Han var allt det som jag ville ha..

Han var allt det som mitt föregående ex inte var och pratade om allt det som jag saknade i min förra relation.

Han hade haft företag i Norge, arbetat med miljonportföljer, haft en yogamästare som lärare i Norge och han hade praktiserat yoga i flera år, han var intresserad av psykologi och självutveckling. Allt det som jag själv var intresserad av, jag drogs helt med och blev helt betagen av hans prat. Trodde på allt, för vem ljuger liksom om hela sitt liv? Han ville ju göra världen till en bättre plats för andra.

Sedan kom det tragiska berättelserna om hans barndom, fruktansvärda saker. Tyckte så synd om honom. Anledningen varför han bodde hos sin mamma och var arbetslös när vi träffades var för att han var bipolär typ 1 och han hade fått en psykos i Norge och sedan en depression när han kom tillbaka till Sverige. Lite visste jag då, men idag vet jag att han kom ut från psyk samma dag som som vi träffades.

Att han låg och sov hela dagarna och inte lämnade mitt hem trots att vi bara setts några veckor var pga hans depression. Jag som alltid arbetat med människor hade självklart full förståelse för detta. Alla måste väl få vara sjuka, ibland kan man inte kontrollera vad som händer, tänkte jag. 

Sen gick allt snabbt, han flyttade in efter ca fyra månader efter vi träffades. Men han ville till en början att vi skulle ha ett ”öppet förhållande” och jag gick med på det. Han pratade hela tiden om hur han skulle få kvinnor till sig och jag var bara tvungen att lita på att han älskade mig ändå. Men det var inte lika roligt längre när jag ”hann först” med att leva upp till detta öppna förhållande.

Jag kan inte riktigt minnas när allt började för idag förstår jag hur subtilt han påverkade mig i början och hur den psykiska misshandeln smög sig på. Men framför allt hotade han mig varje dag väldigt tidigt i relationen med att han skulle lämna mig, eftersom jag var en ful äcklig människa i själen.  Jag hade, enligt honom, ett stort ego som gjorde mig till en vidrig människa, jag var en ful människa för att jag inte kunde prata kärleksfullt eller agera kärleksfullt mot honom. Men han visste att det fanns i mig, den vackra, sensuella och feminina människan som han såg i mig. Jag var bara tvungen att lära mig att våga vara sårbar inför honom.

Han hade vissa metoder för att få mig mer sårbar och lita på honom, för enligt honom så hade jag tillits problem. Han tvingade mig ner på golvet, där skulle jag ligga och vara under honom. Detta skulle döda mitt ego och öppna upp min sårbarhet. Sedan började han slå mig i ansiktet med öppen hand, flera gånger. För trots att han slog mig, så skulle jag lita på honom att han älskade mig och ville mig väl. Sedan tog han sin fot och pressade den i mitt ansikte. Eftersom jag hade stort ego, så var det viktigt att få bort det. En del av det var, enligt honom, fåfänga så han försökte tvinga mig att raka av mig mitt hår. Om jag inte gjorde det kunde han inte vara tillsammans med mig. I flera timmar höll han på och jag bara grät för jag ville inte, tillslut när jag var på väg att raka av mig håret stoppade han mig. Jag blev belönad med ”kärlek” från honom för att jag tänkte göra det och det visade honom den sanna jag.

Det var mycket prat om hans många ex-flickvänner varje dag, hur dom inte var tillräckligt bra för honom. Att jag var speciell men jag saknade ändå vissa kvalifikationer som hans exflickvänner hade, men jag var fortfarande den rätta, trots min vidriga själ och ego. 

Han tog allt det som jag sagt i förtroende till honom och använde det emot mig. Han lyckades även väldigt snabbt få mig att bryta med min familj och vänner. Jag blev isolerad väldigt snabbt. Jag är en person med ett medfött temperament och en personlighet som gör att jag säger vad jag tycker och tänker. Det vred han till att jag hade aggressions problem och var en arg person, vilket han använde emot mig dagligen och jag trodde på honom. Därav igen, fick jag upprepande höra att jag inte var en kärleksfull person och att jag var oförmögen att prata kärleksfullt.

Men när jag fick göra allt och han bara låg på soffan, sängen, framför telefon eller datorn blev jag tillslut less och sa ifrån. Det var alltid ett stort misstag. För då tvingade han mig att prata i timmar, jag var en ful, äcklig, vidrig, f-a som aldrig kunde vara en fin människa och han kunde inte vara tillsammans med någon som mig. Jag blev desperat och bönade och bad om förlåtelse varje gång. Ibland höll han mig vaken flera timmar på natten, för vi skulle prata om hur hemsk jag var. 

