Det finns ett mönster som tyder på att det ofta är samma män som förtrycker, kontrollerar och utsätter sin partner för våld som utsätter sina barn för sexuella övergrepp. Vi behöver öppna ögonen och öka kunskapen om det här. Vi bad därför Karro som själv var utsatt av sin pappa och som står bakom@barnensomsverigesviker att dela med sig av sin kunskap och sina råd:
”När ett barn berättar att hon eller han har varit utsatt för övergrepp av en vuxen i nära relation så rasar många liv totalt. En del gör allt för att hjälpa barnet och finnas där men en del väljer också att ta avstånd från barnet. För mig så blev det både att vuxna och släktingar tog avstånd från mig och bara försvann. Det kändes som om jag hade förstört allt genom att berätta om min pappa och att det var mitt fel att de valde att ta avstånd.
Jag som bara var 13 år gammal när jag berättade för min skolsyster behöver alla mer än vad jag någonsin har behövt innan. Men sveket gjorde att jag valde att hålla tyst om vissa saker och en förhoppning om att alla skulle komma tillbaka och finnas där. Men de gjorde de inte och det behöver de inte göra nu heller.
Ett barn som har överlevt övergrepp behöver höra från andra att de tror på en och att det inte är barnets fel att de har blivit utsatta. För att jag tror att man aldrig får nog av just den meningen att: ”det är inte ditt fel”. Jag hade önskat av vuxenvärlden att jag fick höra de mer för att när jag valde att berätta den 11 November 2015 så skyllde jag på mig själv en lång tid efter för att barn får oftast höra från sin förövare att det är barnets fel att de gör så.
Vuxna måste lära sig att alltid ta barnets perspektiv när det handlar om de här sakerna. Det är ALDRIG ett barns fel att inte vuxna vet vad gränsen går utan bara den vuxnas fel. Vissa dagar kan kännas som allt är ens egna fel och att man får skylla sig själv men nej det är fel och då är det extra viktigt att få höra att det inte är ens egna fel.
Krama aldrig barnet om inte barnet vill det själv för att det kan kännas extra obehagligt att inte ha kontrollen själv över vad som händer med kroppen. Läkare, skolpersonal och alla andra som jobbar med barn borde gå en kurs i hur de ska bemöta ett barn som har varit utsatta. Just för att vissa ställen och händelser kan påminna om övergreppen. Det kan vara som hos läkaren att barnet känner att de inte har kontrollen över sin kropp längre. Eller i skolan eller på en buss att det kommer en speciell doft som påminner om övergreppen eller andra triggers.
Efter ett övergrepp mår barn oftast väldigt dåligt psykiskt och som det ser ut just nu upplever jag att vuxna som jobbar med barn får alldeles för lite utbildning inom den psykiska ohälsan vilket gör att barnen inte får den hjälp som de behöver. Barn som är utsatta för övergrepp är oftast oroliga och mår dåligt över något de inte kan säga. De kan drömma mardrömmar, kissa på sig, ha svårt att äta, bli mer ilsken eller tappa intresset för saker som de har tyckt om innan. Men också ha svårt att koncentrera sig i skolan, vara rädd för vissa saker eller när det kommer in en person i rummet utan förvarning är också väldigt vanligt. För att då signalerar kroppen att vara rädd hos barnet och försöka skydda sig. Då kan barnet slänga ur sig saker som: ”nej sluta” eller ”nej, jag vill inte”.
Men vissa barn signalerar inte alls något och är väldigt svåra att upptäcka men vid minsta lilla tecken våga fråga och prata med barnen och visa att du finns där och lyssnar. Ge inte upp om du misstänker något och när barnet väljer att berätta anmäl men var där för barnet hela tiden och visa ditt stöd för att det behöver man ha när man vågar att öppna upp sig. Försvinn inte och tveka aldrig på att barn ljuger om de här sakerna.”
