”Linneas” berättelse om våld i nära relation och samhällets svek

Jag levde i en destruktiv relation där hot om våld alltid hängde i luften, det förekom en psykisk misshandel dagligen och ingenting jag gjorde dög. Från att alltid ha varit den levnadsglada tjejen som älskade livet var jag tillslut bara en blöt fläck på mattan. Min omgivning såg, mina arbetskamrater såg, ALLA såg, i flera år.. jag lyssnade aldrig, det skulle bli bra, för vi hade ett barn tillsammans och det var min skyldighet att stanna. Ingen skulle nånsin älska mig, jag skulle aldrig ha råd med en bostad, för det berättade han för mig dagligen. Han strök mig över kinden med nycklar och berättade hur tacksam jag skulle vara över att han inte tog nycklar och slog ihjäl mig.

Min bästa kompis och min pappa räddade mig men jag trodde aldrig att det skulle kosta så mycket. Att rätten till att leva mitt eget liv skulle kosta mig allt! En dag tog pappa mig i handen och sa ”kom jag ska visa din nya lägenhet”. En underbar liten tvåa i staden jag kom ifrån och allt jag behövde göra vara att göra slut. Min familj peppade mig, berättade att de väntade utanför och han skulle aldrig ges tillfälle att röra mig.

Jag gjorde slut, han tog våran son och åkte till annan ort för att fira nyår i ett par dagar. Jag stannade och packade ihop mina saker tillsammans med min bästa vän. Vi packade och grät men det skulle bli bra nu. Om jag levt i ett helvete innan så var det inget mot vad som skulle komma. Att samhället svek mig och min son, jag kommer aldrig förstå.

Nu började terrorn, hotsms och samtal. Men jag litade på att vårt välfärdssamhälle skulle fånga mig och ta emot mig. Jag hade arbetat upp modet att berätta min historia och jag litade blint på att socialtjänsten skulle förstå. Han kom med handskrivna kontrakt gällande vår son där det stod att han skulle ha honom och att jag skulle stå tillbaka. Jag vägrade, pratade med socialtjänsten och familjerätten i min nya hemkommun som lyssnade och förstod. Jag kände mig trygg i att min son skulle få följa med mig och komma bort ifrån det våldet han upplevt.

En dag kom det, käftsmällen från helvetet, brevet från en advokat och stämningsansökan var ett faktum! Han stämmer mig på vårdnaden om våran gemensamma son och här börjar en lång rättslig process utan lyckligt slut. Vi utreds av socialen och familjerätten. Jag berättar min historia, öppet och ärligt. Han berättar sin, vilket är en helt annat verklighet än den vi levt i. Familjerättens utlåtande blir, ”att eftersom jag aldrig polisanmält eller kan bevisa något annat än smsen anses det att ord står mot ord och han anses vara oskyldig.” Socialtjänsten underförstådda mening är att jag ljuger och han talar sanning. Jag tappade allt förtroende för socialtjänsten. Det trillar in mängder av orosanmälningar angående min son och hans pappa men ingen vill lyssna. Socialtjänsten i min hemkommun vänder mig ryggen, hänvisar tillbaka till socialtjänsten i hans hemkommun.

En dag tar han vår son och åker på semester. I fyra veckor kämpade jag för att ens få höra hans röst eller få veta vart de befinner sig. Vi blir tilldömda en medlare, för att försöka prata med varandra men utan resultat. Vi spenderar 15 minuter där inne och under dessa har han hunnit hota mig och pekat finger åt mig flertalet tillfällen. Tillslut avslutar medlaren mötet med orden att han inte kan hjälpa oss. Han råder mig att fullfölja rättegången och han säger sig förstå mina känslor. Medlaren håller mig kvar på kontoret tills han är säker på att min sons pappa försvunnit helt, medlaren är rädd att jag skulle råkat illa ut annars.

Väl i samtal hos domare har jag tappat allt förtroende för myndigheter och min sons pappa hade tillgång till en dyr advokat. Jag fick genom rättshjälpen hjälp att få en advokat men han vann den rundan. Och allt på grund av att jag inte har några synliga bevis som styrker min mardröm.

Samhället valde hans sanning framför min och den som är drabbad är min son. Det sista jag hörde från socialtjänsten var förra sommaren då pappas nya ex anmält honom för våldtäkt och olaga hot. Då har min son sagt i samtal med socialsekreterare att han är rädd för sin pappa och inte vill bo där. Jag frågar kvinnan på socialtjänsten om det känns bra i magen att min sin bor där? Hon svarar: ”Som en mamma till en annan mamma, så nej, jag hade aldrig tillåtit det. Men jag kan inte hjälpa dig. Ring en advokat.”

Det här är en del av min historia, jag ville bara få dela med mig av den så att jag slipper bära den ensam.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s