Idag vet jag att han medvetet drev mig till vansinne för att få mig att flippa ur, för då kunde han peka finger och säga: ”Du ser, du är sjuk i huvudet och har problem.” En gång tryckte han upp mig mot väggen med handen runt min hals och gjorde klart för mig hur lätt han skulle kunna döda mig, för att han är större och starkare. En annan gång höll han fast mig i sängen och satt gränsle över mig och höll fast mina armar, jag hade panik. Han vägrade släppa, för att jag hade panik, panik för att han höll fast mig. Efter den dagen var jag livrädd varje gång vi hade sex och han var över mig, för han kunde när som helst vilja ”träna mig” att inte vara rädd och hålla fast mig igen. En annan gång när jag skulle vara glad att jag var gravid, annars hade jag fått känt på rejält med stryk. Min andra graviditet hade han inte den spärren riktigt kvar, då han en gång tvingade sig in i lägenheten genom att släpa mig efter golvet och senare knuffa in mig i hallbyrån. Men anledningen att allt detta hände var ju mitt fel, enligt honom. 

Under dessa tre år klarade jag inte av att andas normalt, han fick mig att tror att han kunde känna av energier och hur jag andades var inte bra. Det var min andning som var en del utav att jag var så arg, enligt honom. Efter att han flyttade ut kunde jag känna hur jag klarade av att börja ta djupare och ordentliga andetag.

När vårt första barn var nyfött ca en vecka så skulle han byta blöja, jag hör hur hon gallskriker från badrummet. Jag skyndar mig dit och ser hur han trycker upp hennes haka och säger ”jag måste få ut hennes mörka energi i hennes skrik”. Jag blir vansinnig och tar henne, men min reaktion var inte normal utan jag är för känslig och överbeskyddande. Sen den dagen var jag livrädd att lämna henne själv med honom.

Vi flyttade till en annan stad för att vi båda skulle börja studera i samma klass och program på universitetet. Så fort vi flyttade blev allting miljoner gånger värre. Trots det blev jag gravid igen, hade bestämt mig för att inte bli gravid igen. Hade bokat tid på måndag för preventivmedel, men fredagen innan visade testet positivt. Han lovade att vi skulle göra det tillsammans och allt skulle bli bra, jag var så nedbruten att jag bara höll med.

Bra blev det aldrig, från start hade jag en känsla att något inte stämde, saker han sa gick inte ihop med verkligheten. Men hans förmåga att manipulera fick mig att ignorera den känslan. Tills jag fick nog, jag fick nog av att vara den som var felet hela tiden. Jag började göra motstånd genom att inte stå på knäna och be om förlåtelse. Jag började läsa på om psykisk misshandel och hur man gör motstånd till det, sakta men säkert lyckades jag bryta mig loss och få ett nytt perspektiv. Men desto mer jag bröt mig loss, mer desperat blev han efter kontroll över mig.

Droppen var när han ringde mig på jobbet och säger ”jag tycker inte om ditt namn längre, så jag ska börja kalla dig för Anna”. Jag blir så chockad och säger att ”gör du det så gör jag slut”. Sedan var diskussionen igång, i två dygn höll han på. Mitt namn var för maskulint, jag måste ha blivit mobbad med mitt namn när jag var liten, jag var fuckad i huvudet för jag inte fattade vad han menade när han ville kalla mig Anna, dum i huvudet osv. I två dagar fick jag stå på mig och säga emot för att han skulle ge sig. Enda gången han ringde till jobbnumret var denna gång. Min kollega säger till mig att jag har telefon, så jag tar telefonen och hör: ”Hej Anna”.  

Eftervåldet

Jag var fortfarande gravid när jag bad honom flytta ut, men enligt honom så är jag sur och arg för att han lämnade mig. Fast det finns bevisning på att jag skrivit till honom flera gånger att han ska flytta ut, det var jag som skrev ut skillsmässopapperen, det var jag som skrev på först.

Detta är hans argument i tingsrätt och inför andra om varför jag har försökt skydda barnen ifrån honom. Att jag är bitter, arg och lever i det förgångna och jag använder barnen emot honom för det. När han flyttade hade han inte kontakt med vårt första barn på nästan en månad och jag ville inte att hon skulle vara hos honom själv, eftersom han inte är stabil och får för sig sjuka saker att göra mot henne. Duscha henne i kallt vatten, lägga sig och sova medan han gjort en inhägnad så hon inte kommer ut, han har berättat hur han pratar med onda andar osv.

Han tog aldrig hand om henne under vår relation heller, utan använde henne som en trofé när det passade att måla upp en bild som den perfekta pappan. Samtidigt som jag var rädd att lämna henne där kände jag mig tvingad att låta honom ha henne någon gång ibland, tills det blev outhärdligt och jag vara livrädd varje gång hon var där.

Det tar tid att vakna upp och läka från misshandeln och förstå vad jag hade varit utsatt för, därför blev jag ännu mer rädd för honom. Jag beslutade att hon inte fick åka dit något mer, utan han fick träffa henne med mig närvarande tillsammans med någon. Men det var inte hållbart och jag var rädd för honom. Det slutade med att han stämde mig till tingsrätten och en vårdnadstvist var ett faktum. 

Mitt i separationen och när vårdnadstvisten ska påbörjas inom snar framtid så föder jag vårt andra barn. Jag hade bollat med min psykolog fram och tillbaka om han skulle vara med eller inte på förlossningen, jag bestämde tillslut att han skulle vara med. Stort misstag, när mina värkar började bli tätare med ca 10 min mellanrum bad jag honom komma över, då anklagade han mig för att ljuga om att jag skulle föda och bråkar med mig om att han ska komma över eller inte. Jag hade även gått över tiden en vecka.

