”Minna” sätter ord på och försöker förstå den psykiska misshandel hon utsatts för

Jag har fysiskt lämnat en relation som varit och är destruktiv. Är fortfarande kvar i den psykiska delen av relationen dock, eftersom det tar tid att ta sig loss mentalt även om man lyckas med konststycket att blockera honom helt på telefon, sociala medier och fysiskt flyttat.

Jag är själv socionom och speciellt kunnig inom våld och trauma. Ändå gick jag rakt in i detta, stannade tre år och känner mig i nuläget extremt förvirrad. Relationen innehöll ingen extrem svartsjuka och han var inte den som hela tiden ville kontrollera allt jag gjorde eller var jag var. Relationen innehöll inte stora mängder fysiskt våld riktat mot mig (jag fick blåmärken vid ett tillfälle) men innehöll annan typ av våld. Det som jag inte förstod var våld men som jag idag lärt mig är psykiskt och latent våld.

Det här är inte så himla enkelt och självklart, våld och förtryck kan se ut på många olika sätt. Mitt ena barn har många ggr blivit tagen alldeles för hårt i och har vid några tillfällen dessutom sagt att han blivit sparkad och nypt. Hans biologiska dotter har fått både möbler o saker sönderslagna av sin pappa. Han har vrålat vidriga saker till henne och jag har hört (inte sett) klatschar vid ett par tillfällen vilka åtföljts av flickans -”Pappa! Du slår mig!! ” Jag har sett honom tvinga upp munnen på henne och tvinga in mat. Mat han ansett att hon skulle äta men som hon inte gillade/ville äta. Detta medans han vrålar och hon gråter: ”Hon bara tramsar, om jag gör såhär så förstår hon att det inte är lönt att tramsa med mig o så äter hon sen”, var hans förklaring till varför han gjorde som han gjorde. Flickans lillasyster och mina barn har sett o hört allt detta hända. Vid flertalet tillfällen. Jag har idag förstått att när barn ser andra i familjen utsättas för våld, så utsätts barnen för psykiskt våld. Så mitt barn blev utsatt. Hans barn blev utsatta. Varför gick jag inte bara, han slog ju inte mig? Så, jag har inte blivit slagen. Jag är inte 100% säker på att barnen blivit slagna heller, men jag är helt säker på att jag o barnen upplevt saker som inte är okej.

Jag har hela tiden beskrivit honom som lite hård i sättet o rätt kall. Att han har svårt att se andras behov. Men inget annat. Jag har lagt resten av förklaringen till våra problem på mig. På min känslighet, på min ångestbenägenhet ”det är inte relationen det är fel på eller det han gör, utan det är jag som hamnat i en period av högre ångest bara, det är jag som tar illa upp av allt. Det är jag som skadats av det jag gått igenom tidigare i livet (vilket är en hel del)”. Eller på att vi har olika bakgrund, olika sätt att se på saker, på barnuppfostran, på vikten av respekt och ärlighet. På graden av öppenhet som bör råda i en relation.

Efter orosanmälan som min sons psykolog gjorde pratade man med mig om psykiskt våld och visst fysiskt och ekonomiskt våld. Jag fick göra en FREDA och en hot och riskbedömning. Erbjöds jourlägenhet. Jag hade svårt att ta in. Svårt att se att det vi upplevt var så allvarligt. Han hade ju aldrig (typ) slagit oss. Jag var inte rädd för mitt liv. Jag visste att varken jag eller barnen mådde bra, men hans förklaring hade alltid varit att vi (jag o mina barn) verkade vara en annan sort, en svagare sort som inte kunde hantera livet och vad det krävde. Och det stämde ju rätt väl överens med hur jag själv resonerade, så jag tog det för sant.

Nu efteråt, när vi är därifrån fysiskt så är det sjukt svårt. All skam, all skuld, allt tvivel, all längtan och all sorg. Jag känner mig söndermanglad känslomässigt och ifrågasätter allt. Han försöker nu använda mig som en snuttefilt. När hans försök att hitta någon ny misslyckas så kommer han till mig och är gullig och go någon dag, tills han inser att jag inte kommer sluta ställa krav och bara falla i hans famn igen. Då övergår han till att ignorera eller försöker trycka till mig så gott han kan. Sedan börjar det om någon vecka senare. Han vet att det jag mår allra sämst av är när han slutar kommunicera och ignorerar mig, så jag tror att han tänker att ju fler ggr han ignorerar mig desto mer panik kommer jag få och desto snabbare kommer jag släppa mina krav på förändring hos honom och komma tillbaka.

Jag blockerar honom i omgångar men det är svårt. Mina känslor var och är ju äkta, jag sörjer, gråter och känner att det där sabla hoppet och tilltron till det fina inne i varje människa, ju även gäller honom och vår relation. Egenskapen hos mig som egentligen är så vacker, har blivit min värsta fiende. Vissa dagar är lättare och andra är det tårar från morgon till kväll. Mardrömmar. Saknad. Ångest. Ilska. Dåligt samvete. Skam. Sorg. Sorg. Sorg. I alla dessa känslor och i allt detta kaos så blir jag ändå lite starkare. Tror jag. Jag tror (iaf vissa dagar) lite mer på det jag upplevt, bevittnat och känt. Och tror lite mindre på den verklighet som han försöker trycka på mig, soc., familjemedlemmar och gemensamma vänner samt alla han möter till ex. kassörskan på Ica.

