Min berättelse: ”Klara”

Jag träffade en gentleman som visade mig all uppskattning det första året. Så småningom framkom en helt annan sida. Först korta episoder innan det så småningom tog överhanden.

Här följer en dialog från en ”helt vanlig kväll” (ja, detta var vår vardag), kanske något år innan förhållandet tog slut.

”Jag kan bara inte fatta hur du kan påstå att du älskar mig?”, hon fortsatte ”Det är inte kärlek att kalla mig för fula ord och vara våldsam”.

”Varför skulle jag kalla dig något fult älskling och inte har jag varit våldsam, vad är nu det för prat?”

”Det värsta är att du tog strypgrepp”.

”Nej, vad är det du påstår?”

”Du vet! Jag visade dig blåmärkena i nacken igår. Vill du se igen?”, hon lyfter upp håret och vänder sig bort från honom.

Han vänder sig bort från henne, ”Du får så lätt blåmärken…”

”Du hade dödat mig om du tagit greppet några centimeter lägre”, hon släpper ned håret och visar om halsen. ”Då hade du kunnat titulera dig Hustrumördare också, det hade väl varit fint i kombination med Stormästare?”

”Okey då, då säger vi väl det då men det var i självförsvar, det var du som var våldsam, du jagade mig med kniv.”

”Va, skulle jag? Det vet du mycket väl att jag inte…”

”Jag vet att du inte gjorde det, men jag kan anmäla dig för det. Du ska inte tro att du kommer någonstans med mig och du vet inte vilka jag känner.”

”Visst vet jag det, en massa Ordensgubbar, men det var nära att du åkte dit. Varför tror du att du blev anhållen och topsad? Jo, för att du hade hamnat i fängelse om inte jag backat. Du kanske minns näradödenupplevelsen du berättade att du haft i häktet?”

”Hur kunde du göra så mot din man? Du är farlig! Tänk om du skulle ramla i trappan och slå ihjäl dig. Du är ju så vimsig. Då skulle jag åka dit för mord.”

”Oj då! Men du hade väl kontakter, sa du inte det?”

Nu känner hon triumfens rus i en vansinnig blandning med känslan av att kräla i stoftet. Hon är hans fånge trots att hon varje dag har möjlighet att lämna.Eller är hon fånge i sig själv?

Hon är David mot Goliat. Om hon trodde på Gud skulle han vara på hennes sida. Han är kristen, hon undrar vad hans Gud skulle tycka om detta. Det skulle kunna bli hennes nästa drag. Att fråga honom om det. Ännu en öm tå, skön att trampa på.

Konstigt nog känner hon sig inte längre rädd. För henne är hans rädsla att åka dit, även om hon förolyckas genom en olyckshändelse, hennes trygghet. Han kan varken lita på Ordensbröderna eller Gud längre.

Hon föraktar gränslöst hans simpla lögner och hans försök att psyka henne. Hur kan han tro att hon går på hans banala försök till crazymaking? Men mest föraktar hon sig själv för hur hon låter sig behandlas.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s