Ett avskedsbrev

Kära X,

Ett bröllop och jag var nyfiken på dig. Efter ett antal telefonsamtal till Lars, min arbetskamrat som du ringde till och jag svarade på labbet. Vet att jag tänkte det skulle vara kul att träffa dig någon gång. Så gifte han sig, arbetskamraten. Vi träffades, du var bestman. Bordsplaceringen var intill dig. Vi dansade och du pussade mig på näsan. Jag minns det så väl.

Sen träffades vi och gick på bio, åt och du kom hem till mig. Du pussade mig så att mina läppar var blåa. Kommer ihåg att bl a Mia dagen efter undrade om jag hade hjärtfel. Och det hade jag. Fick leva med det hjärtfelet i ca 20 år. I början var jag imponerad, du städade badrummet stup i kvarten. Sa att du inte hade så många vänner, men att jag var din bästa. Jag trodde på dig. Var glad. Sen kommer det smygande. De konstiga kommentarerna som kändes i magen. Tankarna att en dag kommer droppen som får bägaren att rinna över. Det dröjde samma 20 år som hjärtfelet innan det rann över. Ville inte bråka om småsaker, bet ihop. Funderade varför du behövde ”uppfostra” mig. Jag var ju vuxen, klarade mig hyfsat själv. Du sa också vid ett tillfälle att jag älskade dig för mycket. Tänkte hur kan man göra det, älska för mycket. Antingen gör man det eller inte. Kärlek kan aldrig vara för mycket.

Ett annat minne: Jag hade varit på konferensresa med mina arbetskamrater. Har för mig att det var till Köpenhamn, men kan ha fel. Kommer hem. Du är inte hemma. Vet inte varför, men jag sätter på TV. Din lilla med videospelaren inbyggd. Kommer förmodligen åt videoknappen och på TV-skärmen visas en porrfilm. Magen, den knöt sig. Visste inte vad jag skulle göra samtidigt som jag var fruktansvärt ledsen. Att du, som nyss sagt att jag var din bästa vän tittade på andra damer utan kläder.

Och den gången i Orlando när du lovade att hämta mig efter minglet men aldrig kom. Jag väntade vid bassängen, solade. Så småningom gick jag upp till rummet. Funderade på hur länge ni skulle mingla. Väntade, funderade tills jag insåg att du inte tänkte komma. Grät, blev utan middag. Så småningom kom du hem vid tvåtiden. Tror att jag hade somnat. Du bad om ursäkt och jag visste inte vad jag skulle säga.

Jag kommer ihåg att Mia sa att om det inte känns hundra så ska man dra. Har alltid haft dåligt samvete mot henne eftersom jag redan då visste att det inte var riktigt hundra. Men jag accepterade det. Vi skulle till Svalbard. Arbetskamraten tyckte att det skulle vara häftigt att förlova sig där. Och jag är sån, hittar gärna på tokigheter. Så vi förlovade oss på Svalbard, försökte ta oss upp till en topp som heter Trollstenen. Inte ens det klarade vi. Kanske ett tecken redan då. Innan jag frågade Dig om vi skulle förlova oss hade jag mina tvivel, men samtidigt ville jag göra en sån sak på Svalbard. Många har Paris eller New York, vi Svalbard. Gillar inte riktigt att vara som alla andra. Vill vara annorlunda.

Ditt våld vad har det gjort mig? Den där tystnaden, stenansiktet och ditt sätt att förlöjliga mig. Sexet som jag kände mig tvingad till att ställa upp på. Mina tankar om mig själv. Med Rasmus hade jag mina funderingar, ville flytta redan då. Men drömmen om en familj fanns kvar. Så jag stannade. Kände att vi hittade tillbaka, men sen kom Ludvig och efter det blev det aldrig bra igen. Kommer så väl ihåg första gången du inte pussade mig god natt. Grät igen och tänkte att det är den första sprickan. Tystanden kom oftare, även dina sov perioder. En julafton gick du och la dig halv åtta och lämnade mig ensam med två små barn. Hjärtbesvär igen, fast den här gången gjorde det ont. Ledsen, arg och tankar som far åt alla håll. Det hände igen och igen och igen och igen. Hela tiden, du lämnar mig i sticket, drar isär sängar, sover igenom helgen. Så tankarna om mig är både askungen och hora. Hora för att jag säljer min kropp till dig. För att slippa din tystnad. Och för att barnen ska ha det bra. Att Rasmus ska kunna nå sina drömmar med innebandyn. Jag var inte beredd att lämna dem med dig. Jag vet hur mycket jag behövs för dem. De kunde inte somna utan mig. Rasmus tankar om dig som pappa. Hans önskningar om drömpappa. Sa, att du har som dubbla ansikten. En glad och trevlig utåt, sur och grinig innanför dörren. Ludvig, som inte alltid känner att du tycker om barn. Min besvikelse över att du inte var en delaktig pappa till dem. Försökte kompensera dem så mycket jag kunde, orkade. Tränaren, som efter ca ett och ett halvt år undrade: Rasmus pappa? Fick känslan av att han trodde du var död eller nått.