Han vill verkligen att alla ska tro/förstå att det är jag som är hemsk och galen och att han varit ett helgon som försökt stå ut med mig. En annan alternativ förklaring han oxå verkar använda i vissa sammanhang där det gynnar honom, är att vi haft en helt vanlig relation som nu olyckligtvis tagit slut, inget mer med det. Vi hade olika syn på barnuppfostran och valde att bli särbo. Båda versionerna känns väldigt långt från den verklighet jag levt i. Har fått kontakt med hans ex och hon berättar om samma känslor, beteenden och fungerande hos honom när de levde ihop. Det stärker mig också. Iallafall delvis.

Men, det jag funderar mest över, är det där som kallas psykiskt våld. Det där som inte skapar några rubriker. Det där som håller en kvar i så sjuka situationer och relationer. Det som inte ger några blåmärken utan som istället vrider om dina sinnen, din uppfattning och din tilltro till dig själv totalt. Det där som gör att man som utsatt gradvis tystnar. När man inte blir lyssnad på i vardagen. Bokstavligen. När jag pratar tar han sin mobil och börjar surfa, kollar facebook, blocket eller kommenterar något som händer där i mobilen. Ger aldrig någon respons på det jag berättar. Minns aldrig i efterhand vad jag sagt. Frågar inte hur jag mår, hur min dag varit, vad jag gjort, vad jag känner osv. När man blir totalt ignorerad i dagar och veckor för att man sagt nej eller satt en gräns. Jag menar totalt. Man blir inte ens tittad på, inte tilltalad, inte fysiskt berörd, alla planer som görs exkluderar mig o mina barn. Det bjuds in vänner fastän jag ligger rödgråten i sängen, utan min vetskap. Osv.

När jag blivit skrikt på många gånger och kallad fitta, sjuk i huvudet, sjukligt svartsjuk, idiot, störd och galen. När det kastats saker efter mig och diverse dörrar och möbler gått sönder. Då tar jag verkligen inte upp något till diskussion förrens det i princip handlar om liv och död. När jag blivit sjukskriven, utmattad o har stora sömnproblem så ligger han med TVn på inne i vårt sovrum fram till 01-02 på nätterna och när jag protesterar så säger han att jag kan gå och lägga mig på soffan om det inte passar. Alternativt själv stampar ut, ilsk som ett bi och lägger sig på soffan, somnar där och ignorerar mig sedan.

När jag tillslut inte säger ifrån när han verbalt utsätter eller skrämmer min barn, för att bråket som kommer om jag säger ifrån, dels kommer skrämma barnen ännu mer och jag då kommer få skulden för även det, och dels för att skrikandet/utfrysningen/de kränkande orden jag får höra är mer än jag mäktar med. Hur jag åker hem varenda eviga dag från jobbet med hjärtklappning och ångest o undrar vilket humör han kommer vara på när jag kommer hem. Inte för att jag är rädd för att jag ska bli slagen utan för att det är så oerhört vidrigt att bli totalt utfryst och ignorerad i sitt eget hem av han som säger att han älskar mig över allt annat.

När han hotar med att ta livet av sig varje gång jag påtalar att det han gjorde faktiskt var ordentligt galet och han inte kan slingra sig ur situationen. När man tillslut utvecklar panikångest o blir liggande o hyperventilerar på badrumsgolvet. Då när han tittar ner på mig och med dräpande tonfall säger: ”alltså du är galen på riktigt. Du borde låsas in” och sedan går och lägger sig. Du hör honom snarka fem minuter senare när du fortfarande ligger och kämpar efter luft på badrumsgolvet. När han pratar skit om dig o ljuger om dig till dina barn så de tillslut heller inte vet vem de ska lita på. När han ändrar uppfattning om vad som hände den där gången då jag faktiskt fick blåmärken. Om hur han först gråter, lovar bättring, skäms och till och med friar av dåligt samvete och två månader senare hävdar att jag minsann slog honom också och att det var han som försökte skydda barnen från mitt skrikande. Och jag bara tappar hakan. Jag börjar inse att något är seriöst fel, men jag lämnar ändå inte.

Det där som händer i mig när jag försöker visa vardaglig kärlek genom en kram och han låtsas som jag inte finns. Alternativt säger med dräpande ton: ”men du förstår väl att jag är upptagen med annat. Du måste ju förstå att det finns andra saker än dig jag behöver prioritera.” När jag blir anklagad för extrem svartsjuka för att jag ifrågasätter varför han ofta bara inte går att få tag på eller ständigt vaktar sin mobil som en hök. När han ljuger om allt. ALLT. När jag inget säger till min omgivning om hur jag har det hemma, för att jag skäms över att jag valt en man som beter sig så illa mot mig o mina barn. Eller när han rensar våra gemensamma konton på pengar när jag får nog och börjar packa för att flytta. När han gömmer undan delar av sin egen lön på annat konto och ljuger om det när jag ifrågasätter varför det fattas pengar. När han sedan ovanpå det hävdar att pengabristen måste bero på att det är jag som är så oerhört slösaktig.

