En inblick i eftervåldet

Jag är nu 5 år in med eftervåld och det tar verkligen inte slut. Jag har kämpat mig blå för mina barn genom orosanmälningar, utredningar och vårdnadstvister och jag slutar aldrig att förundras över den okunskap som våra myndigheter och lagmän besitter. Jag har blivit skrämd till tystnad med hot om att jag kan förlora mina barn om jag gör eller säger vissa saker. Hur bisarra de än må låta så är det vår historia och vår verklighet men den får det inte talas om. Han klarar sig undan efter självmordhot, självmordsförsök, tablettmissbruk, vidare misshandel av kvinnor och hot mot mig verbalt och i textform bara jag visar minsta lilla motsättning till vad han säger. Jag har sen en tid landat i mig själv på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara men som blir mer och mer tydligt. I höstas damp det ner ytterligare en orosanmälan från en anonym person. Jag och barnen blev kallade till möte. Min förövare har träffat en ny kvinna (igen) som tyvärr fastnat genom att han gjort henne gravid på en gång. Barnen hade knappt träffat henne när de flyttade in i hennes hus och nu har de fått ett småsyskon. Orosanmälan gällde både detta nya barn och mina barn. Vi gick till kommunhuset och jag fick för första gången träffa en bra socialarbetare. Hon hade bakgrund inom kriminalvården och mäns våld mot kvinnor som utredare. Jag var så tacksam för hennes bemötande. Men sen fick jag träffa utredarna som var den kvinnans raka motsats. Utredaren satt non stop och pratade om ”våra konflikter” och”våra bråk”, misshandel var bara slag och hennes syn på skyddsaspekt för barnen var att pappan helt enkelt får acceptera vad som står i utredningen att barnen sagt när de väljer att lägga ner utan vidare behandling som alla andra gånger. Jag kan inte vara tyst längre, jag stoppade henne efter femte gången hon sagt ”våra bråk” genom att sätta upp handen och fråga henne om hon besitter kunskap inom våld. Hon tappade hakan helt och började staka sig. Jag framförde rent konkret att hon behövde utbildning inom ämnet och även lära sig bemötande och hur man uttrycker sig. Fruktansvärt! Sen var det tyst i två månader. Inte hört ett ord. För en vecka sen mailade jag henne och fick till svar att de ska ringa nästa vecka för samtal och för att godkänna barnsamtal och vilka referenspersoner de skulle prata med. Så långt hade de kommit på 2 månader. Med andra ord så hade vi hamnat mellan stolarna. Då ringde jag upp hennes chef, berättade om första bemötandet, hur hon uttryckt sig mot mig och tidsglappet utan agerande eller information. Nu väntar vi på en ny utredare. Jag är så less på att inte få tala vår sanning, att inte bli trodd eller hörd. Jag är inte tyst längre. Jag vet och kan för mycket om våra rättigheter och myndigheters skyldigheter. Jag är så stolt över mig själv och att jag kommit så långt som jag har i mig själv. Jag vägrar att jag och mina barn blir trampade på. Aldrig mer!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s