Din tystnad kom oftare och oftare. Mot slutet var det nån vecka emellan. Vi köpte till grannlägenhet, äntligen större. Tänkte att det kanske blir bättre då när vi får större. Men det hela slutade med att vi aldrig flyttade in där. Det blev bättre ett tag men sen började det igen, tystnaden ignorerandet. En morgon låg du i sängen med ”flaggan i topp”. Jag låtsades inte se. Gick ut i badrummet, duschade. Sen kom du och ställde dig i badkaret, flaggan fortfarande hissad. Kände mig tvingad att titta på. Fick nog, mådde illa. Minns att jag tänkte att det är så här det känns när man stänger av känslorna. Hamnade på nått sett utanför min kropp. Tankar: ÄR DET HÄR DET ENDA SETT DU KAN KOMMUNICERA PÅ. Med snoppen. Inget annat. Aldrig bry sig om, ta hänsyn utan bara du, du,du, du, du, du, du, du. Ingen annan bara du.

Men du lyckade inte ta kål på mig. Inom mig så har jag mina egna tankar och funderingar som du aldrig kommer åt eller kan ta ifrån mig. Tankar om psykisk misshandel och att jag aldrig kommer att låta dig knäcka mig. Tankar om framtiden som jag inte såg tillsammans med dig. Önskningar om din död, men sen ändrar jag mig eftersom jag anser att barnen behöver även en pappa.

Efter att jag flyttade har jag svårt att se vissa kroppsdelar. Klarar det inte helt enkel. Pappersnäsdukar får jag dåliga minnen av. Ser dem framför mig hopvikta i toastolen. Hur många mornar har jag inte sett dem. Där i toan, fint hopvikt till en fyrkant. Fattar varför de hamnat där. Vissa frukostar vid halvsextiden har jag ju haft ”underhållning”. Som att vara på sexshow fast manlig. Förhöjer inte aptiten direkt. Fil och müsli och en snorre. Smaklig måltid.

Även vissa emojis får mig att må illa. GUBBSJUKA är vad jag känt att du har. Ville inte att du tog på mig. Porr, kamerainspelningar som jag funderade på om någon dag använder mot mig. Du raderade, men nu funderar jag på om de verkligen försvann eller om du tog tillbaka dem från papperskorgen. Ville inte tänka så. Sen tankar om olika personer. Har du varit tillsammans med dem. Män och kvinnor. Inga bevis. Men tankar som far igenom huvudet.

Men jag läker. Det går framåt. Klarar av att koncentrera mig bättre på att läsa. Har läst flera böcker, som jag kände att du inte gillade. Du sa aldrig nått men känslan jag hade, att det inte var ok att jag satt och läste i soffan.

Jag tog mig ur. Kom loss. Med tappad självkänsla. Ibland behövs det inte mycket för att krascha. Men ändå jag har lärt mig mycket om människor tack vare dig. Blir på nått sätt fascinerad av att hur du utan att använda fysiskt våld eller hot om det ändå kunde få mig att tappa bort mig själv. Inser också att jag klara av mer än vad jag tror. Har varit långt borta i ångestlandet. Fy fan vilken erfarenhet. Känns fortfarande overkligt. Det här skulle ju inte hände mig, som alltid tänkt att jag drar om jag inte blir behandlad väl. Det kommer verkligen smygande. Tankar om att inte bråka om småsaker och vattendroppar. Tjugo års vattendroppar det blir stort glas det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s