När han flertalet gånger, efter ett bråk säger:  ”åh, jag som precis bokat en överraskningsresa för oss (till ett ställe han vet att jag gärna vill åka o han vet att jag älskar överraskningar)… så synd att du började bråka med mig. Nu känner jag inte för att åka längre så jag avbokar vår överraskningsresa” (fast jag efter några gånger insåg att han aldrig bokat nån resa, han vill bara få mig ledsen). Det där som händer med mig när de runt en börjar ifrågasätta varför jag inte bara lämnar o jag faktiskt inte klarar av det. Skammen, skulden, det sjukt dåliga samvetet nu efteråt över varför jag inte skyddade barnen mer. Inte gick tidigare. Att jag inte bara litade på mig själv. Att jag försökte tro på det han sa över det jag själv såg o hörde. Det var så märkligt, jag litade inte på det han sa, men jag litade inte heller på min upplevelse. Allt var bara förvirring, obeslutsamhet o hopplösa försök att förstå.

När jag inser att relationen jag förlorade arbetsförmågan och livslusten på grund av, relationen jag var beredd att göra allt för, visar sig vara uppbyggd på enbart lögner. Lögner om allt allt allt. Den känslan… Eller när jag väl lämnat…. när han kommer de första veckorna efteråt och gråter och vill botgöra samtidigt som han säger: ”så dumt att du flyttade nu, jag hade precis planerat att fria till dig. Ringarna hade precis kommit på posten men jag fick ju skicka tillbaka dom.” Sen, när han, efter de första veckornas tårar och försäkringar om att han förstår vad han gjort fel, när han inser att jag inte kommer flytta tillbaka eller backa i mina krav på att han förändras och tar emot hjälp. Då när han börjar ignorera mig igen, och attackera. Då han säger att jag måste börja förstå (igen) att jag faktiskt inte kan vara universums mittpunkt och att han har andra saker som är viktiga att göra (det var kanske inget som var nytt för mig, men på några veckor har han gått ifrån att prioritera mig före exakt allt, på ett sätt som inte heller känts helt sunt, till att häva ur sig ovanstående). Allt som varit fel i vår relation blir nu återigen mitt fel. Det är han som är ett offer, han som varit utsatt för mig. Han som anser att jag behöver gå utbildningar i hur man kommunicerar med barn (som jag redan gått), eftersom att hans barn nu mår mycket bättre när jag flyttat o slutat påverka dom negativt. Han och hans barn har det mycket lugnare utan mig och mina jobbiga barn.

När jag skapar en fejkprofil på en dejtingsajt bara för att avslöja fler lögner (han hade en vecka tidigare sagt att han aldrig någonsin vill vara med nån annan än mig o tänkte vara singel resten av sitt liv) för att jag fick starka indikationer på att han börjat dejta. När det då tar mindre än 24 timmar tills han flirtar med och skriver till min fejkprofil på sajten. När jag talar om för honom att jag vet vad han gör och att han ljuger, Igen. Då säger han att han så gärna ville ha mig tillbaka, men att han nu förstår att jag inte vill eftersom jag ju lagt upp profil på sajten. Fast han vet att den var fejk och fastän han vet att den raderades omedelbart. Han vrider och vrider och vrider på allt. Det spelar ingen roll vad jag säger eller inte säger, gör eller inte gör. Ingenting är logiskt eller begripligt. Han vänder och vrider på ALLT så att absolut ingen skugga ska falla på honom.

Enda sättet för mig att få distans o börja läka är att jag blockerar honom. Och det klarar jag inte mer än ett par dagar i taget. För att jag älskar honom. För att min hjärna är kraftigt påverkad av allt han sagt och gjort och också vacklar fram och tillbaka mellan det han sagt o det jag upplevt, tänkt o känt. Och där har vi nästa sak som mitt huvud brottas med. Hur i helvete kan jag älska någon som givit mig blåmärken, som skrämt mig, skrikit de mest vidriga saker till mig, lämnat mig ensam när jag varit ledsen, rädd eller haft ångest. Hur kan jag älska någon som tagit hårt i mitt barn, som skrikit elaka saker till mitt barn, som skrämt mitt barn, som fått mitt barn att må dåligt, som skrämt mitt barn genom att behandla sina egna barn hårdhänt o elakt. Som trots konsekventa försök från mitt håll att få honom att förstå o göra annorlunda, att backa o sluta uppfostra hårdhänt o kallt o istället bygga relation med mina barn, gjort precis tvärt om.

Jag inledde vår relation för drygt tre år sedan med att berätta att jag redan varit igenom mycket. För att jag verkligen har det. Jag var tydlig med att jag behöver mkt trygghet, öppenhet, ärlighet o närhet. Han ville såå gärna få vara min trygghet i livet. Han lovade att vara min klippa, någon jag alltid skulle kunna luta mig mot. Nu är han den som gjort mig mest illa av alla.