Det var många år av psykisk misshandel där skulden och skammen låg på mig men jag gjorde allt för att motverka att barnen tog skada. Det kunde jag leva med men att mitt barn nu tar skada på grund av eftervåldet det går inte att leva med!
Efter två års tingsrättsprocess startade växelvis boende när barnen var 9 och 12 år. Barnen hade då aldrig tillbringat en vardag med pappan själva. Domstolen skriver att barnens mående ska följas upp, det görs inte – istället säger familjerätten att det inte finns något de kan hjälpa oss med, vår ”konflikt” är så stor. Att säga konflikt är att sparka på den som ligger. Det är omöjligt att samarbeta, att samarbeta är att följa hans vilja.
10 månader senare insjuknar dottern i svår anorexi. Hon önskar bara få flytta hem igen men pappan vägrar och socialtjänsten utreder saken. De kommer till ett beslut om placering i familjehem eftersom de menar att mamman (jag) som förtvivlat försöker föra barnets talan har påverkat barnet. Barnet säger att hon ska börja äta om hon får bo hos sin mamma, hon beskriver även sin otrygghet hos pappan, att hon inte kan läsa av honom, hon vet inte vad som triggar hans ilska och det ökar på hennes ångest. Jag säger till socialtjänsten att: ”det är värre än att leva med en alkoholiserad förälder” och får till svar att: ”ja så kan det vara”. Socialtjänsten planerar ett hembesök, dottern säger: ”Han kommer ju inte bli arg när ni är där.” Herregud säger det inte allt?
Ett psykologutlåtande som styrker dotterns upplevelse förbises totalt av socialtjänsten, de står fast vid att mamman (jag) har påverkat barnet. Jag som mamma är förstås förkrossad över min sjuka flicka och går även jag hos psykolog, hens utlåtande är att jag utsatts för allvarlig psykisk misshandel under flera år samt hot och trakasserier. Detta utlåtande är till min nackdel och används mot mig av socialtjänsten. Enligt dem bekräftar utlåtandet mitt dåliga mående och trauman från pappan som påverkar dottern, trots att psykologen skriver att mamman är klok och målinriktad och kämpar för att barnens mående kommer i främsta rummet. Hur vill samhället att vi utsatta förtvivlade mammor ska agera?
Mitt barn matvägrar och det finns bara ett sätt som hon ber om ska hjälpa henne att äta, då väljer samhället att hon ska må ännu sämre vilket kan resultera i hennes död.. Jag står maktlös och kan bara inte se på.
Att mannen byggt ett hus nära mig och kommer hem till mig 3-4 gånger varje vecka ibland 3 gånger om dagen. Det tycker socialtjänsten är tecken på att han bryr sig om sina barn. Jag säger att det är sjukt och psykisk terror.. men ingen lyssnar.
En förtvivlad och maktlös mamma 
VI BRYTER TYSTNADEN 