Jag gick samtidigt kvar i skolan, samma program och klass som honom, ett program som är likvärdig som socionom fast med internationell inriktning. För alternativet var att bli fast i en stad jag inte har någon koppling till, gå tillbaka och jobba i något lågavlönat vårdyrke och hoppa av studierna. Det var inget alternativ och jag visste att han inte skulle bli klar eller klara av studierna. Trots tortyren att behöva träffa honom där med ”hans gäng” i klassen som han hjärntvättat och jag hade vår son med mig dit till klassen, så bet jag ihop och krigade mig igenom den tiden som var kvar.

Han visade inte något intresse för sonen och det var sjukt jobbigt att förhålla mig till hans beteende och hans existens. Under den här tiden hann vi med två soc utredningar och en familjerättsutredning, allt kokar samman till samma sak: ”djup konflikt”. Han fick väldigt lite umgänge i det intermistiska beslutet under tiden som familjerätten skulle utreda. Han till och med kortade ner sitt egna umgänge vid varje tillfälle och hade någon med sig som hjälpte honom ta hand om barnen i sex timmar. Äldsta dottern sov där en natt två gånger i månaden, men hon uttryckte flera gånger att hon inte ville sova där och en kväll säger hon att pappa slår henne. Jag fick avbryta umgänget och den andra soc utredningen tog fart. 

Utredningen startade för misstanke om våld mot barn av honom, men slutade med att utredningen handlade om mitt mående då jag uttryckt att det är en jobbig situation, samt att jag har samtalskontakt för våld i nära relationer, då anses jag som hjälpsökande. Haft den kontakten närmare två år vid det här tillfället. Denna utredning vänds mot mig också för att han polisanmält mig för förtal, för att jag berättat om det sexuella våldet för familjerätten och att jag har systematisk misshandlat honom, därav gör polisen orosanmälan mot mig och han gör en orosanmälan mot mig. Där han tydligt beskriver hur psykiskt instabil jag är och säger att jag har aggressions problem och jag är en fara för mina barn. Han säger till soc att han har en inspelning där jag erkänner att jag slår vårt yngsta barn, fast egentligen är det en inspelning där jag berättar vi en överlämning av barnen att jag råkade slå till ena barnet när jag tog ut honom ur vagnen det var därför han var ledsen. Jag har den inspelningen själv.

Eftersom han påstår att jag har aggressions problem och att jag alltid haft det, så kontaktar han tidigare vänner för att få någon form av bevis att jag har haft aggressions problem. Han skickar även ett massmeddelande till flera av mina familjemedlemmar, inklusive min egen mamma och berättar vilken psykopat jag är och att det är tråkigt att han inte kan ha kontakt med dem mer. Ingen i min familj har tyckt om honom från start.

I tingsrätten tvingas jag till att gå med på någon form av umgänge, så vi kommer överens om en upptrappning. Om jag inte hade gått med på detta hade tingsrätten dömt och då hade det blivit betydligt mycket mer umgänge. Vi medlade med hjälp av våra advokater för att komma överens, men hans mamma och syster var där, samt hans nya flickvän. Självklart som alltid är det hans syster och såklart hans nya tjej som står och pratar med hans advokat om umgänget, medan han står på sidan och fattar ingenting. Som han själv sa högt och rakt ut. Min advokat har sett igenom honom, speciellt när det kom in bevisning från hans advokat dagen innan rättegången. Det är två skriftliga vittnes attester, dessa två vittnen är två personer från vår klass. Ena vittnet har haft ett personligt agg mot mig från år ett och andra är hans bästa vän som också går i klassen. Alla unga tjejer i 20 års åldern, han är närmare 40 år. Det som är ”skrivet” av hans bästa vän var väldigt underligt, för där stod det saker som hon inte kunnat veta samt svåra ord på svenska (hennes modersmål är inte svenska) och ord som han alltid använder. Min advokat fattade på engång att det var han själv som hade skrivit det. Som tur var så avslog rätten den bevisningen. 

Under allt de här har jag fått flera fysiska och psykiska besvär. Magsmärtor som ingen läkare kan säga vart det kommer ifrån, ”allt ser bra ut”. Extrema eksem på händer och fötter som jag gått med ett år, vissa dagar kan jag inte ens gå för det gör så ont. Jag har gått KBT-behandling för panikångest och haft kontinuerlig kontakt med mottagning som är specialiserad inom våld i nära relationer. Idag väntar jag på besked om jag får ensam vårdnad eller inte samt behöver förhålla mig till en person som försöker vända allt mot mig som att jag inte samarbetar.

Sitter även och betalar av hans skulder eftersom jag tog ett lån åt honom, för att vår ekonomi skulle gå ihop eftersom det var jag som försörjde honom. Men jag har gjort det värsta, jag har krigat för min utbildning, jag har fått jobb och jag tänker fortsätta kriga fram tills min död för mina medsystrar och barn som far illa. Jag tänker kriga för mina barns trygghet och säkerhet. Jag tänker aldrig vara tyst, skammen är inte min att bära!