Utdrag ur Louise Carlanders kommande bok.

80516446_462450304691038_7676270601463398400_n

Jag försöker ta mig därifrån, försöker tänka att det ska bli bättre.

Att det kommer gå över imorgon, i över, över morgon. I över, över, över morgon. På fredag. På söndag nästa vecka. När barnbidraget kommer.

När hans mamma kommer. Till jul. Till våren. När jag lyckas gå ner i vikt. När jag lyckas komma i form.

När barnen börjar förskolan. Om vi gifter oss. Om vi får ett barn till, då kommer det att gå över, då kommer det att bli bättre.

Den dagen jag klarar av att göra allt rätt en hel dag, då kommer det att vända. Den dagen jag kan låta bli att göra allt fel en hel dag, då kommer det bli bra.

Katastroferna kommer om och om igen, det är det enda som går att förutspå. Vad jag än gör går det inte att undvika dem. Det finns ingen katastrofprognos, inget mönster. Det kan börja med en brödsmula på fel plats eller en disktrasa som ligger ner i vasken istället för att hänga på kranen. Det kan börja med att jag inte stänger av dammsugaren när han pratar med mig, eller att jag pratar med honom innan jag borstat tänderna.

Han går efter mig, upprepar det jag säger, fast med en annan röst. Jag ber honom att lämna mig ifred. Bara en liten, liten stund behöver jag få vara ifred. Han knackar på dörrarna jag stänger. Knackar. Knackar. Knackar. Jag ber honom sluta, springer in i köket, springer in på toaletten. Han bankar på dörrarna jag stänger. Bankar. Bankar. Bankar.

Jag gråter. Säger snälla, sluta, sluta. Sliter mitt hår. Stora tufsar faller. Han sliter i dörren. Jag lovar att aldrig, aldrig, aldrig mer göra så dumt. Han sliter upp dörren, ställer samma fråga om och om igen. Jag försöker svara, men vad jag än säger så upprepar han det den där andra rösten som är en förvrängning av min.

Jag slår mitt huvud med knutna nävar. Skriker att jag är den dummaste, den mest värdelösa, att jag vet att jag bara kan göra fel, men att jag måste få komma därifrån en liten, liten stund.

Han blockerar dörrar, tar tag i min kropp, trycker ner mig mot golvet, sätter sig ovanpå mig. Lägger sig ovanpå, håller sin hand för min mun. Håller hårt. Hårdare.

Var är barnen? Ibland på förskolan. Ibland på sitt rum. Ibland precis bredvid, stirrande med stora ögon. Se vad du gör. Se vad du utsätter barnen för, säger han. Min kropp gör inte som jag vill, den skakar, skakar, skakar, kan inte styra det. Då vet jag att slutet närmar sig. Då lyfter han upp mig, tar tag. Då släpar, bär han, mot sovrummet. Då är det snart över.

Ibland smäller mitt huvud in i dörrkarmar. Ibland trycks jag in i något hårt som ett hörn på en byrå eller ett dörrhandtag. Han bäddar ner mig i sängen, går efter tabletterna och vattenglaset. Fortfarande slutar inte kroppen skaka. Tänderna hackar som höga klackar, fast inte är kallt.

Han säger: öppna munnen, ta tabletterna. Om jag inte öppnar munnen, om jag inte vill, då kan det börja om, då kan han sätta sig på mig igen. Hålla fast. Bända upp munnen. Tvinga mig att svälja tabletterna.

Efter katastroferna. Orörlig i sängen. Allt har smulats sönder till små, små bitar och kroppen blivit en förstelnad staty. Blicken fäst på ett av de där små dammkornen som en gång tillhörde mig, eller någon som var lik mig. Någon jag var en gång för evigheter sedan som inte bara kunde göra allt fel.

Han kommer in och tittar till. Smeker min kropp. Pratar mjukt. Säger att allt ska bli bra nu. De har varit iväg och köpt hämtmat och handlat på systemet. Köpt indiskt, som jag ju tycker så mycket om, tänt ljus och vikt servetter.

Alla spår av katastrofen är borta. Allt är städat och bortplockat. Allt är tillbaka på sin rätta plats. Han säger att de väntar på mig, att de saknar mig. Om jag bara går och duschar så kan vi äta sen.

Jag vet att det inte är någon mening med att göra motstånd längre. Nu gäller det att bara följa med, göra precis som han säger, så att allt blir bra igen. Beundra hans ansträngningar. Se allt han gör, låtsas som om ingenting annat finns, som om ingenting annat någonsin funnits.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s