Eftervåld ja… vi skiljde oss för sex år sedan, efter år av psykiskt våld som förvärrades av att jag försökte värna våra gemensamma barns behov av trygghet, omvårdnad, sjukvård och rätt insatser i skolan. Jag fick ständigt motstånd och kritik. Jag utmålades som fånig, löjlig, överbeskyddande perfektionist och det blev givetvis många konflikter kring det, speciellt då båda barnen har särskilda behov i skolan. Det ledde tillslut till skilsmässa.
Vid skilsmässan avvisade mitt ex mina initiativ till att samarbeta kring vårt ena barn med npf-diagnos. Barnet behövde så lika miljöer som möjligt hos pappa och mamma och vi hade sedan tidigare några åtgärder som underlättade mycket. De hade gått lätt att kopiera, men pappan ville inte. Det slutade med att det barnet fick både ångestdiagnos och depression samt bönade om att ”ni måste göra något, det är för olika hos er båda”. Pappa vägrade. Det slutade med att BUP rekommenderade ett boende hos mig. Så barnet flyttade till mig på heltid.
Då raserade pappa situationen för det andra barnet i skolan. Barnet som hade extra snabb inlärning och hade anpassningar för det. Det fick jag nu inte längre tala om, pappan avbröt alla åtgärder och hindrade mig från att tala på föräldrasamtalen. Barnet gick från erkänt särbegåvad till hemmasittare på tre år. Barnet utvecklade också astma under denna period.
Jag tog, trots pappans protester, barnet till en astmaläkare där han blev undersökt, testad och ordinerades daglig inhalationsmedicinering. Men pappan lade ingen vikt vid att hjälpa barnet med medicineringen och tålde inga tillsägelse eller accepterade samarbete, det var alltid en slump att barnet inte fått/tagit sin medicin. Tillslut orosanmälde jag försummelse. Men pappan lyckades nästan övertyga socialtjänsten att jag sprang till läkaren med minsta lilla och försökte utmåla mig som att jag överdrev och var löjligt pedantisk. Jag var dock väl förberedd och kunde redogöra för vart enda läkarbesök och fick upprepade gånger fråga vilka läkarbesök de ansåg vara ”onödiga”. De fattade tillslut att det inte var mig de skulle tillrättavisa.
Pappan blev jättearg på mig och började då också bråka om ekonomin kring det barnet, rev upp vår ekonomiska överenskommelse och tyckte att vi istället skulle lösa varje enskilt utlägg för sig, trots att han inte vill sammarbeta om något. Han bestämmer nu ensidigt vad som är ett ok utlägg eller inte. Han sa upp barnets försäkring med hänvisning till att det nu är min ”tur” att betala den.
Han har också vägrat betala mat och boende för det första barnet som tvingades flytta ut. Det är för dyrt tycker han. Mina försök att hjälpa barnen genom att begära hjälp av socialtjänsten för familjens räkning har han omintetgjort. Han säger t ex till dem att han vill samarbeta och var beredd till samarbetssamtal, men i sent skede vägrar han med hänvisning till att vi kan lösa det själva. Och socialtjänsten kan inte ingripa. Så nu har det gått två år, där det mindre barnet fått finna sig i att hans materiella behov blir en ”svårighet”. Jag gör vad jag kan för att inte blanda in honom, men inget blir löst. Jag upplever det som att pappan bara håller det vid liv för att visa vem som bestämmer. Att det går ut över barnen verkar han vara likgiltig inför. 
VI BRYTER TYSTNADEN 