jag ringde 112. Jag var gravid i 6 månaden och vi hade precis flyttat ihop i vår nya vackra villa. Det var den natten han fick sitt första riktiga fysiska utbrott. Slet upp mig mitt i natten och skrek. Kastade ner mitt täcke i källaren, tryckte upp mig mot väggen och kastade min mobil i marken så den gick i tusen bitar. Jag var en hora som legat med så många män innan jag träffade honom. Det kom han att tänka på just den natten.
Det var första gången jag ringde polisen och han fick sitta en natt i häkte. Sedan kom han tillbaka på morgonen. Stängde in sig i ett av rummen och stannade där. Julafton blev inte så mysig. Vår första jul.
Det var inte den enda dagen han slog och kallade mig hora. Inte den enda dagen polisen kom hem till oss. Inte den enda dagen grannarna stod i fönstret och tittade utan att någonsin göra eller säga något. Inte den enda dagen barnen blev vittnen till våld. Men varje år var det den dagen, natten till den 24 december, som han mådde som sämst.
Varje år natten till den 24 december fick han utbrott. Satt uppe och vältrade sig i mörka tankar om vilka jag haft sex med innan vi träffades. Väckte mig och bråkade. Skrek, slog och kastade saker. När barnen kom väckte han dem också. Det blev en jultradition.
Under de fem år vi levde tillsammans firade vi inte en enda julafton ihop. Han har fortfarande aldrig firat jul med sina två yngsta barn. De är fem och tre år gamla. Treåringen minns inte våldet. Minns knappt pappa. Femåringen minns. ”Pappa slog dig, mamma”, säger han ibland. Nu slipper de se det.
Det här är min andra jul i frihet. Utan våld. Barnen får fira tryggt med mormor och morfar, klappar, julmat och tomte. Medan han sitter ensam och vältrar sig i sin bitterhet över hur hela världen är emot honom.
Tänker på alla som fortfarande är kvar i helvetet. På alla som kommer att vara där. Och på oss som nu är fria.
VI BRYTER TYSTNADEN 