Jag trodde att jag klev av bergodalbanan from hell,  men det var då mardrömmen började på riktigt…

Det är snart två år sen jag lämnade barnens pappa för att jag inte vågade stanna kvar. Men hade jag vetat hur svårt det är att skydda sina barn så hade jag nog inte lämnat..

Idag har jag enskild vårdnad och vi har nu ”flyttat ut” från det skyddade boendet. Men hur ska man kunna leva ett normalt liv när han jag vet att han planerar att döda mig och/eller ta barnen och tingsrätten anser att barnen ska träffa honom trots att alla inblandade ser hur aggressiv och psykiskt labil han är.

Hösten 2017 trodde jag att jag klev av bergodalbanan from hell,  men det var då mardrömmen började på riktigt…

Förutom direkta dödshot mot mig och hot om att ta barnen och försvinna så har han bland annat smutskastat mig med tusentals inlägg, mail och meddelanden. Han har kontaktat vänner, myndigheter och tidigare arbetsgivare med lögner om mig. Han har skrivit hundratals öppna brev till våra barn (på en blogg) om deras djävul till mamma. Hur jag vill se deras pappa död, hur jag är psykopat, narcissist, borderline mm och hur jag är en hora. Han hotar att sprida ”vem jag är och vad jag gjort” över hela världen. Ett år efter separationen bröt sig någon dessutom in i mitt hem och kissade i min säng. Han säger även att han har koll på mig via en privatdetektiv.

Vår äldsta son har berättat för personal på två olika förskolor om konkreta händelser och hur pappa misshandlar honom, han har ritat teckningar som illustrerar det och han har gråtande bett dem hjälpa honom att inte behöva träffa sin pappa. Han reagerar kraftigt på höjda röster och blir väldigt rädd när någon blir arg. Han är väldigt lättstressad. Förskolan har gjort orosanmälan men det har inte lett till någonting.

Han har även berättat för en mycket erfaren terapeut på BUP på ett sätt som anses redigt och trovärdigt. Hon skrev ett intyg om att pojken inte ska umgås med pappan överhuvudtaget.

Men när familjerätten sedan gjorde sin vårdnadsutredning så beslöt de att helt bortse från terapeutens intyg med motivationen att hon var oerfaren (trots sina 61 år!) De ville inte heller ta emot förskolans intyg med motivationen att det blir för mycket material att hantera ”vi måste sätta en gräns”.

När vi sedan kom till tingsrätten med mer underlag än min advokat någonsin haft i ett fall tidigare enligt henne så inleder domaren med att säga att han inte har läst in sig så mycket för att han vill att vi ”tittar framåt för barnens bästa”.

Den här domaren är säkert bra i de tvister där det finns en föräldrakonflikt och någon kan få dem att ”skärpa till sig” och lägga bort egna känslor och bråk för att fokusera på barnen. Men när det finns våld; tidigare och pågående så skulle jag säga att denna typ av domare är förödande.

Han frågar även om sonen blivit slagen så han “ligger i en hög på golvet och blöder” och när jag svarar nej förklarar han att ” då är det inte så farligt” och går vidare….

Domaren: ”När han slår. Hur slår han?

Jag: ”hur menar du?”

Domaren: ”Ja alltså slår han så han blöder? ”

Jag: ”Nej men han sväller upp. Det är upprepade slag mot kinden och örat/tinningen.”

Domaren: ”Ah, ok. Så han slår inte så det blöder eller så han faller ihop och ligger på golvet?”

Jag: ”Nej”

Domaren: ”…eller så du behöver uppsöka akutvård?”

Jag: ”Nej.”

Domaren: ”Förstå mig rätt. Det finns grader i helvetet. Men då är det inte så farligt.”

Jag: ”Som alla föräldrar tycker jag att mitt barn inte ska bli slaget över huvud taget. Vi har en lag som förbjuder det.”

… och där fortsätter domaren med andra frågor.

