Jag lämnade min exman för 6 år sedan, när vår gemensamma dotter var 7 månader. I samband med att han slog, ströp, hotade och kastade in oss både i möbler och försökte kasta ut oss från ett fönster ner på stenbumlingar. Vår lilla dotter satt i babybjörn på mig. Det var absolut inte första gången men förhoppningsvis sista gången. Men det vet jag ju inte. För jag lever varje dag med skräcken att han en dag kommer göra slut på vår dotter som han varje vecka har oövervakat umgänge med.
Han dömdes till grov kvinnofridskränkning (där det också framgår att vår dotter vid fyra tillfällen råkat ut för det fysiska våldet) och fick ett ”hårt” fängelsestraff, 15 månader, som reducerades till 10 mån varav två sista månaderna i husarrest med fotboja. Mitt och min dotters straff är livslångt. Men det hade det inte behövt vara om samhället och rättssystemet hade backat oss.
Barnmisshandeln som han utförde vid flertalet tillfällen lades ned i brist på bevisning. Vi ingick förlikning med enskild vårdnad för mig men att jag ska verka för ett normaliserat umgänge. Något jag sagt aldrig kommer ske på bekostnad av min dotter trygghet. Ändå förväntas jag lämna min dotter på veckovis basis trots att hon gråtit, skrikit och protesterat i snart 5 år inför varje umgänge.
Föräldrars rätt till sitt barn är så stark i Sverige. Familjerätten och socialtjänsten hänvisar till ”barnets bästa”. HUR FAN kan ett barns bästa vara att tvingas vara med sin våldsman!? Kvinnor uppmanas lämna, men barnen, som är försvarslösa, ska vara kvar utan skydd!?Häromdagen sa min dotter ”jag vet att jag måste mamma så jag gör det, det är ok mamma”. Det gjorde så ont. Hon har försökt göra sin röst hörd i 5 år, men ingen har lyssnat, inte ens hennes mamma, åtminstone utifrån hennes perspektiv. Så hon gav upp. 6 år gammal.
Som mamma går mitt hjärta i tusen bitar. Är det vad vi ska lära våra barn? Detta är den mamma jag tvingas vara i Sverige idag. Min dotter har utvecklat ångest och hyperventilerar. När jag kontaktat BUP och första linjens psykiatri säger de att ”hennes problem inte är tillräckligt allvarliga”. Hur mycket värre kan det bli? Jag har helt tappat förtroendet för samhället. Rättssystemet är byggt för att backa män, våldsdömda män. Inte våldsutsatta kvinnor och barn.
Idag går jag i våldsterapi. För att kunna hantera den ständiga pressen att släppa iväg min dotter till nån som stryper, manipulerar, ljuger, kontrollerar och förvränger. Den stressen är alltid närvarande och från den får jag aldrig en paus.
Det är så j-a skevt att jag ska deala med det här för att jag måste skicka iväg min dotter för att jag annars riskerar att bli av med vårdnaden. JAG ska gå i terapi för att kunna hantera att se hur MITT BARN bryts ner av den här situationen för att HAN som inte tar ansvar för vad han har gjort vill ha del av henne och det tycker vårt rättssamhälle är acceptabelt. Samhället backar honom. Inte mig, inte vårt försvarslösa lilla barn. Det här hade jag aldrig kunnat ana om vårt system innan jag som 30-åring gjorde mitt livs misstag att släppa in en person som visade sig vara en redan dömd våldsman.
Under dessa 6 år har jag av advokater fått höra: ”vad du än gör -säg aldrig högt i rätten att du inte vill lämna henne till honom – då kan du bli av med vårdnaden”. Jag gick med på förlikning efter min advokats rekommendation eftersom ”det ser mycket bättre ut framför rätten”.
I 6 år har jag blivit tystad och nedtonad. Jag klarar inte att vara tyst längre. Idag vill jag skrika. Så högt jag kan.
Hade jag för 6 år sedan vetat att jag skulle lämna vår våldsman för att behöva lämna min dotter ensam med honom hade jag hellre låtit honom göra slut på oss båda där och då. Det är en fruktansvärd mardröm att leva med faktumet att han kan tappa besinningen när som helst och att jag då lämnat min dotter och sett henne för sista gången.
VI BRYTER TYSTNADEN 