Min mamma lämnade min alkoholiserade pappa tidigare i våras, efter år av psykisk, och till viss del, fysisk misshandel. I flykten lämnade hon allt; huset hon själv byggt, alla sina ägodelar. Det enda hon fick med sig var sin bil, en resväska och familjehunden, som tur var. Hon fick tillfälligt flytta in hos en vän.
Sedan gick ungefär två månader där vi alla gick på tårna inför vad pappa skulle hitta på. Han sökte upp mamma på hennes jobb efter stängning, han polisanmälde henne för stöld av hund och bil, han betedde sig mycket hotfullt när det väl kom till möten om skilsmässa hos familjens jurist. Slutligen sköt han sig själv, samma dag som mamma varit i deras forna gemensamma hem för att hämta sina tillhörigheter.
I efterhand har hon berättat att det kändes som att han då försökte provocera henne, göra henne förbannad, som att han ville att hon skulle börja bråka med honom. Hade hon börjat bråka med honom, så är jag ganska säker på att han inte hade tvekat att utsätta henne för våld eller dödsfara.
Under min sena tonår hörde jag pappa uttala otaliga gånger hur mycket han hatade mamma och att han skulle döda henne – så jag antar att jag får vara tacksam för att han bara tog sitt eget liv. Men det känns onekligen som att han gjorde det enbart för att straffa mamma och få henne att känna att allt var hennes fel. Som tur är har hon inte tagit på sig ”skulden” för detta. Hon är stark och har fått rätt stöttning från vänner och familj. Men jag tänker att ta sitt eget liv måste vara ett av de grövsta sätten att utsätta sina nära för smärta. Det är ju så fruktansvärt omöjligt att göra ogjort och lämnar alla i sina egna tankar och frågor, utan möjlighet att få svar eller försoning.
En dotter om eftervåldet
VI BRYTER TYSTNADEN 