Domaren återkommer senare med:

”Vad tror du om att du och NN skulle gå ut och äta middag nån kväll?”

Jag: ”Va?” Jag är helt chockad och börjar att skaka.

Domaren: ” Ja om vi säger att ni kanske skulle hitta på något någon kväll. Ni och barnen. Äta middag eller göra någon aktivitet. Tror du inte att det skulle vara kul för barnen? Lägga konflikten åt sidan…”

Här bryter jag ihop och domar säger att det kanske var dumt sagt av honom.

Jag har då levt med dödshot de senaste månaderna och med löftet att mitt ex ska ta barnen om jag lämnar honom. Han ska se till att jag blir känd i hela världen för den hora jag är och för det jag gjort honom (jag har aldrig gjort något av de saker han anklagat mig för eller sen dess spridit.) Faktum är att jag till den dagen jag lämnade honom aldrig höjt rösten eller sagt emot honom. Jag har bara försökt att vandra på det minerade fältet utan att göra så han exploderar i aggressivitet eller går in i sina suicidala tankebanor.

Och angående att ”det vore kul för barnen” så har jag precis berättat för denna domare om hur min son skrikit och gråtit och jag tvingats bära honom ut och nerför våra långa entretrappor medan han skriker att han inte vill och grannen ser på. Jag har beskrivit hur det känns i mig att svika honom på det sätter. För han vet ju att jag vet varför han är rädd. Att jag sett och vet vad som hänt honom. Att jag aldrig vågat prata om det utan även tidigare svikit honom genom att inte prata och berätta att det inte är hans fel. Att pappa inte mår bra. Att det är ok att vara rädd. Att jag också är rädd.

Hur det känns att bända loss en femårings händer från trappräcket och sätta honom i bilen och åka till umgänget. Bara för att jag är så rädd för att inte ”visa samarbetsvilja” och därmed riskera att förlora barnen så som jag läst att så många i min situation gjort innan mig.

Hur det känns att lägga bort alla känslor och föräldrainstinkt. Allt sunt förnuft bara för att visa att ”jag ser till mina barns bästa” i rättens ögon…

Det är efter det han tycker vi ska umgås som en familj igen. För att normalisera allt och så att sonen får se mamma och pappa umgås igen. För det vore kul för honom enligt domaren…

Domaren beslutar att pappan ska beviljas umgänge trots våldet eftersom pappan visar ett så stort engagemang och vilja att träffa barnen.

domslut

De har nu träffats några gånger med umgängesstöd som sedan ska övergå i obevakat umgänge. Det är tydligt att umgängesstödet saknar adekvat utbildning och kunskap och att hon inte förstår allvaret i situationen.  Trots att mitt ex har hotat att ta barnen och aldrig lämna tillbaka dem, uttryckt suicidal hot samt hotat att han ska döda mig och enligt både SARA bedömning och FREDA bedömning bedöms som farlig så lämnade hon dem ensamma en hel timma på en nöjespark.  Pojken berättade efteråt att hon sagt till honom att ”du har världens bästa pappa”, detta trots att ett umgängesstöd ska vara opartisk. Hon har även sagt saker till pappan som han inte borde få information om som pappan sedan har citerat i mail till mig. Som tur är har vi beviljats ett nytt stöd nu men jag är så orolig för barnens säkerhet och framtid. Vi har överklagat domen till Hovrätten men dom har valt att inte bevilja omprövning.

Häromdagen fick jag höra att den äldsta pojken sagt till sina kompisar på förskolan att: ”ni vet väl att ni kan slå mig, det gör inget, jag är van.” Mitt hjärta går i tusen bitar…

En reaktion till “Jag trodde att jag klev av bergodalbanan from hell,  men det var då mardrömmen började på riktigt…

  1. Men alltså???? Vad görs åt det här då??. Hur ska man kunna gå emot detta j***a system?? Jag går inte ens till domstolen. Har redan lagt ner. Systemet är sjukt. Vaddå barnets bästa???

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s